Korallernas sista chans

Det är som att kliva rakt in på ett diskotek. Starka lampor lyser med rött sken och lokalen är klibbigt varm, men i stället för dansande ungdomar på liten yta trängs här mängder med akvarier. Vitt ljus är strängt förbjudet och ett 30-tal forskare har därför utrustat sig med varsin rödlysande pannlampa. Någon kommer rusande med plastmuggar och pipetter. Om en kvart börjar det.

National sea simulator, strax utanför Townsville i Australien, är världens mest avancerade akvarieanläggning avsedd för forskning. Vi är här på nåder. Det är årets mest hektiska nätter och vi får bara delta om vi lovar att se på utan att störa. Alla intervjuer är planerade till i morgon förmiddag, när forskarna hunnit sova lite. Månader i förväg har vi fyllt i olika formulär och gått i god för att vi representerar en seriös tidning. För att över huvud taget släppas in i byggnaden har vi också lämnat flera covidtester. Om forskare skulle bli sjuka riskerar ett helt år av förberedelser gå till spillo.

– Hallå, nu börjar det här borta, säger någon som står lutad över ett akvarium.

Ett fragment av en tropisk korall, en Acropora tenuis, flyttas genast över till en vit plastlåda i stället. Det är så mörkt i lokalen att det är lite svårt att se. De spretiga grenarna verkar skifta svagt i olika färger och det påminner nästan om en blombukett.

Plötsligt ger korallen ifrån sig en kaskad av pyttesmå rosa prickar. Först bara några få, men snart är de överallt. Långsamt stiger de till ytan, nästan som ett uppochnedvänt snöfall. Någon annan tycker att det känns som att vara i yttre rymden. Forskarna sätter genast i gång att fånga upp de rosa prickarna med pipetter och plastglas. Snart händer samma sak i varenda plastlåda.

Några nätter varje år, i ett synkroniserat försök att föröka sig, släpper koralldjuren ifrån sig tusen miljarder ägg och spermier. Det har kallats för ett av världens mest spektakulära naturfenomen. Korallernas lek styrs av tidvatten, fullmåne och rätt temperatur. Det är den största sexuella händelsen på hela planeten.

– Eftersom fullmånen har så stor inverkan på korallernas lek använder vi bara rött ljus. Vanligt vitt ljus kan ändra vilken natt som korallerna leker eller orsaka att de vägrar leka över huvud taget, säger Mikaela Nordborg.

När ägg- och spermiesamlingarna befruktas bildas embryon som i sin tur utvecklas till larver. Så fort larven kan simma börjar den leta efter en plats att bosätta sig. Den utvecklar då polyp efter polyp och blir till en ny korall. Till havs är det bara uppskattningsvis en larv på miljonen som utvecklas till en reproduktiv korall.

På det avancerade labbet, som hör till Australian institute of marine science, gör man allt för att förbättra oddsen. Här lyckas forskarna varje år få fram 15 miljoner larver. Dessa kan sedan placeras ut på döda delar av Stora barriärrevet i restaureringssyfte.

Mikaela Nordborg kommer från början från Kungälv utanför Göteborg. Som australiensisk medborgare och doktor i korallbiologi leder hon nu ett forskningsprojekt tillsammans med sin kollega Andrea Severati, där de försöker automatisera allt det som görs här i kväll. I stället för att samla upp ägg- och spermiesamlingarna med mugg och pipett och sedan manuellt bryta upp paketen och befrukta dem, övervakar hon en maskin som gör jobbet automatiskt i rummet bredvid. Den beskrivs bäst som en högteknologisk jättegryta och den styrs av artificiell intelligens. Forskarna har också en helt ny tank som de så småningom ska driva upp korallbebisarna i.

– En maskin kommer att kosta mindre än att ha tio personer som gör varje moment manuellt. För att revrestaureringen ska få verklig effekt måste det ske i stor skala. Då gäller det att vi kan driva upp tillräckligt många larver. Vi får se hur det går, men det finns potential, säger Mikaela Nordborg.

Att arbetet behövs råder det inga tvivel om. Korallreven kallas ibland för havens regnskogar. Bara 0,2 procent av världshaven består av korallrev. Ändå fungerar reven som hem för en fjärdedel av alla havslevande varelser. Småfisk gömmer sig gärna inne i reven och det finns flera arter som lever i symbios med korallerna. Miljontals människor får sitt protein från fisken som lever här. Reven fungerar också som livsviktigt skydd mot cykloner eftersom de begränsar kraften i vågorna innan de når kustsamhällena.

