Blåsrör öppnade djungeln för människan

När människan spred sig från Afrika till Europa, Mellanöstern och Asien så skedde det till stor del via öppna gräslandskap. Det berodde sannolikt på att jaktmetoderna förbättrades, så att det blev lättare att jaga de stora gräsätarna som finns i dessa miljöer.

Människan spred sig också via kusterna, i takt med att fiskemetoderna blev mer effektiva. Regnskogar har däremot betraktats som ett hinder för vår arts spridning. Det beror bland annat på att de flesta av regnskogens bytesdjur är förhållandevis små och svårfångade, eftersom de håller till i trädtopparna.

Men nu utmanas den vedertagna uppfattningen av en internationell forskargrupp. De har studerat lämningar som hittats i en grotta i Sri Lankas regnskog, som var bebodd redan för 45 000 år sedan. Forskarna har analyserat drygt 14000 fragment från ben och tänder som hittats i grottan, varav merparten härstammar från grottmänniskornas måltider. Drygt 70 procent av de identifierade fragmenten kommer från apor och ekorrar, byten som borde vara svårjagade eftersom de är snabba och lever i träden.

Forskarna har också hittat spetsar av ben från små pilar. Det indikerar att grottmänniskorna jagade med hjälp av blåsrör, en metod som fortfarande används av en del jägar- och samlarsamhällen i Sydostasien.

– Det är troligt att de här människorna använde benen från aporna till att jaga andra apor, säger Noel Amano, som är forskare vid avdelningen för arkeologi vid Max Planck-institutet för människans historia i Tyskland och medförfattare till den nya studien.

Det här är första gången som forskare hittat tydliga tecken på att det fanns grupper av människor som var specialiserade på småviltsjakt i regnskog redan för 45000 år sedan. Det visar att regnskogarna inte utgjorde något hinder för människans spridning över jorden – och är ett bra exempel på vår arts fenomenala anpassningsförmåga.

– Förmågan att utnyttja så många olika sorters miljöer kan förklara varför vi har blivit mer framgångsrika än exempelvis neandertalare och denisovamänniskor. Det kan också vara förklaringen till att vi är den enda nu levande arten av vårt släkte, säger Patrik Roberts, som även han är forskare vid arkeologiska enheten på Max Planck-institutet för människans historia och medförfattare till den nya studien, som är publicerad i Nature communications.