Här sommarjobbar amatörer som arkeologer

Sommaren 2013 i S:t Olofsholm på norra Gotland kommer Konrad Lundberg sent att glömma. Här grävde han och ett tjugotal andra amatörer ut en kyrkoruin förknippad med legenden om det norska nationalhelgonet Olav den helige. Bland fynden fanns en mängd Visbybrakteater, pyttesmå mynt med bokstaven W för Wisby. Mynten var helt svarta efter 700 år i jorden.

– Det är alltid kul att hitta metallföremål, som vapen, redskap och mynt. Mest fascinerande var ett skelett med en armborstspets i en ryggkota. Man behövde inte fundera på dödsorsaken, säger Konrad Lundberg.

Konrad Lundberg från Stockholm har varit med och grävt på Gotland varje sommar i 20 år och är en av de mest rutinerade amatörerna, med 60 veckor i fält. Till vardags följer han arkeologin i populärvetenskapliga tidskrifter, men på grävningarna har han kommit i kontakt med det konkreta hantverket.

– Här har jag lärt mig när man gräver med spade och när det blir finlir med fynd och man tar tandborsten, säger Konrad Lundberg.

Även jag var med på grävningen i S:t Olofsholm 2013 och har sedan dess grävt på Gotland varje sommar. Redan 1987 började folkhög­skolan i Hemse och arkeologifirman Arendus med sommarkurser för amatörer, som tillsammans med universitetsstudenter i arkeologi bistår de professionella arkeologernas vetenskapliga arbete. Som mest har drygt 50 personer varit med, varav ungefär häften amatörer och hälften universitetsstudenter.

– Jag tycker definitivt inte att grävformen påverkar de vetenskapliga möjligheterna, säger arkeologen Dan Carlsson, som driver Arendus med kollegan Christian Hoffman.

– Många av amatörerna som gräver med oss år efter år är minst lika duktiga som studenterna. Dessutom deltar jag själv och någon eller ett par arkeologkollegor, säger Dan Carlsson.

Trots att de inte har marknadsfört sina kurser sär­skilt mycket kan de se att anmälningarna kommer in allt tidigare. I år var den populära prova på-kursen fullbokad redan vid årsskiftet.

– Så man kan nog se ett ökat intresse, säger Dan Carlsson.

Kring Vimmerby i Småland gräver den frilansande arkeologen Michael Dahlin och kollegan Kenneth Alexandersson på Kalmar läns museum med amatörer sedan 2014, i ett liknande samarbete med en folkhögskola.

– Vi har bland annat grävt ut en hällkista, bo­platser, vapengravar och en torpstuga. Tidigare har kurserna, med 15–16 platser, fyllts framåt juni. I år fyllde vi kursen i mitten av januari, säger Michael Dahlin.

Att amatörer får vara med är ett sätt att finansiera utgrävningar som initieras av forskare, vilket kan vara svårt då det finns få finansiärer som stödjer sådana. Det vanligaste är annars att arkeologiska grävningar startas vid vägbyggen och annan exploatering.

Men amatörgrävningar har funnits länge i varierande omfattning. Kring millennieskiftet kom en nedgång, men nu ökar intresset stort, enligt arkeologen Ellinor Sabel vid Stiftelsen Kulturmiljövård, som kartlagt ”deltagande arkeologi” i sin licentiatavhandling.

– Som ett led i det startade jag Facebooksidan Deltagande arkeologi och fick ett helt galet gensvar de två första dygnen. Intresset är enormt!

Hon tror att många saknar närkontakt med arkeo­login, att nätets digitala utbud med berättelser om fynd och platser inte räcker. Det intresset har branschen missat att ta till vara, anser Ellinor Sabel.

Hon och en kollega har startat en kurs utanför Stockholm genom Studiefrämjandet. Målet är att alla ska vara delaktiga i hela processen från grävning till rapport. På en deltagande grävning tar man inte upp så stora ytor, men har gott om tid. Inom det som kallas exploateringsarkeologi hinner man sällan diskutera olika teorier på samma sätt, förklarar Ellinor Sabel.

