En miljon svenskar i digitalt utanförskap

Laptops, smartphones, surfplattor och seniorer kantar det avlånga bordet som kronblad. 91-årige Nils Bronner introducerar sig med ett pillemariskt leende som ”urgammal” och pekar på sin bärbara dator. Styrplattan är övertejpad med ett cd-fodral, till förmån för en riktig mus.

– Här har du min inkorg. 1595 brev, en jäkla röra va?

Nils Bronner är civilingenjör och har tidigare jobbat på Vattenfall i över 40 år. Inkorgen han pekar på är fylld av korrespondens kring energifrågor och i nästa nummer av Nordisk Energi har han med en debattartikel om kärnkraft.

Platsen dit han tagit datorn är en kontorslokal i Hässelby, där föreningen SeniorNet  har öppet hus mellan klockan nio och tolv. Hit kan medlemmar komma varje vecka och få hjälp med teknikstrul för 20 kronor. Handledarna är själva seniorer och jobbar gratis. Fika ingår. (se faktaruta)

Förutom att sortera mejl i ämnesmappar siktar Nils i dag på att tämja sin månadsgamla Iphone. Men han kan bara stanna till elva-rycket. Sedan ska han på gymnastik.

– Jag blev aldrig datoriserad på jobbet och ser till att hänga här så ofta som möjligt. Det är ovärderligt. Om jag inte höll på med datorn, gick hit och på gymnastik, skulle jag inte vara den jag är i dag, det tror jag inte.

I ett samhälle där såväl tillgången till bankkontor som möjligheten att betala kontant begränsats, är de som känner sig digitalt vilsna fler än man kan tro. 2019 svarade 9 procent av Sveriges befolkning att de inte alls känner sig delaktiga i det digitala samhället, enligt Internetstiftelsens rapport Svenskarna och Internet. Det är lika många som 2018, alltså en miljon människor, varav de flesta är över 55 år gamla. På samma tema svarar en miljon personer att de använder internet sällan eller aldrig, med ett liknande åldersmönster: Hela 70 procent är över 65 år. Utöver hög ålder kännetecknas gruppen som står utanför av låg utbildningsnivå, låg inkomst och änkestånd.

I en svensk studie från 2018 berättar 18 djupintervjuade pensionärer om hur utanförskapet blir en konkret del av vardagen. Att de ofta väljer bort exempelvis tåg- eller bussresor på grund av digitaliseringen, eftersom det inte går att betala kontant och en digital biljett kräver både bankkort och smartphone. I stället stannar de hemma. Temat återkommer i berättelser om allt från att inte lyckas få igång en digital tv-box till att sluta skicka in korsordslösningar från dagstidningen eftersom det inte längre går via post, utan bara via en app.

Bakom studien står Linda Reneland-Forsman, docent i pedagogik vid Linnéuniversitetet. Hon säger att det är första gången hon verkligen förvånats av ett studieresultat.

– Det var den stora acceptansen inför att förändra sitt liv när man blir äldre som förvånade mig. Den beteendeförändringen var jag inte beredd på. Jag mötte inte alls en ilska, utan en uppgivenhet och ett accepterat utanförskap, säger hon.

Hon har heller aldrig fått så mycket uppmärksamhet för en sådan liten studie: Än så länge har den blivit omskriven i 31 tidningar och folk ringer fortfarande. Att ingen har ett övergripande ansvar för den snabba digitaliseringens konsekvenser, det är det stora problemet menar hon.

– Här finns en grupp som i samhällets ögon tillhör den ”oberoende”-gruppen, de som klarar sig själva, sett till vård och omsorg. Men de klarar alltså inte att köpa en tågbiljett. Vi har skapat ett nytt beroende. De kan ju söka sig till hjälp, men samhället har flyttat hela ansvaret till individen. Det är du som 70-åring som ska sätta dig i skolbänken. Det är en väldigt naiv inställning, säger Linda Reneland-Forsman.

Uppmärksamhet fick hon även från pensionärernas intresseorganisationer, både stora och små, som bjudit in henne att hålla föredrag. Däremot har få företag eller samhällsaktörer varit intresserade. Gensvaret tror Linda Reneland-Forsman beror på att hon förde fram ett uppdämt behov i ljuset.

– Pensionärerna blev ju sedda här. De fick ett igenkännande som gjorde att de vågade prata om de här frågorna. Jag tror bara att det är en ointressant och osexig grupp helt enkelt, från ett samhälls- och näringslivsperspektiv. Ganska tysta är de också, säger hon.

Samtidigt finns en del positiva trender. Mäter man hur många som har någon som helst kontakt med internet kryper användandet allt högre upp i åldrarna. För tio år sedan räknades två av tio personer över 75 år som internetanvändare, i dag är det sju av tio. Det beror till stor del på att 40-talisterna i högre grad hann bli datoriserade på sina arbetsplatser innan de gick i pension.

Men att komma i kontakt med internet då och då innebär inte att man är en fullfjädrad användare, och för de som behöver mer stöd är SeniorNet en av få tillgängliga aktörer. Föreningen har ungefär 9 000 medlemmar, och 45 lokala klubbar i hela landet. Stöd finns även att få i kommunala bibliotek, på så kallade Digidelcenter och genom Pensionärernas riksorganisation.

