Låt konsten leda in i forskningen

Det var ett misstag att inte boka tid i förväg till Universeum på höstlovet. Så klart var det fullt. Besvikelsen sved i både mig och elvaåringen när vi fick vända i entrén till Göteborgs populära upplevelse- och veten­skapscenter. I stället lommade vi bort mot Götaplatsen där vi smet in på konstmuseet. Nu vände besvikelsen till förtrollning framför en målning med nästan psykedeliskt starka färger. Det var Norrlandsskildraren Helmer Osslund som för drygt 100 år sedan hade ställt sig på samma höjd ovanför Nordingrå som jag och sonen blickat ut från i somras. I Osslunds penseldrag fullkomligt brann Höga kustens vikar och skogsklädda berg i lila och orange.

Högakustenbron, där sommarens vandring inleddes, är en av de platser som bidragit till den nya bild av Norrlands historia som nu växer fram. När bron över Ångermanälven skulle byggas på 1990-talet hittade arkeologerna nämligen resterna av hus som daterades till tidig järnålder. Fynd efter fynd har adderats och fram träder en mycket mer mångfacetterad och självständig region än vad tidigare historieskrivning har talat om. Mats Karlsson med oss på en arkeologisk resa genom Norrlands kust- och inland före den svenska centralmaktens kolonisation.

Till skillnad från många vänner och kollegor kommer jag inte från Norrland. För mig som infödd stockholmare gav sommarens vandring och Helmer Osslunds måleri en sinnlig ingång till landskapet som bär på den nordliga förhistoria som nu fördjupas inom arkeologin.

Om oljefärgen fördjupat min förståelse för arkeologin så kan ”jordkonstnärer” ge ingångar i klimatfrågan. I den nyutkomna antologin Klimat och moral (Natur & Kultur) skriver konstvetaren Anna-Maria Hällgren om konstnärer som arbetar med jorden och landskapet som material. I sin mest extrema form består land art av gigantiska formationer som bara kan uppfattas från luften, men jordkonst kan även vara ett rum fyllt med jord i New York city. Ofta har dessa konstnärer varken kontakt med vetenskapssamhället eller miljörörelsen, men precis som Helmer Osslund hjälper de oss att skärpa våra sinnen i kontakten med den jord som vi alla har en plikt mot kommande generationer att vårda. Eller har vi det? Jag har skrivit jag alltför kort recension av Klimat och moral som jag verkligen kan rekommendera för den som vill träna sitt tänkande kring klimatfrågan.

Några som har tänkt mycket på klimatet är så klart Nobelpristagarna i fysik, Klaus Hasselmann och Syukuro Manabe, som lagt mycket av grunden till dagens klimatmodeller. Att det bara är modeller är något som ofta förs fram av personer som är kritiska mot klimatvetenskapen. Men ibland är modeller det bästa vi har att ta till, inte minst när det gäller att säga något om framtiden. Dess­utom har ju modellerna blivit allt bättre sedan Hasselmanns och Manabes tidiga arbeten. För den som är det minsta intresserad av vår tids stora fråga, borde Anna Davours artikel om klimatmodeller vara obligatorisk läsning. Där diskuterar hon med dem som arbetar med dagens klimatmodeller om hur de är konstruerade, vilka styrkor de har och vilka utmaningar de kämpar med.

God läsning!