Jättepandan behöver mer än bara bambu

Enligt ett internationellt forskarteam med deltagare från Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, har den ikoniska jättepandan fallit offer för reservatparadoxen. Enligt denna paradox kan hotade arter missgynnas av att man inrättar reservat för att skydda dem. Det beror på att reservaten inte kan tillgodose den hotade artens behov eftersom miljön har för låg kvalitet. Det kan i sin tur vara en följd av att reservaten placeras i områden med lågt ekonomiskt värde.

Trots decennier av omfattande bevarandeinsatser så finns det bara 2 000 jättepandor kvar. Merparten av dem lever i bambuskogar på hög höjd i sydvästra Kina. Enligt forskarna bakom den nya studien är det en ganska ny livsstil för jättepandan, som kommit till under de senaste 3 500 åren. Innan dess var utbredningsområdena avsevärt större och mer varierade, de innefattade bland annat tropiska regnskogar. Jättepandorna som levde i dessa miljöer hade matvanor som var mer typiska för björnar, de var allätare som åt både kött och växter.

Människor drev bort jättepandan

Det var människans framfart som drev bort jättepandan från de bästa livsmiljöerna. Den blev en flyktingart som fick hålla till godo med sämre områden. Den nuvarande livsstilen är alltså inte resultatet av en evolutionär anpassning utan snarare resultatet av en flykt från människan – det visar jättepandans magbakterier. De är nämligen typiska för en köttätare och egentligen ganska dåligt anpassade till en bambudominerad kost, menar forskarna.

Sett ur ett evolutionärt perspektiv är jättepandans nuvarande nisch förhållandevis ny, men från ett mänskligt perspektiv är den så pass gammal att det är lätt att anta att arten alltid har levt på det viset. Det kan utgöra ett hinder för bevarandearbetet. Jättepandan, själva symbolen för Världsnaturfonden WWF, är en flyktingart och bör behandlas på det viset, menar forskarteamet bakom den nya studien som har publicerats i Conservation science and practice.