– Men båda sätten att bedriva arkeologi behövs, de kompletterar varandra.

Forskningsgrävningar, inklusive dem med amatörer, utgör en försvinnande liten del av all arkeologi i Sverige. Mest grävs det vid exploateringar, när vägar och järnvägar dras, när hus byggs eller ledningar grävs ner. Lagen säger att fornlämningar – kända som okända – i första hand ska bevaras, inte grävas ut.

Undantag kan göras av länsstyrelserna, som fattar beslut om alla grävningar enligt Kulturmiljölagen: ”Länsstyrelsen ska beakta att utredningen ska vara av vetenskapligt god kvalitet och genomföras till en kostnad som inte är högre än vad som är motiverat med hänsyn till omständigheterna.”

Antalet exploateringar varierar kraftigt från år till år. Grävningarna blir korta med slimmade budgetar. Ändå leder de till att det hittas många okända boplatser, gravar och andra lämningar. Exploateringsgrävningar bidrar därmed till forskningen i stor skala, både med grävföretagens egna analyser och med data som universitet kan jobba vidare med.

Ibland är fynden häpnadsväckande, som när E4:an drogs förbi Uppsala för 20 år sedan och ett okänt stenålderslandskap trädde fram. Vid grävningar kring järnvägsbanan Ostlänken från Järna till Linköping hittades för tio år sedan stormannagården Ströja utanför Norrköping, med en lång historia från tidig järnålder.

Även om omfattningen minskat grävs det också av lärosäten och museer. Kalmar läns museum och Linnéuniversitetet har grävt ut Sandby borg på Öland, där en massaker ägde rum på slutet av 400-talet. Det dramatiska skeendet har lockar till sig mycket medial uppmärksamhet. Men att en utgrävning syns i tidningar och tv är ingen garanti för finansiering. Utgrävningen av Sandby borg har bekostats både av fonder och med crowd funding, där allmänheten bidrar, berättar Ludvig Papmehl-Dufay, grävledare och lektor i arkeologi vid Linnéuniversitetet.

– Pengar trillar inte över oss. Fonderna ger inte mer för att det är en häftig plats – det ska vara relevant forskning.

När Sandby borg skulle grävas ut 2014 fick länsmuseet in en halv miljon kronor via sajten Kickstarter där vem som helst kan bidra till allehanda projekt. De som skänkte över 50 000 kronor fick vara med och gräva.

I områden en bit från allfarvägarna kan det vara ännu svårare att få grävningar finansierade, beklagar arkeologen Mikael Henriksson vid Blekinge museum, som med små medel har grävt ut byn Västra Vång i Ronneby kommun.

– Det är inte alls självklart att ett länsmuseum ska bedriva arkeologi, men genom att göra det får vi kontinuitet. Med bara exploateringar är vi beroende av stora samhällsprojekt, säger han.

Västra Vång var på järnåldern en centralplats. Platsen upptäcktes då en vattenledning planerades. Museet har sedan grävt i tio år, med bland andra Lunds universitet och Södertörns högskola.

– Platsen är så spännande att arkeologer kommit dit och grävt på sina semestrar, bara för att få vara med. Amatörer har kommit från Blekinge och Kronoberg. Det har varit ett stort sug från allmänheten, och vi vill att många ska känna sig delaktiga, säger Mikael Henriksson.

Örebro länsmuseum tar på ett annat sätt till vara allmänhetens ökande intresse genom att samarbeta med amatörer som vill söka fornfynd med metalldetektorer. Möjligheterna för en enskild privatperson är starkt begränsade, men tillåtet om man gör det i ett museums eller en etablerad grävfirmas regi. I några år har detektorister bjudits in att tillsammans med arkeologer söka på intressanta platser.

Oavsett var initiativet kommer ifrån – arkeologer med egna firmor, universitet eller länsmuseer – blir det allt fler amatörer i grävgroparna. Samtidigt som de får praktisk inblick i ett drömyrke bidrar de i blygsam skala till att föra den arkeologiska forskningen framåt.