Risk för stagflation när ekonomin skiftar

– Om man stimulerar ekonomin ökar inflationen ytterligare och om man dämpar efterfrågan stiger arbetslösheten mer. Det är inget lätt val och det är ett besvärligt läge som vi går in i, säger Lars Calmfors, som är professor emeritus vid Stockholms universitet och forskare vid Institutet för Näringslivsforskning.

Begreppet stagflation myntades på 1970-talet när inflationen i världen gradvis steg samtidigt som arbetslösheten ökade.

I USA finansierade presidenten Lyndon B. Johnson både Vietnamkriget och ett omfattande socialt reformprogram med sedelpressarna. Så kom oljeprisstegringarna 1974–1976 och kostnaderna inom industrin drevs upp.

– Det hade både en prishöjande effekt och en negativ effekt på produktionen. Då fick vi den här obehagliga kombinationen som är så svår för ekonomisk politik att hantera, säger Lars Calmfors.

Nu kan vi vara på väg mot ett liknande läge, menar han. Det minskade utbudet under pandemin i kombination med en expansiv penning- och finanspolitik har lett till stora pris- och löneökningar. Dessutom har elpriserna drivits upp eftersom Ukrainakriget har minskat tillgången på olja och gas.

Lars Calmfors kallar det för ”ett märkligt skifte”. Under mer än ett decennium har många länder haft problem att nå upp till inflationsmålen, som oftast legat på omkring två procent, och nationalekonomerna har haft svårt att förklara varför inflationen har varit så låg. För att förutspå inflationen används ofta den så kallade Phillipskurvan, som beskriver sambandet mellan inflation och arbetslöshet.

– Diskussion som förs i forskningskretsar inför 2023 är: Kommer vi kunna behålla den stabila Phillipskurvan? Eller kommer inflationsförväntningarna att öka, så att vi vid varje arbetslöshetsnivå får leva med betydligt högre inflation än tidigare?