Sabeltandad katt tröttade ut bytet

Den sabeltandade katten i fråga kallas Homotherium latidens. Forskarna bakom studien som har publicerats i Current biology, har analyserat dna från ett mer än 47 000 år gammalt överarmsben från H. latidens som hittades i Yukon i Kanada.

Dna-analyserna visar att den sista gemensamma anfadern till de nulevande katterna och Homotherium levde för drygt 22 miljoner år sedan. Det är länge sedan. Som en jämförelse skedde ”splitten” mellan oss och de andra nu levande människoaporna (exempelvis schimpanser och gorillor) för 6–7 miljoner år sedan.

– Det faktum att splitten mellan de nu levande kattdjuren och Homotherium ägde rum för så länge sedan gör att vi kan se ganska tydliga genetiska skillnader, det naturliga urvalet har gynnat genvarianter hos Homotherium som inte finns hos dagens kattdjur, säger Love Dalén som är professor vid Centrum för paleogenetik som tillhör Naturhistoriska riksmuseet och Stockholms universitet. Love Dalén är en av forskarna bakom den nya studien.

Forskarnas analyser visar att flera gener som kan kopplas till ögats utveckling har förändrats hos Homotherium. Generna i fråga påverkar egenskaper som behövs vid jakt i dagsljus snarare än i mörker.

– Det indikerar att Homotherium jagade dagtid, vilket är ovanligt bland nu levande katter. Geparden är ett av få undantag, säger Love Dalén.

Man måste vara smart för att leva i grupp

De genetiska analyserna visar också att Homotherium hade välutvecklade system för blodcirkulation och syreupptagning, vilket gjorde den väl lämpad för långdistanslöpning. Dessutom verkar det som att evolutionen gynnade ett antal gener som kan kopplas samman med sociala beteenden och hög intelligens, egenskaper som ofta går hand i hand – man måste vara smart för att kunna leva i grupp.

– Vår slutsats är att Homotherium jagade i flock dagtid och att de använde sig av uttröttningsjakt. Jaktmetoden påminner om den man finner hos vargar och afrikanska vildhundar. Troligtvis jagade Homotherium ganska stora villebråd som hästar, bison och renar.

Man har hittat få fossil efter Homotherium och fynden är spridda över fem kontinenter. Det har tolkats som att bestånden var små, att dessa sabeltandade katter var sällsynta. Men de nya genetiska analyserna indikerar att den slutsatsen är felaktig. Exemplaret som har analyserats hade en hög grad av heterozygositet, enkelt uttryckt: blandade anlag. Det pekar på att den kom från ett bestånd med stor genetisk variation och sådana bestånd brukar vara stora, inte små.

– En tolkning av resultaten är alltså att när den här individen levde för över 47 000 år sedan, fanns det förvånansvärt gott om Homotherium, avsevärt många fler än vad man antagit utifrån de fåtal fossil som hittats. Kanske dog Homotherium på ett sätt som medförde att förhållandevis få fossil har bevarats.

Svårt att säga när sabeltandade katter dog ut

Men Love Dalén menar att det också kan finnas en annan förklaring till varför just den här individen har en så hög grad av heterozygositet.  

– Det skulle kunna vara så att den individ som vi har analyserat var en hybrid, en korsning mellan två olika arter av Homotherium. Sådana individer blir ofta mycket heterozygota.

Eftersom man har hittat så få fossil efter Homotherium är det svårt att avgöra när dessa sabeltandade katter dog ut. Och det är ännu svårare att ta reda på varför de dog ut. Forskarna spekulerar i att Homotherium dog ut vid slutet av senaste istiden, i samband med att de stora växtätarna som Homotherium troligen jagade minskade kraftigt. En bidragande orsak kan ha varit att Homotherium var anpassade för just uttröttningsjakt, en strategi som kanske fungerade sämre för mindre bytesdjur, menar forskarna.