Korallerna lever i gränslandet mellan hav, land och atmosfär. Under 200 miljoner år har de tvingats anpassa sig efter rådande förhållanden och utveckla snillrika system för att överleva, men de senaste 50 åren har hälften av världens korallrev försvunnit. Enligt FN:s klimatpanel IPCC dör 99 procent av de kvarvarande reven vid två graders uppvärmning.

Allt högre vattentemperaturer orsakar blekningar som kan resultera i att korallerna blir vita för att sedan svälta och dö. Forskare har liknat det vid feber, som precis som för människan blir livsfarligt i långa loppet. Ett annat problem är havsförsurningen som långsamt får kalkskeletten att lösas upp. Även dynamit- och bottentrålningsfiske riskerar att reducera reven till korallgrus. Cykloner, sediment och korallätande arter som törnekronor utgör ytterligare hot.

Mikaela Nordborg har själv varit med och samlat in korallerna i plastlådorna. De kommer från Stora barriärrevet, världens största korallrev, som ligger bara några mil härifrån. Efter leken får korallerna återhämta sig en tid innan de placeras tillbaka på samma plats igen. Plastlådorna påminner lite om kuvöser. Det är som att korallerna föder på sjukhus, återhämtar sig ett par dagar och sedan återvänder hem till havet.

Några timmar senare har hundratals korallfragment från tre olika arter lekt färdigt. Olika arter leker olika tider och olika nätter. Morgonen därpå, när vi kör ut till forskningsinstitutet igen, möter vi flera av forskarna från dagen innan. Mikaela Nordborg konstaterar att leken är bara början, snart väntar nästa intensiva period. Nu måste korallerna överleva och utvecklas till larver. Bara då kan de göra verklig nytta.

– I framtiden blir det kanske självklart att varje år placera ut larver på de känsligaste reven, på samma sätt som vi restaurerar skogar och våtmarker, säger hon.

Att de flesta koraller reproducerar sig genom ett synkroniserat utsläpp av ägg och spermier är en ganska ny upptäckt. I början av 1980-talet stod det fortfarande i alla läroböcker att koraller ruvar på larverna. Man trodde att små embryon och larver utvecklades inuti polyperna och släpptes ut i ett framskridet utvecklingsstadium. Så återstod bara för den lilla larven att hitta en plats i närheten att slå sig ner på. Den behövde aldrig lämna botten.

Det blev sex unga forskare på Magnetic island utanför Townsville som skulle ställa den gamla kunskapen på ända och visa att det hela var betydligt mer komplext. Peter Harrison var 23 år gammal och hade en doktorandtjänst vid James Cook university. I mikroskop hade han och hans vänner noterat att flera korallarter börjat utveckla könsceller. De bestämde sig för att placera korallerna i akvarier. En kväll, när vattnet blev alldeles prickigt, förstod de att de var något på spåren.

Iförda dykutrustning gav de sig ut på revet. Med ficklampor kunde de se kaskader av ägg och spermier långsamt stiga mot ytan. Doktoranderna hade alla riktat in sig på helt olika arter av korall. Under de kommande nätterna lekte samtliga. Nästa år kunde de unga forskarna också slå fast att massleken var kopplad till måncykeln, och inträffar oftast fyra till sex dagar efter fullmåne.

Upptäckten publicerades i en av världens mest ansedda vetenskapliga tidskrifter, Science, och skapade en renässans inom korallforskningen. Forskare över hela världen insåg snart att deras lokala arter betedde sig på samma sätt.

I dag är Peter Harrison professor i korallbiologi vid Southern cross university. Hans forskarlag opererar långt ut till havs på ett rev intill Black island som förstördes i en cyklon för några år sedan. En blåsig morgon sitter vi på en båt och under de kommande dagarna ska vi få följa arbetet i fält. Deras mål är att återställa revet igen.

– All restaurering som sker i världen härrör från den där upptäckten som vi gjorde på 1980-talet. Om vi inte hade arbetat tillsammans och omedelbart jämfört anteckningar skulle vi inte ha förstått hur fenomenal händelsen var. Det blev rubriker överallt, säger Peter Harrison.

Numera vet man att de flesta koraller förökar sig genom masslek. Endast ett fåtal ruvar på sina larver. De unga forskarna upptäckte också tidigt att korallerna var känsliga för vitt ljus. Någon testade att tejpa ett lager rött cellofan på ficklampan och det röda ljuset har varit standard sedan dess.

