Frans de Waal beskriver djurens rika känsloliv

Frans de Waal är en hyllad primatolog och beteendeforskare. Hans senaste bok handlar om djurs känsloliv – inklusive människans. Titeln Mamas sista kram syftar på den schimpanshona som han återförenades med på hennes dödsbädd. Hon kände igen honom och blev överlycklig trots att de inte hade setts på ett decennium.

1 | Emotioner (emotions) har en central roll i din forskning och i din nya bok. Kan du förklara vad begreppet innebär och hur emotioner skiljer sig från känslor?

− Emotioner lever någonstans mitt emellan kroppen och medvetandet men de uttrycks alltid av kroppen, exempelvis genom förhöjd puls och kroppstemperatur, häftigare andning och förändringar i ansiktsuttryck. Dessa kroppsliga uttryck kan mätas på ett objektivt sätt och är till stor del samma för många olika arter.

2 | Det anknyter till ett ämne som får mycket utrymme i din bok, nämligen antropomorfism. Varför tar du upp det?

– Det är ett något som jag har brottats med under hela min forskarkarriär. Jag studerade tidigt försoningsbeteenden hos schimpanser och såg att de pussades och kramades efter att ha bråkat. Jag fick kritik för att jag inte kallade pussar för ”mun mot munkontakt” eller något liknande. Mänskliga beteenden skulle hållas separat. Jag är emot detta. Om två närbesläktade arter uppvisar likartade beteenden utgår jag ifrån att det är samma sorts beteende och därför bör vi använda samma terminologi för dem. Men om exempelvis två bläckfiskar slingrar armarna runt varandra, så har det kanske inte samma funktion som våra kramar.

– Och du frågade om känslor – det är ett helt annat område, anser jag. Orsaken till att vi varit tveksamma till att prata om emotioner hos djur är att vi blandar ihop begreppet med känslor. Man säger, ”du kan aldrig veta vad din hund känner” och jag håller med, men jag kan inte heller veta vad du känner, även om du beskriver det. Jag kan ju inte känna vad du känner, och kan du verkligen beskriva hela ditt känsloregister? Det här är ett problem inom psykologin i dag, menar jag. I stället för att studera emotioner använder man sig av självrapportering av känslor. Jag är glad att jag studerar djur som inte kan fylla i frågeformulär.

3 | De sociala strukturerna hos schimpanser har studerats ingående i förhoppningen om att vi ska lära oss mer om oss själva. Men du menar att det också finns mycket att lära sig från bonoboer, som du kallar en ”make-love-not-war-art”. Hur då?

– Schimpansen är en ganska aggressiv art som passar in i den bild som antropologerna har av oss; en mansdominerad krigarart som nått framgång genom att utrota andra, som neandertalarna. Fast nu visar ju forskningen att vi bär på neandertalsgener, så det är ju uppenbart att vi också har gjort andra saker med neandertalarna. Rent genetiskt är vi lika nära bonobon som schimpansen. Men bonobon är fredlig och löser konflikter med sex och det är ett kollektiv av honor som styr, så arten faller inte antropologerna i smaken. Men egentligen finns det inga bevis för att människosläktets evolution har varit särskilt blodig.

4 | Avslutningsvis, vad är den mest betydelsefulla insikten om vår art som du har fått med dig från dina studier av de andra människoaporna?

– När jag skrev den här boken insåg jag att vi ofta har en negativ bild av emotioner. Vi vill vara rationella och logiska, trots att forskningen visar att alla våra viktiga beslut är känslobaserade. Ta som exempel ett av de viktigaste besluten du tar i ditt liv – nämligen vem du ska gifta dig med. Det är väl sällan ett rationellt beslut? Men vi ser ner på emotioner och hyllar det rationella – det genomsyrar västerländsk filosofi. Det är en av förklaringarna till varför så många blir upprörda när forskning visar att vissa djur kan planera för framtiden eller att de har självigenkänning och andra högre kognitiva förmågor. Det förstör bilden av människans särart.