Briljanta förlorare – därför fick de aldrig Nobelpriset

De flesta framstående forskare får aldrig Nobelpriset. Medicinhistorikern Nils Hansson lyfter fram förlorarna och förklarar varför de aldrig belönades för sina upptäckter.

Text Nils Hansson

Publicerad 2022-09-29

Många framstående forskare inom medicin och fysiologi har aldrig fått Nobelpriset. Det går att hitta mönster i varför de inte belönas, skriver medicinhistorikern Nils Hansson. Några av dem som aldrig prisats är (från vänster) Ferdinand Sauerbruch, Themistocles Gluck, Eugen Steinach, Harvey Cushing, Wilder Penfield, Rudolf Virchow, Cécile Vogt och August Bier.
Bild: Wikimedia, Wikimedia, Den store danske.

”Priser är som hemorrojder, förr eller senare pryder de varje arsle.” Citatet som tillskrivs regissören Billy Wilder (1929–1981) är kanske mer träffande i dag än när det myntades. Antalet priser inom vetenskapen har nämligen ökat explosionsartat sedan 1980-talet. Det finns mängder av priser inom nära nog varje specialitet och endast ett fåtal medaljer är internationellt berömda. Mest känt är Nobelpriset. Förmodligen beror det på att det för första gången delades ut för mer än 120 år sedan, att det är uppdelat i flera kategorier – som vetenskapens och kulturens olympiska spel – och att det mediala genomslaget är unikt.

Att inget annat pris är så omtalat blir tydligt i läroböcker där listor av Nobelpristagare lyfts fram för att illustrera milstolpar inom forskning, men också på universitets hemsidor som ett slags history marketing, alltså ett sätt att använda historien i marknadsföringssyfte. Ett exempel är Georg-August-Universität i Göttingen, Tyskland, som stöddigt presenterar sig som ”Nobelprisundret” (Göttinger Nobelpreiswunder) och räknar mer än femtio Nobelpristagare med förbindelser till universitetet. På hus i staden har man fäst plaketter som visar att Nobelpristagare bott där och på kyrkogården finns information om var man kan hitta snillenas gravar.

Ja, mycket är redan skrivit om pristagarna, så låt oss nu i samband med 2022 års Nobelpris ägna några tankar åt de briljanta förlorarna. Vilka är de kandidater som, trots att de nominerades gång på gång, föll på målsnöret? Och vilka är skälen till att världsledande forskare gick miste om medaljen? Som medicinhistoriker har jag främst tittat på fysiologi- eller medicinpriset.

Kampanjer för att vinna

Eftersom inte fler än tre forskare per år kan dela Nobelpriset i fysiologi eller medicin är det givetvis så att en absolut majoritet av vetenskapens ultraelit inte belönas. I mitt forskarteam med sex doktorander i Düsseldorf har vi analyserat Nobelarkivets årsböcker, som är tillgängliga för forskning först femtio år efter det aktuella nomineringsåret. Därmed kan man 2022 ansöka om att få läsa nomineringar fram till 1972. Nomineringarna varierar mycket vad gäller stil och omfattning (från några få meningar till mer än femtio sidor), men själva nomineringsprocessen för fysiologi- eller medicinpriset har knappt förändrats sedan prisets begynnelse. Alla medicinska professorer i Skandinavien och Island, samt tidigare pristagare, får varje år föreslå kandidater. Nobelkommittén för fysiologi eller medicin bjuder dessutom in utvalda universitet, vetenskapliga sällskap, och enstaka vetenskapsmän att lämna in nomineringar. Det betyder att nomineringarna under första hälften av 1900-talet skrevs på flera olika språk (engelska, tyska, italienska, franska, svenska, danska och norska).