Peter Harrisons forskarlag gör samma sak som på labbet vi besökte, men till havs. Under några intensiva nätter varje år skannar de av havet i jakt på ägg- och spermiesamlingar som sedan skopas ombord på forskningsfartyget. Tusentals liter placeras sedan i larvpooler specialdesignade för ändamålet.

Idén fick han redan samma år som han och hans kollegor upptäckte massleken. Bara några månader efter genombrottet drabbades Stora barriärrevet av sin första stora blekning. Plötsligt blev korallerna vita. Några av dem dog. Peter Harrison började fundera på om man skulle kunna ta vara på äggen och spermierna, och driva fram larver för att hjälpa naturen på traven. Många år senare, efter att ha säkrat finansiering, insåg han att det gick. För att få extra värmetåliga bestånd avlar han särskilt på koraller i områden som överlevt tidigare blekningar. När korallerna lyckas leka trots höga temperaturer är chanserna goda att just de generna inte är fullt så känsliga mot värme. På så sätt kan han hjälpa reven att bygga upp en egen motståndskraft.

Det 75 år gamla träfartyget Summertime beskrivs som lyxkryssaren. Allt är gjort i trä. Här sker allt finlir och nästan alla i forskarlaget sover här i kojor tätt intill varandra. Det andra stora forskningsfartyget, Phantom, kallas i stället för arbetshästen. De har också några mindre båtar som används för transporter mellan fartygen och för mindre operationer. I två och en halv vecka ligger de ute till havs och arbetar nästan dygnet runt.

I närheten kränger tio vita pooler i vågorna. De är fyra gånger fyra meter stora och används i både Australien, på Filippinerna, på Maldiverna och i Vietnam. Varje pool innehåller uppskattningsvis 10 miljoner larver, vilket i bästa fall skulle kunna innebära 100 miljoner larver. Att jämföra med National sea simulator-labbet som producerar 15 miljoner larver.

Fyrameterspoolerna är ändå ingenting mot Peter Harrisons största pool hittills. Han beskriver den som ett monster. Den är 13 meter bred och kan rymma uppemot 200 miljoner larver.

– Ute i naturen är det möjligt att jobba i helt andra skalor än inne på labb, men det kommer några riktigt spännande upptäckter därifrån också. Alla behövs, säger han.

Särskilt den första tiden är skör. Ägg- och spermie­blandningen utgör en festmåltid för många fiskar. I flera dagar guppar geggan på ytan, men den kan också spridas kilometervis med havsströmmarna. Det får inte vara för kallt, men heller inte för varmt. Sötvatten är inte heller bra.

Utan forskarnas hjälp bedömer Peter Harrison att en larv på miljonen överlever och växer till en reproduktiv korall. I de första studierna såg han att de kunde få ner den siffran till en på 20 000. På sikt drömmer han om en på 1 000.

Precis som Mikaela Nordborg och de andra forskarna på National sea simulator fungerar Peter Harrison och hans gäng som avancerade barnmorskor, men i större skala.

När vi träffar honom har det gått fyra dagar efter massleken. I mikroskop har hans kollegor sett hur larverna växt sig tillräckligt stora för att vara redo att hitta ett hem. Efter att ha lyft upp den första poolen med en lyftkran sköljs överflödigt havsvatten bort och larverna koncentreras i 16 lika stora tiolitershinkar. Tajmingen är allt annat än en slump.

Under lågvatten, när vattnet är som lugnast, ska miljontals larver spolas ut på fyra olika sätt på revet. Så småningom kommer forskarna att återvända samma till platser och se vilken metod som var mest effektiv.

Peter Harrison hänger på sig en syrgastub på ryggen. Dykmask och snorkel har gulnat efter många timmars dykande. Det kryllar av haj i området, men det är egentligen bara en som vi ska akta oss för.

– Tjurhaj är den haj i världen som dödar flest människor. I går fick vi dra upp dykare ur vattnet eftersom hajen kom för nära, säger Peter Harrison.

Både jag och fotograf Sara Mac Key har dykcertifikat, men dyk­koordinatorn ombord säger blankt nej. Om vi prompt måste i vattnet över huvud taget vill han ha oss på ytan så att han lättare kan ha oss under uppsikt. Vi får hålla till godo med snorkling.

