Valguide för den velige

Den vånda man kan känna inför att bestämma sig för vilket parti man ska rösta på är inte rationell och rimlig. En röst betyder i det stora hela ingenting, men likväl känns valet ödesmättat, eftersom man vill kunna stå för sitt beslut de närmsta fyra åren.

För att något lindra våra valkval har Henrik Oscarsson, professor i stats­vetenskap och forskningsledare för Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet, skrivit en nätt liten handbok i konsten att välja parti. Få vet mer än han om hur det går till när vi bestämmer oss och han presenterar metoderna utan att värdera dem. Att strunta i att rösta är till exempel en utväg – och faktiskt den som har bäst vetenskaplig underbyggnad, skriver Oscarsson: ”Insatsen i form av tid och resurser kan aldrig matcha sanno­likheten att just din röst blir utslagsgivande.” Trots detta har vi ett högt valdeltagande, kanske för att vi genom att rösta ger vårt stöd till det demokratiska systemet och känner oss delaktiga i det, föreslår Oscarsson.

Andra metoder är att rösta som sina föräldrar, att låta plånboken avgöra eller att välja ett parti som levt upp till sina vallöften den gångna mandatperioden. Boken ser ut som en handbok men är snarare en lättfattlig introduktion till valdemokratins spelregler och till hur vi väljare agerar. Den bjuder också på några ögonbrynshöjande statistik­uppgifter. Som att taktikröstarna ökat stadigt från 6 till 19 procent sedan 1968, och att vår ökande användning av valkompasser tycks gynna vissa partier och missgynna andra.

Konsten att välja parti är sympatiskt lättläst och aldrig mästrande, kanske mest lämpad att läsas av förstagångsväljare som är nyfikna på det valsystem som de ska börja delta i.