I Hässelbyklubbens föreningslokal går en av SeniorNets handledare, Lisen Wiklund, 81 år, förbi.

– För ett antal år sedan sade vi att ”nu behövs vi nog inte längre”. Men vi behövs fortfarande, säger hon.

Förutom digital support erbjuder föreningen en analog gemenskap. Och dessutom kan de digitala verktyg som medlemmarna får lära sig att använda vara ett stöd i sig.

– O, ja! Många här har Facebook, framför allt. Är du äldre så ger en dator eller platta mycket sällskap. Det säger många av de som är ensamma här, att datorn är så bra för att man kan ta kontakt, kanske med gamla vänner och liknande. Är man inte rörlig och ute så träffar man inte lika mycket folk som förr.

Mäter man ensamhet genom att titta på social isolering som Statistiska centralbyrån definierar det – att någon bor ensam och inte träffar anhöriga, vänner eller bekanta oftare än ett par gånger i månaden – är Sveriges seniorer klart mer ensamma än övriga åldersgrupper. Isoleringen ökar markant efter ålderspensionen och är mest framträdande bland de allra äldsta. Isolering är i sin tur en stor riskfaktor för psykisk ohälsa och tittar man på förskrivningen av antidepressiva och ångestdämpande läkemedel syns även där en skarp, uppåtgående kurva, från ungefär 75 års ålder. Depression är i sin tur en riskfaktor för självmord. Högst självmordsrisk av alla åldersgrupper har män över 85 år. Under 2018 var den dubbelt så hög som för män mellan 65 och 84 år.

Egentligen handlar detta om två separata samhällsproblem: digitalt utanförskap bland äldre och att många äldre är isolerade och mår psykiskt dåligt. Men en liten skara forskare har intresserat sig för om det går att komma till rätta med båda problemen genom att slå två flugor i en smäll. Kan insatser där äldre personer får använda digitala verktyg ge högre livskvalitet, och i förlängningen förebygga psykisk ohälsa? Den forskning som gjorts hittills kan ännu inte ge ett tydligt svar, men det lutar åt att denna typ av insatser fungerar. Forskningsområdet är nytt, nischat, och tunnsått. Men i en kartläggning över de studier som finns inom området visar Statens beredning för medicinsk och social utvärdering , SBU, att insatser som bygger på internet- och datoranvändning, som e-post, chattforum, interaktiva datorspel och appar, har haft positiv effekt, i synnerhet på upplevd ensamhet och social isolering. Men det finns studier som ger motsägelsefulla eller intetsägande resultat och ett stort problem är att begrepp som ”digital teknik”, ”ensamhet”, och ”äldre” kan betyda många olika saker och att forskare definierat begreppen på olika sätt. Det skapar ett spretigt material som gör studier både svåra att jämföra sinsemellan och att dra entydiga övergripande slutsatser från.

En av de som forskar inom området är Anna Forsman, docent och akademilektor i hälsovetenskaper vid Åbo Akademi i Finland. Just nu deltar hennes forskargrupp i utvecklingen av en social plattform för äldre i form av en app, baserad på deras tidigare forskning, där de sett ett behov av meningsfulla sociala aktiviteter för att stödja psykiskt välbefinnande.

I appen kan man både skapa egna event och gå med i andras. I prototypen syns några exempel: promenader, yoga, lunchsällskap, trivselcafé, kaffeklubb, bingo och stickningskväll. Appen utvecklar Anna Forsman och hennes kollegor tillsammans med seniorer som löpande kommit med feedback.

– Det finns många kurser riktade till seniorer, och det är en jättefin sak, men risken är att man förenklar problemet. Det handlar inte bara om att lära sig, utan om att inspirera och visa hur tekniken kan underlätta i äldres vardag. Vi tror starkt på att inte bara slänga tekniken på de äldre, säger Anna Forsman.

Beslutet att utveckla en helt egen app baserades på feedback från seniorerna i den samskapande processen. Många har en negativ bild av de sociala medier som redan finns, exempelvis Facebook, och upplever dem som alldeles för breda med för många valmöjligheter.

– Appen vi tar fram ska i stället vara smalare, en app där det inte finns lika mycket ”noise”, säger Anna Forsman.

Feedback från seniorerna i fokusgrupperna har även lett till flera konkreta design- och funktionsval. En dejting-app och en chattfunktion fick exempelvis blankt nej. Däremot ville de kunna ändra kontrast och ha stora klickytor med tydliga ordval, att det exempelvis står ”mer information” på en knapp i stället för ”öppna”.

En av Anna Forsmans doktorander, Emilia Viklund, har parallellt med app-utvecklingen genomfört en studie kring teknik och välbefinnande. Resultaten är ännu inte publicerade men tyder på att internetanvändning i hobby- och nöjessyfte gav seniorer högre självupplevt välbefinnande än när tekniken bara användes för exempelvis banktjänster. Troligtvis är det inte tekniken i sig som ger en positiv effekt, utan att den kan underlätta för seniorer att hitta aktiviteter online som matchar deras intressen och upplevs som meningsfulla.