Flera av de starkaste kandidaterna nominerades åtskilliga gånger under många års tid innan de fick det efterlängtade telegrammet från Stockholm. Rekordet har nog amerikanen Peyton Rous, som hela fyrtio år efter första nomineringen äntligen fick priset 1966. Vi har också noterat att vissa forskare startade kampanjer för att öka sina Nobelprischanser. Man ordnade hemliga möten för att fila på formuleringar som skulle övertyga Nobeljuryn, och bad inflytelserika personer att signera och skicka nomineringar till Stockholm. Lobbyarbetet ledde till att enstaka forskare som tyske kirurgen Ferdinand Sauerbruch nominerades fler än sextio gånger (!) över fyra decennier. Förutom att närläsa nomineringar har vi också studerat Nobelkommitténs utlåtanden gällande enstaka pionjärer. Här vill jag lyfta fram några trender bakom kulisserna.

Hinder för Nobelpriset

I teorin är allt enkelt: I Alfred Nobels (1833–1896) testamente står att endast den person är prisvärdig inom domänen fysiologi eller medicin som gjort den ”största nytta för mänskligheten”. I praktiken är det desto krångligare: Trots den kärnfulla formuleringen är det inte alldeles enkelt att klargöra vad som bedömts ha varit prisvärdig forskning. Med tanke på de otaliga medicinska rön inom olika discipliner som presenteras varje år är det en grannlaga uppgift för Nobelkommittén att kora en till tre pristagare. Än vanskligare blir det eftersom forskning numera oftast sker i stora internationella team. I backspegeln kan vi dock se att pristagarna i flera hänseenden liknar varandra. Nobelkommittén satsar inte på wild cards: De flesta är män som forskat vid amerikanska eller europeiska toppuniversitet, de har ofta redan fått stora priser som Lasker-, Wolf- eller Gairdner-priset, och deras publikationer har citerats tusentals gånger. Här gäller måhända en princip parafraserad på inledningen till den ryske författaren Lev Tolstoys roman Anna Karenina: ”Alla Nobelpristagare är lika, men varje olycklig kandidat är olycklig på sitt eget sätt.”

Vilka är då vanliga hinder för starka nobelpriskandidater? Följande argument satte käppar i hjulet för många kandidater, enligt våra studier av nomineringar till Nobelpriset och utlåtanden av Nobelkommittén.

