I flera år har boende kring Siljansringen i Dalarna noterat att vissa isvakar återkommer på samma platser. Forskare vid Chalmers tekniska högskola har därför letat tecken på att metan sipprar ut genom geologiska sprickor.

Siljansringen bildades när en meteorit slog ner för cirka 370 miljoner år sedan och räknas i dag som Europas största nedslagskrater. Kratern rymmer djupa sprickor som sträcker sig ända ner till 20 kilometers djup i berggrunden. Kanterna på kratern är branta och bildar en ring av sjöar, varav Siljan är den största.

Under hösten 2023 och försommaren 2024 genomförde forskare metangasmätningar vid platser i Orsasjön, Fudalsviken och Vikarbyn.

Metanutsläppen bildade identifierbara gasplymer, så kallade hotspots, i luften och förekom på relativt grunda områden på cirka två till fem meters djup.

För att metanets koncentration inte ska påverkas av vindar och spädas ut, använde forskarna en helt ny mätmetod med spårgas.

– Vi släpper ut en spårgas, i det här fallet etan, precis vid källan och sen mäter vi halten av metan längs en sträcka 100 meter nedvinds, säger Johan Mellqvist, professor i optisk fjärranalys på institutionen för rymd-, geo- och miljövetenskap vid Chalmers tekniska högskola, och en av forskarna bakom studien.

Forskarna mäter också halten spårgas, som ger den så kallade spädfaktorn.

– Den spädfaktorn kan vi direkt applicera på metanet eftersom metanet läcker på samma sätt, säger Johan Mellqvist.

Det är helt normalt att metan sipprar upp ur sjöar. När växtrester ruttnar på botten går syret åt, och när det tar slut tar bakterier som bildar metan över. Det bubblar sedan upp lite här och var, berättar Johan Mellqvist.

Men halterna som mättes upp runt Siljansringen visade sig på vissa ställen vara upp till tusen gånger högre än vad som vanligtvis förväntas inom motsvarande area i en svensk sjö.

– Det indikerar att det inte är den metankälla som är vanlig i sjöar. Då har det antingen med metan i geologiska sprickor att göra, eller så är det någonting mitt emellan – att det har tryckts ner något organiskt material halvvägs ner där det finns lokala metanfickor, säger Johan Mellqvist.

För att ta reda på var gasen kommer ifrån behöver man göra en analys på isotopsammansättningen och mäta proportionerna mellan etan och metan i gasen.

Om metanen kommer från de geologiska sprickorna är det troligt att det sker ett konstant läckage, men om det i stället beror på fickor kan det vara en större variation, menar Johan Mellqvist.

– The million dollar question är egentligen om det här är toppen på ett isberg, säger han.

Den totala mängden metan som uppmättes vid dessa hotspots uppskattas till ungefär 3,5 ton per år, vilket trots allt är en liten del av Sveriges nationella metanutsläpp och försumbart ur ett nationellt perspektiv. Dock ser forskarna det som troligt att det finns fler utsläppskällor i andra delar av sjöarna eller i närliggande vattendrag.

Beroende på vad forskarna hittar framöver, kan resultaten påverka hur vi uppskattar utsläpp från andra sjöar. På sikt kan det bidra till mer exakta beräkningar av Sveriges klimatpåverkan från naturliga källor – och ligga till grund för effektiva åtgärder.