Så håller sig fåglar svala i värmen

Sommaren är här med ett hektiskt fågelliv. Vinterns iskyla är ett minne blott. Men sommarvärmen kan också bli ett hot.

Det är lätt att tänka sig att det bara är fåglar i öknen eller i tropikerna som måste förhålla sig till varma sommardagar, men det stämmer inte. Fåglar över hela världen riskerar att ibland drabbas av överhettning. Här hos oss i Norden kan det ske redan vid normala sommartemperaturer. Vad gör då fåglarna för att hålla sig svala en varm dag?

Den första försvarslinjen handlar om att anpassa beteendet.

Fåglar är ganska lika oss människor. När de tycker att det är för varmt gör de sitt bästa för att fly undan värmen. Det fungerar bra eftersom det kan skilja mer än 20 grader mellan den varmaste och den kallaste platsen inom samma område under en varm dag.

Olika ökenfåglar gräver till exempel små gropar i skuggan under buskar och lägger sig som ett frimärke mot den kallare sanden. Vissa fåglar tar till och med sin tillflykt till underjordiska tunnlar som andra djur har grävt.

Det motsatta – att komma upp på lite höjd – kan också vara bra. Rovfåglar stiger till hög, sval luft med hjälp av uppåtvända varma luftströmmar, så kallad termik. Vissa flyttfåglar färdas upp till över 6 000 meters höjd under dagen när solstrålningen är stark. Under natten, när de slipper solen, flyger de lägre, ner till 2 000 meters höjd.

Marklevande fåglar i sin tur kan vinna mycket på något så enkelt som att sätta sig på en sten eller i en låg buske. Då kommer de upp lite från marken där luften står alldeles stilla och värmestrålningen från omgivningen är som allra mest intensiv. 

Hur snabbt en fågel avger värme beror på hur mycket varmare den är jämfört med sin om­givning. Nedkylningen blir större om blodflödet ökar till ben och näbb. Då blir den lokala temperaturen ännu högre, och värmeförlusten går snabbare.

Ett svårt problem under varma dagar är det faktum att fåglar producerar stora mängder värme när de är aktiva. En liten fågel som en entita eller blåmes har en kroppstemperatur på mellan 44 och 45 grader när den flyger bland träden en sommardag, även om det är mulet och svalt ute. Om den inte ska överhettas måste den kunna göra sig av med all den här värmen.

Det enkla är ofta det bästa. Om du blir varm av att vara aktiv är det klokt att vila. Och det gör fåglar en större del av tiden när det är varmt. Det bästa är om fågeln kan hitta en skuggig plats att vila på, eller i varje fall vända sig bort från solen. Om den samtidigt fluffar upp fjädrarna fungerar dessa som ett parasoll, som minskar mängden solstrålning som når huden. Genom att också delvis öppna vingarna, trycka ut skuldrorna och suga in magen kan fågeln öka luftflödet kring de varma sidorna och benen och därmed skynda på sin värmeförlust. Just så ser man ofta fåglar sitta när det är varmt. 

Ibland räcker det inte att kyla ned sig bara genom att ändra beteende eller flytta sig ur solen. I andra försvarslinjen följer därför förmågan att kyla ned sig genom att avdunsta vätska från kroppen, på samma sätt som när vi svettas. Det gör fåglar gärna när de måste kyla ned sig snabbt, till exempel när de flugit fort. När omgivningen är varmare än fågeln (som den kan vara på många platser) är avdunstning faktiskt fågelns enda möjlighet till nedkylning.

Fåglar saknar förvisso svettkörtlar men vissa grupper, till exempel duvor, kan ändå styra hur mycket vatten som avdunstas genom huden. Det är möjligt tack vare två olika mekanismer som verkar tillsammans, men över olika tider. Hur mycket vatten som huden kan släppa igenom beror på vilka olika fetter den innehåller, på samma sätt som ett välvaxat bomullstyg inte är lika genomsläppligt som ett obehandlat. Det kan fåglarna ändra på om de har tid på sig, till exempel mellan vinter och sommar. För omedelbara förändringar reglerar fåglarna blodflödet till huden. Duvor, och säkert många andra fåglar, har ett sätt att öka blodflödet i början av de allra tunnaste blodkärlen (kapillärerna) men strypa det i andra änden. Då bildas ett övertryck så att vätska pressas ut genom kärlväggen och lägger sig under huden där den kan avdunstas. Den stora ytan gör hudavdunstning mycket effektivt. Många duvor är därför ohyggligt värmetoleranta. Fler arter överlever temperaturer över 60 grader, åtminstone en tid.

Andra fågelgrupper, som höns och sjöfåglar, kyler ned sig med hjälp av ”strupfladder”. De spänner ut skinnet på halsen och ökar blodflödet dit samtidigt som de med öppen näbb mycket hastigt fladdrar med strupskinnet. Det skapar en stor, fuktig och varm yta för avdunstning. Tänk på detta när du nästa gång ser en skarv sitta på en sten i solen en varm sommardag!

Sångfåglar, den vanligaste fågelgruppen hos oss i Norden, saknar förmågan till strupfladder och är inte heller särskilt bra på att avdunsta vatten via huden. De begränsas därmed till att ”flämtandas” för att svalka sig. Det är ganska ineffektivt att avdunsta vatten bara från andningsvägarna och näbbens insida. Dessutom är det ansträngande. Det ökade muskelarbetet som krävs för att flämta gör faktiskt den redan varma kroppen ännu varmare. Sångfåglarna är därför våra allra minst värmetoleranta fåglar.

I den globala uppvärmningens kölvatten tvingas fåglar över hela världen i ökande utsträckning, men med varierande framgång, att hantera extrema temperaturer. Medeltemperaturen kryper sakta uppåt och allvarliga värmeböljor har blivit en del av vår vardag. Effekterna är tydliga. Hundratals fåglar faller döda till marken under extremvärme i till exempel Australien och södra Afrika. I Sydeuropa har hela årskullar av vanliga holkfåglar som talgoxe slagits ut under värmeböljor. Hetta är också ett relativt begrepp: I polartrakter kan temperaturer så låga som 8–12 grader vara nog för att ungarna ska avlida. 

Problemen börjar dock hopa sig redan vid mycket beskedligare temperaturer. Att vila oftare när det är varmt är till exempel inte någon helt säker strategi. För om fåglarna rör sig mindre kan de inte få i sig så mycket mat som de behöver, och inte heller förse ungarna med föda. Det är också i det närmaste omöjligt att flämtandas och samtidigt använda näbben för att äta. Så under varma dagar blir vuxna fåglar svagare och ungarna växer sämre. I extrema fall överger föräldrarna faktiskt sina ungar eller ägg, eller låter bli att häcka från första början.

Att hålla huvudet kallt i en allt varmare och mer oförutsägbar värld är därför ingen lätt uppgift. Prognoser tyder på att fågelpopulationer i redan varma och torra områden kommer att krympa rejält. Med allt mer frekventa värmeböljor och torka på högre breddgrader är det sannolikt att även våra fåglar går samma öde till mötes.