Beredskap i krigets skugga

Den 1 september 1939, dagen när andra världskriget börjar, håller statsminister Per-Albin Hansson tal i radion och meddelar att värnpliktiga ska kallas in och att Sverige ska vara neutralt. ”För oss svenskar gäller det nu att med lugn och beslutsamhet endräkteligen samlas kring den stora uppgiften att hålla vårt land utanför kriget, att vårda och värna våra omistliga nationella värden och att på bästa sätt bemästra denna onda tidens påfrestningar.”

Den 3 september 1939 rycker 32 000 man ur de äldre värnpliktsårgångarna in. De placeras i så kallade landstormsförband och får bland annat bevaka strategiska platser som stora hamnar, järnvägsstationer, broar och kraftstationer. Under hela beredskapstiden kallas omkring två miljoner män in för kortare och längre perioder, i genomsnitt tre månader. Under vissa kritiska perioder, som när Sovjetunionen anfaller Finland och när Tyskland anfaller Norge och Danmark, var cirka 350 000 svenskar inkallade samtidigt.

Sveriges förenade lottakårer, SLK, ökar sitt medlemsantal snabbt. 1944 är drygt 110 000 kvinnor anslutna till någon av de 543 lottakårerna. Lottorna bidrar vid övningar, tågtransporternas måltidsstationer och arbetar med kontorsarbete på olika staber. De gör också insatser som spanare i luftbevakningstornen. Sverige hade inte radar förrän 1944 så innan dess var de så kallade ”tornsvalorna” viktiga för att kunna observera främmande flygplan.

Kriget skapar stora behov av administration för att sköta ransonering, reglering och inkallelsen av soldater. Under krigsåren inrättas 21 000 tillfälliga förvaltningsorgan för att lösa diverse krigsrelaterade utmaningar. Bara ransoneringssystemet innebär en enorm hantering av ransoneringskort och kontroller av affärsidkarnas redovisning. Kaffe och te är först ut att ransoneras. För att få ransoneringskort krävs att man registrerar sig på sin lokala pastors­expedition och det får många tidigare oregistrerade invånare att ge sig till känna.

Staten kan under beredskapstiden beslagta tidningar och böcker i syfte att stoppa viss informationsspridning. Under kriget görs 315 sådana beslag. Staten inför också transportförbud mot vissa tidningar, ett förbud som bland annat begränsar kommunistiska, syndikalistiska och nazistiska tidningar, men även drabbar den antinazistiska tidningen Trots allt! Informationsstyrelsen informerar löpande pressen om vad de inte får skriva om. Den 12 april 1940 kommer till exempel en kungörelse om att det hädanefter är förbjudet att skriva om ”de militära stridskrafternas styrka, beteckning, organisation, utrustning, förläggning, och förflyttning, deras beväpning och utrustning, haverier som inträffa vid stridskrafterna, olyckshändelser vid militära företag samt vad eljest är av betydelse för bedömande av krigsmaktens stridsduglighet.”

Källa: Den nyutkomna boken Beredskapsfolket – krigshot och vardag hos de inkallade krigsåren 1939–1945, av militärhistorikern Lars Ericson Wolke, Carlsson bokförlag.