För spridda intressen
För det första gäller det för Nobelprisaspiranter att inte ha för många vetenskapliga intressen som kan skymma spetskompetensen. Just det var problemet för den redan nämnde tyske kirurgen Ferdinand Sauerbruch. Han beskrevs i nomineringar som en allroundkirurg med många förtjänster som sträckte sig från bröstkirurgi till protesutveckling. Den breda forskningshorisonten blev också hans fall, för på varje enskilt område ansåg Nobelkommittén att det fanns andra forskare som ännu tydligare visat framfötterna. Med andra ord anses en spektakulär upptäckt i detta sammanhang viktigare än en imponerande men spretig meritlista. Efter flera misslyckade Nobelprisnomineringar fick Sauerbruch 1937 slutligen ett av Adolf Hitler nyinstiftat vetenskapspris som var tänkt att ersätta Nobelpriset som världens förnämsta. Det priset existerar inte längre.
För mainstream …
Ett annat tips är att undvika ämnen som ligger helt rätt i tiden, eller som ishockeylegendaren Wayne Gretzky skaldade: ”Åk dit där pucken kommer att vara, inte mot där den har varit.” Hjärtkirurgi var ett hett område i mitten av 1900-talet. På grund av de många metoder som utvecklades och upptäckter som gjordes under den perioden (bland andra den så kallade blue-baby-operationen, hjärt-lungmaskinen, transplantationsförsök, bypass) blev det omöjligt för Nobelförsamlingen att bestämma sig för en till tre forskare, när så många forskarteam hade varit i framkant. Konkurrensen var helt enkelt för stark och det var svårt att fastlägga vem som bidragit mest och varit först. Liknande svårigheter kan vi se både hos de otaliga europeiska och amerikanska forskare som presenterade nya anestesimetoder under 1900-talets första decennier, liksom hos hjärnkirurger som Harvey Cushing eller Wilder Penfield: följden blev ånyo att ingen av dem belönades.
… eller för visionär
För det tredje kan vi konstatera att prischanserna försämras om forskningen är för visionär. Å ena sidan konstruerade den tyske läkaren Themistocles Gluck (1853–1942) redan i slutet av 1800-talet konstgjorda leder, men dessa idéer skulle först flera decennier senare tas på allvar. Ungefär samtidigt nominerades Stockholmsläkaren Gustaf Zander (1835–1920) för att ha introducerat det som för oss påminner om moderna gym, men inte heller han fick flest av juryns röster. Det gäller alltså att så snabbt som möjligt kunna visa både för kollegor och intresserad allmänhet att din upptäckt är relevant.
För kontroversiell
Särskilt intressant är det att läsa om de kontroversiella forskarna. Ett exempel var den excentriske österrikiske fysiologen Eugen Steinach (1861–1944) som menade att vasektomi, alltså sterilisering, leder till långsammare åldrande. Konceptet verkade så attraktivt att både Sigmund Freud (1856–1939) och litteraturpristagaren William Butler Yeats (1865–1939) följde rådet. Steinach nominerades flera gånger till Nobelpriset men fick aldrig majoriteten av medlemmarna i prisjuryn på sin sida. De ansåg att hans vetenskapliga teorier var för spekulativa. En annan som passar in i denna kategori var den tyske kirurgen August Bier (1861–1949). Han var, som en person skrev i nomineringen, ”nicht nur Messerkünstler” (inte bara knivkonstnär). Jämte arbeten inom allmänkirurgi och anestesi, där han experimenterade med kokain, drog han också en lans för homeopati. Det senare föll inte i god jord i Stockholm och Bier-nomineringarna lades ner i arkivet.
För gammal
Ett klassiskt misstag som många förslagsställare också gjorde var att peka på livsverk, inte sällan demonstrerat med tjocka, dammiga läroböcker. Redan tidigt i Nobelprisets historia nominerades den nästan 80-årige Berlinpatologen Rudolf Virchow (1821–1902) med orden att han bar upp hela världens medicin på sina axlar, och att ingen sedan Hippokrates kunde mäta sig med honom. Nobelkommittén ansåg dock inte att han var en särskilt stark kandidat för att fira det nya århundradets banbrytande vetenskap. Virchows mest kända verk ”Cellularpathologie” (1858) hade haft ett enormt inflytande, men det var för gammalt.

Minoriteter i Nobelhistorien

Slutligen kan vi notera att det finns tre klara minoriteter i Nobelprisets historia:

Kvinnor är kraftigt underrepresenterade både bland pristagare och nominerade. Den första kvinnan som nominerades till fysiologi- eller medicinpriset var hjärnforskaren Cécile Vogt (1875–1962) 1921. Fram till och med 2021 har tolv kvinnor fått priset.
Kliniska forskare har betydligt sämre odds än grundforskare. Denna trend har blivit starkare under de senaste 50 åren. Vi kan också lägga till att forskare inom vissa discipliner lyser med sin frånvaro i skaran av pristagare, däribland ortopeder, anestesiologer, tandläkare (och medicinhistoriker!).
En absolut majoritet av pristagarna har varit verksamma i USA eller Europa. Alfred Nobel skrev i sitt testamente: ”Det är min uttryckliga vilja att vid prisutdelningarne intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset, antingen han är Skandinav eller ej.” Det återstår att se om kommande pristagare har en större geografisk spridning.

Nils Hansson

Docent i medicinens historia, teori och etik, vid Heinrich-Heine-universitetet i Düsseldorf, Tyskland. Twitter: @hanssonhist
Han leder en forskargrupp om medicin i Östersjöregionen ”Bridging the Baltic” (sponsrat av Deutsche Forschungsgemeinschaft) som består av tjugo läkare, naturvetare och vetenskapshistoriker från Estland, Lettland, Litauen, Tyskland, Sverige, Danmark och Polen.
Forskar bland annat om vad som historiskt har ansetts som excellens inom medicin och har särskilt undersökt Nobelprisnomineringar.
Leder projektet Gender award gap, finansierat av tyska ministeriet för utbildning och forskning (BMBF), om varför kvinnor får färre vetenskapliga priser än män.