Språket förändras med klimatet

Under höstens klimattoppmöte i Glasgow fick aktivisten Greta Thunberg internationell upp­märk­samhet när hon avfärdade politikernas ansträngningar som ”bla bla bla”. Klimataktivisterna gick också till attack mot enskilda uttryck, som nettonollutsläpp. I stället för att sträva efter verkliga nollutsläpp siktar många länder på att kompensera kvarvarande utsläpp, exempelvis genom koldioxidlagring. Demonstranterna markerade sitt missnöje med skyltar som mässade ”netto noll är inte noll”.

Språket har alltid varit ett politiskt slagfält. Att aktivister och politiker kritiserar ordval och terminologi är därför föga förvånande, men frågan är om just klimatområdet är lite extra snårigt. Inte sällan är olika aktörer lika oense om sakfrågorna som om själva språket.

Samtidigt finns ett stort behov av språkutveckling.

I takt med att klimatet förändras och vetenskapen går framåt behövs begrepp som inte fanns för bara några decennier sedan. En försvårande faktor är att de komplexa klimatsystemen ofta är svår­förklarade. Ibland saknas tydliga och neutrala definitioner för de termer som forskare använder och som politikerna i nästa led ska använda när de tar sina beslut.

Faktum är att både språkbruket och samtalet i sig självt kritiseras flitigt av aktivister. Numera anser många att prat står i vägen för en hållbar omställning. Det konstaterar Linnea Hanell, som i sin forskning vid Stockholms universitet studerar klimatkommunikation. Hon tycker att det är synd. Hela befolkningen måste vara en del av den hållbara omställningen – och då är prat helt nödvändigt.

För att hitta neutrala klimattermer och definitioner har hon och Språkrådet initierat en särskild arbetsgrupp. Hållbarhetstermgruppen består av språkexperter, miljö- och klimatforskare samt representanter från myndigheter, medier och intresseorganisationer. Jag är själv med i gruppen, som representant för medierna.

En gång i månaden diskuterar vi ord och begrepp kopplade till klimatomställningen som inte ska behöva associeras med någon särskild sida i debatten. Arbetet resulterar i en hållbarhetstermlista med rekommenderade formuleringar, och tanken är att ”underlätta kommunikation och kunskapsspridning mellan exempelvis forskare, journalister, politiker och allmänhet”.

Som språkvårdande myndighet får Språkrådet ofta klimatrelaterade frågor från allmänheten. Nyligen undrade någon om decarbonisation bäst skulle översättas dekarbonisering eller avkarbonisering. Svaret blev till slut: ingetdera. I stället rekommenderades utfasning av fossila bränslen, om det var det som avsågs.

Det är lätt att frestas att skriva det engelska ordet i brist på annat, men de flesta tidningar undviker kategoriskt engelska uttryck om det finns en svensk motsvarighet. Det passar mig utmärkt. Jag skriver gladeligen mejl i stället för mail och väljer krock­kudde framför airbag. Det har gått så långt att jag har börjat tycka att omotiverad engelska för­fular, som ett gulnande blåmärke eller ett irriterande eksem.

I miljöutredningar och klimatrapporter från svenska myndigheter verkar det inte finnas samma motvilja. Här strösslas det hejvilt med engelska termer. Språkbruket inom miljö- och klimat­området är inte bara ett politiskt minfält, utan det råkar också vara en ganska anglosaxisk tillställning. En del ord är svåra att översätta, men ibland handlar det nog också om vanans makt. Greenwashing – när en verksamhet vill framstå som mer hållbar än den i själva verket är – kan med fördel benämnas som grönmålning i stället.

Hållbarhetstermlistan innehåller nu ett 20-tal olika termer. På det senaste mötet enades vi om pedagogiska beskrivningar för begrepp som exempelvis klimatkänslighet och klimatscenario. Det lär inte stilla klimatdemonstranterna på kort sikt, men jag är övertygad om att en gemensam språkplattform underlättar det offentliga samtalet.

När klimatet förändras måste det finnas nya ord som beskriver vad som händer. Då får vi inte tillåta att ordens politiska laddning står i vägen.