Dna-analys nyanserar syn på vikingatidens kön och klass

Arkeologer i Finland har med dna-analys funnit att en person som begravts i slutet av vikingatiden med två svärd och smycken som hör till tidens kvinnliga dräkt var en man som hade en extra uppsättning kvinnliga könskromosomer.

Medan kvinnor har två X-kromosomer, XX, och män en X- och en Y-kromosom, XY, hade individen uppsättningen XXY. Det kallas Klinefelters syndrom, och drabbar bara en pojke på 576. Det sällsynta tillståndet yttrar sig dock på väldigt olika sätt hos olika personer, många märker ingenting alls.

Om individen i graven varit avvikande eller själv uppfattat sin könsidentitet som annorlunda är omöjligt att veta, betonar arkeologerna.

Graven i Suontaka, i länet Tavastland, hittades 1968. Allt sedan dess har gravgåvorna förbryllat forskare. De har spekulerat kring om de ”dubbla” uppsättningarna pekat på att också en kvinna kan ha legat i samma grav, men förmultnat. Av den nu analyserade individen fanns bara de båda lårbenen kvar.

Men inga som helst spår av en annan individ har hittats i nya undersökningar, konstaterar arkeologerna under ledning av Ulla Moilainen vid Åbo universitet.

Svenska arkeologer konstaterade 2017 att det sannolikt var en kvinna som lagts med bland annat svärd i en känd ”krigargrav” på Birka. Medier världen över beskrev det som en ”krigarkvinna”, men bland arkeologer ledde det till en fördjupad diskussion om genus och klass. Alla män begravdes inte med svärd, utan mest eliten. Men inte ens alla mäktiga män fick med sig vapen.

Svärdet var framför allt en statusmarkör. I många vapengravar har de gravlagda fått med sig även spelpjäser och jaktdjur, som hästar, hundar och falkar, men även bytesdjur som fåglar och rävar, och gårdens djur som grisar och får. Så var det till exempel i Birkagraven.

Arkeologen Ing-Marie Back Danielsson vid Uppsala universitet studerar just nu ett liknande fynd – med en kvinna i graven – från Hundhamra sydväst om Stockholm. Bland annat hittades ett litet hängsmycke i brons med två kvinnor som omfamnar varandra.

– Det är alltid spännande när vi får tampas med våra förutfattade meningar. Vi måste beakta många synvinklar: Har fynden gjorts i en grav eller depå? Är de nya eller slitna? Kommer de från regionen eller kanske utlandet? Var begravningen öppen, där man visat olika aspekter i personens liv? Är gåvorna rituella, symboliska eller avspeglar det verkliga livet?

Individen i den finländska graven kom också från en välbärgad miljö, av gåvorna att döma. Arkeologerna resonerar kring om han varit friare att uttrycka sin identitet med fler nyanser än exempelvis en träl. Den fina begravningen tyder i alla fall på att familjen accepterat och värderat honom högt, tänker arkeologerna.

– Vi är så intresserade av kön och genus, men det gäller att vara källkritisk och lyfta fram komplexiteten. Det är synd att så mycket fokus hamnar på de här solitärerna, som kanske inte ger rättvisande bilder av tiden. Vi borde ägna vardagen betydligt mer intresse, framhåller Ing-Marie Back Danielsson.