Människan som invånare i universum

Den amerikanske fysikern Brian Greene har skrivit flera populärvetenskapliga böcker med tyngdpunkt på strängteori och kosmologi. I sin senaste bok, Till tidens slut, tar han ett stort grepp på världsalltet, men sätter människan själv i centrum. Genom allt går det han kallar för entropins tvåstegsdans som en röd tråd, där lokala mönster av ordning kan uppstå genom att oordningen ökar ännu mer någon annanstans.

Brian Greene börjar med att diskutera tiden och oändligheten och varifrån allt kommer, och sedan doppar han tårna i urhavet där livet uppstod. Därefter ger han sig in i frågor om vad vi är för några som utforskar dessa ting. Vad är medvetandet, varför berättar vi historier, och vad har religion för värde? Boken avrundas med en klättring uppför ett tänkt torn där våningarna motsvarar tidens gång. Läsaren får hänga med ända in i ett extremt åldrat universum, där nästan ingenting längre händer.

Han skriver vacker text, som påminner om den svenske astronomen Peter Nilsons klassiska essäer. Det skadar inte heller att boken faktiskt förklarar fysikaliska begrepp som entropi på ett mycket tydligt och begripligt sätt.

För den som gillar att fundera över stora frågor är den här boken en riktig fest. Resonemanget kring de fysiska gränserna för hur länge tankar kan försiggå i universum är ett exempel på sådant som kittlar hjärncellerna på rätt sätt och säkert blir kvar i mitt minne.