Teknikopera i KTH:s reaktorhall

Bakom en oansenlig ytterdörr på Kungliga tekniska högskolan, KTH, i Stockholm finns en tråkig korridor som gömmer ingången till en mycket häftigare plats än en oinvigd förbipasserande skulle gissa.

Leif Handberg, lektor i medie­teknik, visar vägen ner i underjorden. Genom hissens galler­grind ser vi metermarkeringar på väggen. Omkring 25 meter ner stiger vi ut. Belysningen i magenta och blått ger utrymmet en märklig stämning där det annars skulle ha sett industriellt avskalat ut. Här pågår förberedelser för en väldigt speciell operaföreställning.

Det underjordiska rummet holkades ur för att hysa R1, Sveriges första kärnreaktor. Den var i drift 1954 till 1970, hela tiden som en forskningsreaktor vars energi inte användes till något. Nu är det en plats för konst och experiment med ny teknologi.

Året då R1 stängdes av råkar också vara det år då KTH-professorn Hannes Alfvén fick Nobelpriset i fysik för sitt arbete inom det tungvrickande forskningsfältet magnetohydrodynamik, som har att göra med hur elektriskt laddade gaser och vätskor beter sig i magnetfält.

– Vi ville sätta upp operan inför 50-årsjubileet 2020. Men sedan kom pandemin, förklarar Leif Handberg.

Tanken var att bygga en opera på en skönlitterär bok av Hannes Alfvén från 1966: Sagan om den stora datamaskinen. I boken tittar en opersonlig berättare tillbaka på datamaskinernas och människornas utveckling från en punkt i framtiden, då maskinerna har gjort världen rationell och effektiv.

Nu ska operan äntligen uppföras. I reaktorhallen träffar vi regissören och koreografen Åsa Unander-Scharin och tonsättaren Carl Unander-Scharin, som tillsammans leder projektet.

– Det är fantastiskt att KTH beställer en opera. Det hör inte till vanligheterna, säger Carl Unander-Scharin.

Tonsättaren Karl-Birger Blomdahl, som tidigare gjort operan Aniara efter Harry Martinsons rymdepos, började i slutet av 1960-talet arbeta med en opera byggd på Sagan om den stora datamaskinen. Den blev aldrig färdig, eftersom han gick bort medan han arbetade med skisserna till verket.

Carl och Åsa Unander-Scharin har börjat från början och tolkat verket utfrån den relation vi har till den digitala tekniken i dag. De har också arbetat dramaturgiskt med att skapat scener och roller där boken förklarar skeenden mer i mer övergripande ordalag. Föreställningen är på engelska med titeln The tale of the great computing machine och har utformats för reaktorhallen, där balkongräckena och ventilationstrumman blir en del av slagverket.

Paret Unander-Scharin har länge jobbat med både digitala instrument och robotar, och i den här operan förenas de båda. Ett inslag är en musikmaskin med långa rep upp mot taket som kallas Vocal chorder. En särskild robot kan spela på den genom att dra i repen med sina krok­försedda armar.

– Det är första gången en robot spelar på ett sådant här instrument och dessutom med någon sorts ömhet, säger Carl Unander-Scharin.

Att handskas med robotar är lite annorlunda än att instruera en mänsklig dansare. En människa förstår sina rörelser, en robot gör bara som den är instruerad. Åsa Unander-Scharin visar med sina armar hur en människa kan lösa ett läge där den ena armen kommer i vägen för den andra, men hur roboten bara fastnar.

Vi har våra begränsningar, och roboten har sina. Begränsningar kan också ha en funktion.

– Det är en kollaborativ robot, som ska kunna arbeta där människor är. Därför kan den inte ta i för mycket, förklarar Åsa Unander-Scharin.

Konstens och teknikens sätt att arbeta har många skärningspunkter, och i det här arbetet möts de kanske extra tydligt. Det finns många potentiella lärdomar att dra.

– Det finns ett sätt att jobba inför en premiär som också passar teknikutveckling. Publiken har höga krav på tillförlitlighet, och scenkonst behöver en robusthet som innebär krävande tester, säger Carl Unander-Scharin.

På många sätt är teknik och konst uttryck för samma mänskliga förmågor. Själva ordet ”konst” användes länge i betydelsen ”färdighet”, och om det som görs med händerna. Spår av att konst kan syfta på allt möjligt som tillverkas av människor finns i äldre tekniska ord som ”konstkanal” eller det mer vardagliga ”konstgjord”. KTH har ända sedan 1827 haft valspråket Vetenskap och konst, vilket Leif Handberg påpekar kan tolkas som teori och praktik.

Samtidigt har konsten en möjlighet att tolka och att utforska meningen med saker och ting.

– Konsten kan spekulera och ställa hypotetiska frågor, som ”vad händer om vi drar det här till sin spets?” säger Åsa Unander-Scharin.