Skeppsvrak skriver svensk järnhistoria

När marinarkeologer för två år sedan hittade vraket av ett fraktskepp norr om Dalarö, såg de genast att det var speciellt – men att det kommit lastat med en stor bit järnhistoria hade de ingen aning om. Fyndet är unikt både skeppstekniskt och järnhistoriskt, visar nu analyserna.

– Vi har inte sett något liknande skepp. Det är 20 meter långt, 8 meter brett och klinkbyggt, alltså med ett skrov av längsgående plankor som ligger omlott. Det finns en gammal nordisk fartygstyp som kallas holk i skriftliga källor, men som inte har identifierats. Det kan vara en sådan, säger Jim Hansson, marinarkeolog vid Statens maritima och transporthistoriska museer.

Skeppet, som kallas Osmundvraket, hittades på 28 meters djup och har daterats till 1540-tal med dendrokronologisk analys – årsringsdatering – av plankor i skrovet. Av ett antal fynd att döma – bland annat fin keramik, en bronsgryta och tallrikar av metall – tillhörde skeppet en rik person, kanske kungen.

Det fanns även tjära och pälsar i lasten. Plus ett stort antal tunnor fulla med metallstycken. Det visade sig vara så kallade osmundar, stycken av järn för handel och förädling. Tidigare har cirka 400 sådana bitar hittats i Sverige, på land.

– Jag ringde en forskare direkt från dykbåten och berättade. ”Jaha”, sade hon, ”hur många är det?” Det är en 15–20 stycken, svarade jag. ”Ligger de lösa?” Nej, sade jag, det är 15–20 tunnor. Hon höll på att smälla av! berättar Jim Hansson.

I lasten fanns även stångjärn, en typ av mer förädlat järn som just under 1500-talet ersatte osmundarna. Det hade Gustav Vasa givit order om, eftersom de inbringade mer pengar och därmed mer skatt till statskassan.

Fyndet väckte stor uppståndelse också på Jernkontoret, som är den svenska stålindustrins branschorganisation.

– Det är ett galet stort fynd för vår del. Troligen finns mer än 25 tunnor och det är extremt roligt, säger Catarina Karlsson, forskningskoordinator på Jernkontoret.

Dykarna har tagit upp ett stångjärn och fem osmundar som har analyserats metallurgiskt. Det kommer att ge svar på vilka kvalitéer det rör sig om – om det skiljer sig mellan olika tunnor – och kanske var järnet kommer ifrån. Spårämnen kan i bästa fall ge en fingervisning om var malmen brutits, förklarar hon.

– Vi kommer att titta på hur järnet är smitt, om det kommer från en masugn eller blästugn, som är en äldre typ, hur det är färskat och bearbetat. Råkar det vara en väldigt udda kombination av spårämnen kan vi med en viss sannolikhet koppla järnet till en speciell gruva.

Den arkeologiska rapporten kring vraket blir klar i dagarna. Fynden analyseras sedan vidare i ett forskningsprojekt som drivs av Statens maritima och transporthistoriska museer och Jernkontoret.

Bland annat ska man kontakta forskare i Tyskland och Polen, där liknande vrak hittats i södra Östersjön. Catarina Karlsson hoppas att projektet ska ge svar på vilken typ av båtar som användes i den svenska järnexporten och vad det var för sammansättning av laster. Andra frågor är om det var olika laster från olika hamnar, och vad utöver järn man fraktat på skeppen.

Vraket kommer att presenteras på det nya museet Vrak, som öppnas i Stockholm. Det byggs kring fynd av vrak längs Östersjöns kuster, där förlista fartyg bevaras oerhört bra på grund av att skeppsmasken inte trivs i de bräckta vattnen.