Anna Forsman tycker att hälsobegreppet behöver breddas och handla om mer än att äldre så länge som möjligt ska kunna leva självständigt i sitt hem och klara vardagliga göromål.

– Sådant är ju jätteviktigt, men det är lustigt hur lite forskningen fokuserar på meningsfullhet och livskvalitet. Vad är ett gott liv? Vi ville kliva ur det kliniska sammanhanget, och visa att det viktiga är att jobba med hälsa medan det finns hälsa.

När appen är klar ska den implementeras genom samarbeten med kommunala aktörer som riktar sig till äldre målgrupper, främst i Botniaregionen (delar av Västerbotten och Finland). Tanken är att tillsammans komma fram till på vilka av kommunens verksamheter, både befintliga och nya, som appen kan tillämpas. Målet är att nå fler än de seniorer som redan är flitiga och vana internetanvändare.

I SeniorNets föreningslokaler hinner Nils Bronner hugga tag i en handledare och få hjälp innan det är dags för gymnastiken. Han förklarar att han vill sortera sina 1 595 brev i mappar.

– Gud förbarme, dygnet har bara 24 timmar. Vet du hur man äter upp en elefant? Bit för bit. Tänk så med datorn också, säger handledare Henke Råssmo, 70 år, klubbens vice ordförande.

Han visar hur man skapar undermappar i inkorgen och sorterar e-postmeddelanden, ett i taget.

– Ingen av oss handledare är utbildade IT-lärare. Vi har tre, tror jag, som varit lärare tidigare, men inte med någonting som har med IT att göra, säger han.

Nils Bronner är positiv till digitaliseringen, som han säger är mycket tidsbesparande när den fungerar. Samtidigt skulle han behöva mer tid med handledarna, för att få mer kontinuitet och systematik.

– Jag har försökt att få dem privat och betala dem, och det kan jag väl få någon gång sådär. Men de måste ju också ägna sig åt sin familj och sina intressen. Så det där är inte lätt alltså, i alla fall inte i mitt fall. Vi har en viss kultur i Sverige som är väldigt individualistisk. Det är motsägelsefullt att staten medverkar till digitalisering på många områden samtidigt som man lämnar pensionärerna utanför.

– Stör det dig om jag går barfota? Jag hatar att gå med strumpor inomhus, säger 68-åriga Susanne Bergstedt när hon öppnat dörren till sin villa i Vänersborg.

Hon visar vägen in i sitt gamingrum. Sedan nästan elva år är hon en inbiten spelare av World of Warcraft, WoW, och har just kommit hem från gamingeventet DreamHack i Jönköping.

World of Warcraft är ett datorrollspel där ett stort antal spelare från hela världen spelar med varandra i en virtuell värld. Det är ett av världens mest spelade datorspel. DreamHack är världens största LAN-party, det vill säga en träff dit människor kommer med sina datorer och kopplar ihop sig, ofta för att spela datorspel. Det arrangeras numera flera gånger per år.

Medan hon pekar på ett väggfoto av en liten blond pojke berättar hon hur allt började.

– Det var mitt lilla barnbarn som stod framför mig och sa: ”Mormor, kan inte du gå med och spela WoW så får jag ett mount (ett riddjur i spelet)”. Jag fick tio dagar gratis, och på den vägen är det. Det var roligare än jag trodde, säger hon.

För omkring ett år sedan sökte hon på nätet om hur man sänder sitt spelande live, så kallad live streaming. Det betyder att alla som vill kan se hennes spel i realtid.

Nu sänder hon fem dagar i veckan på Twitch, varje gång för 150–200 personer som ser och hör henne genom en webb-kamera. Samtidigt ser de vad som händer i spelet och kan chatta med henne. Twitch är en webbplats för direktsänd video och tillåter användare att sända videoström-mar som handlar om datorspel. Att chatta betyder att man utbyter korta skrivna meddelanden på en dator eller telefon. Ordet är engelskt och betyder ungefär småprata och finns med i Svenska Akademiens ordlista sedan 1998.

– Jag har fått massor med nya vänner. Man behöver inte träffas IRL, (In Real Life, det vill säga i verkligheten, reds. anm.), man lär känna varandra på ett helt annat sätt på nätet. Sedan har jag jätteroligt i chatten. Min man jobbar och jag är pensionär. Vad skulle jag ha gjort annars? Då hade jag suttit i soffan.

För Susanne Bergstedt är den egna nyfikenheten en självklarhet.

– Jag kan bli så irriterad ibland när jag läser om folk som skriver att de inte har bankkort och inte vill ha Swish. Då känner jag lite att man stänger av hela framtiden genom att vara motvallskärring, eller gubbe. För det kommer vare sig vi vill det eller ej.

Är det för mycket sådant?

– Ja, det tycker jag. Sedan är folk så rädda. Visst, det skimmas och scammas, men lurade och bedrog varandra, det gjorde man förr också. Det är ganska mycket gnäll i samhället i dag, det är det.