Svar av Anja Petaros, rättsläkare, Rättsmedicinalverket

Det korta svaret är ja, det blir så likt att personen kan kännas igen – med vissa reservationer. Forskning inom detta fält har precis som frågeställaren gissar använt studier av levande personer för att förstå relationen mellan skalle och ansiktsdrag. Ansiktsrekonstruktioner används i dag inom rättsmedicin för att hjälpa till med identifiering av okända avlidna. Från sådana fall vet vi att ansiktsrekonstruktioner numera har stor likhet med den avlidna personen.

Trots stora framsteg inom fältet finns fortfarande vissa svagheter. En sådan är att resultatet ibland snarare ger en uppskattning av ett ansikte (ett ”genomsnittligt ansikte”), snarare än ett exakt ansikte. Varför? Jo, därför att rekonstruktionen inte bara utgår från det individuella kraniet, utan även från befolkningsdata. Antaganden om exempelvis ålder och kön påverkar mjukvävnaders tjocklek i rekonstruktionen, som i sin tur har avgörande betydelse för ansiktets kontur och form. Om sådana faktorer bedöms fel kan den slutliga rekonstruktionen bli vilseledande.

Uppgifter från dna-analys (till exempel ögonfärg, hårfärg, hårstruktur) kan i vissa fall underlätta och förbättra rekonstruktionen. Vissa kroppsdelar, såsom näsa, öron och läppar, är svåra att uppskatta utifrån skalle och dna. Rekonstruktionen beror även på konstnärens skicklighet, angreppssätt och förmåga att fånga upp små variationer i skallen och använda forskningsdata på ett lämpligt sätt. I dag finns mjukvaror och algoritmer som automatiserar hela processen, men erfarenhet visar att bäst resultat och mest detaljrika rekonstruktioner fortfarande uppnås när de utförs av en människa.