Så kan behandling av bipolär sjukdom snabbas upp

Bipolär sjukdom kännetecknas av att pendla mellan maniska och depressiva perioder, och innebär en ökad självmordsrisk.

Sjukdomen behandlas i första hand med läkemedlet litium, men hur stor dos som krävs för att nå rätt nivå i blodet varierar kraftigt mellan patienter. För att undvika en skadlig överdosering trappas dosen långsamt upp, ibland under flera veckor eller till och med månader.

– Under den perioden kan alltså patienten vara utan behandlingseffekt. Den ökade självmordsrisken kan bli ännu större om det går lång tid och patienten upplever att behandlingen inte fungerar, säger Martin Schalling, professor i medicinsk genetik vid Karolinska institutet.

Nu presenterar han och hans kollegor en modell som kan förutspå utsöndringen av litium hos enskilda individer, så att de snabbare ska komma upp i rätt dos.

Forskarna byggde modellen inom ramen för en studie med drygt 2 300 deltagare med bipolär sjukdom. De samlade in data om deltagarnas ålder, kön, vikt, längd och njurfunktion. De tittade även på om deltagarna tog vissa läkemedel som ofta används mot högt blodtryck.

Faktorerna kopplades sedan ihop med deltagarnas litiumintag och litiumhalten i blodet.

Det visade sig att modellen till mellan 50 och 60 procent kunde förklara glappet som kan uppstå mellan intag och litiumhalt.

– Det är mer än någon tidigare studie, och innebär att vi har tillräckligt med kraft i förutsägelserna för att de ska vara kliniskt meningsfulla, säger Martin Schalling.

Modellen visar att äldre, kvinnor, patienter med nedsatt njurfunktion och de som tog läkemedel mot högt blodtryck behövde en lägre dos. Deltagare som var långa och vägde mer behövde en högre dos.

Nu vill forskarna testa modellen på ett femtiotal patienter som har behandlats med litium i två års tid och nu ligger på en korrekt dos. Tanken är att göra en förutsägelse i efterhand och se hur nära verkligheten modellen kommer.

– Kommer den nära kan vi söka tillstånd för ytterligare en studie, där vi ser om vi snabbare kommer upp i en effektiv dos av läkemedlet med hjälp av modellen.

I en annan del av studien kunde forskarna koppla en genetisk markör till utsöndringen av litium. Modellen blev ännu mer precis när den även tog hänsyn till markören, men effekten var mycket liten.

– Det är dock inte jätteförvånande. Antagligen behöver vi hitta fler markörer och studera dem hos fler personer än i den här studien, som är rätt liten i genetiska sammanhang. Men det som överraskade oss var att genetiken spelar roll, vilket är nytt. Vi har snuddat vid toppen på isberget, säger Martin Schalling.

Studien har en del andra begränsningar, bland annat att deltagarna främst var av europeisk härkomst (ursprung är särskilt viktigt vid genetiska studier). Forskarna kan heller inte vara säkra på att deltagarna faktiskt tog lika mycket litium som de fått utskrivet.

Forskningsartikeln om bipolär sjukdom och dosering av litium publicerades i tidskriften The Lancet Psychiatry. Försteförfattare är Vincent Millischer som forskar vid Karolinska institutet och är ST-läkare vid Medical University of Vienna, Österrike.