Under ytan möts vi av ett månlandskap. Revet har reducerats till korallgrus. När en cyklon med nio meter höga vågor drog in här för några år sedan trasade den sönder det mesta som kom i dess väg. Bara på några ställen sticker det plötsligt upp en ensam korall från ingenting. Någon påminner om en lila broccoli och en annan om en illgrön peruk. Ytterligare en korall har blivit överväxt av alger och är sakta på väg att dö. Småfiskar gömmer sig så fort vi kommer nära.

Några forskare står ombord på en av småbåtarna och langar hinkvis med korallarver som dykarna sedan sprider ut på revet. De har jobbat med restaurering sedan 2016 och på flera platser har reven återhämtat sig inom bara några år. På Filippinerna leker ett tidigare dött rev nu för fjärde året i rad. Men Peter Harrison har också fått kritik. Skeptikerna menar att initiativen är för småskaliga för att göra någon skillnad. Restaureringsprojekten, som också kallas för korall-IVF, har även kritiserats för ett felriktat fokus. Antirestauratörer menar att pengar och energi i stället bör läggas på att dämpa koldioxidutsläppen.

Själv välkomnar Peter Harrison fler internationella överenskommelser och åtstramningar för koldioxidutsläpp, men han menar att det inte går att vänta. Han pekar ner mot månlandskapet under oss, som bara för några år sedan var ett av landets vackraste rev.

– Så många korallrev runt om i världen har försvunnit de senaste decennierna. Vi kan inte bara anta att Stora barriärrevet ska ta hand om sig självt. Vi måste ta reda på hur vi räddar reven medan vi fortfarande kan. Sedan får vi skala upp därifrån.

Hans egen favoritkorall är Acropora tenuis, samma korall som vi såg leka i det knallröda labbet några dagar tidigare. Han liknar de spretiga grenarna vid ett miniarkitektoniskt mästerverk.

– Om du tittar i mikroskop har polyperna dessutom fluorescerande färger i grönt, lila, blå eller rosa. Det är som att titta på små blommor i en trädgård. Kanske skulle människor känna starkare för havet och organismerna som lever här om fler tog sig ner under ytan, säger Peter Harrison.

Vi förflyttar oss från havets regnskog till en på land. I regnskogen i Atherton tablelands, en nio timmar lång resa norrut, bor världens första korallrevsforskare. År 1972 blev Charlie Veron heltidsanställd vid James cook university för att studera Stora barriärrevet. Sedan dess har han upptäckt och namngivit mer än en femtedel av världens kända koraller.

I dag är han 78 år gammal och tar normalt inte emot besökare, men han gör ett undantag för oss. Han och Peter Harrison är goda vänner. Under de första masslekarna hjälpte Charlie Veron den unge doktoranden och hans vänner med taxonomin.

– Det var underbart för alla utom mig! Gissa vem som missade allt det roliga och blev tvungen att sitta i båten och identifiera koraller i stället för att dyka? säger Charlie Veron och skrattar.

Hans rygg är krum, men hans blå ögon lyser. Med jämna mellanrum reser han sig från köksbordet och hämtar en bok från den solblekta bokhyllan.

De första åren som korallrevsforskare beskriver han som ensamma. Han la nästan all sin tid på att utforska Stora barriärrevet, men hade sällan någon att diskutera med. På egen hand började han bena ut vad han såg och hur samma korall förändrades beroende på ljusförhållande och djup. Hans taxonomiska ramverk för koraller används än i dag över hela världen. Själv fascineras han mest över det faktum att han inte dog.

– Jag tog universitetets lilla båt och åkte ut helt ensam. Jag stannade på botten ända tills jag hade sugit ut den sista droppen luft ur syretuben. Många dykare hade fruktansvärd huvudvärk på den här tiden. Vi borde ha dött flera gånger om, säger han.

Vid det här laget har Charlie Veron skrivit flera hundra vetenskapliga artiklar och ett 20-tal böcker. Internationellt är han känd som korallernas gudfader. Egentligen heter han John Veron, men ingen kallar honom för det. Han har varit Charlie ända sedan småskolan.

Nu reser han sig från köksbordet och tar med oss ut för att visa sina marker. Han och hans fru Mary Stafford-Smith, som också är korallforskare, han köpt sig en bit mark i regnskogen för att komma undan de stekheta kusttemperaturerna. Tillsammans har de byggt en digital atlas för hundratals korallarter. Nu planterar de också tusentals träd som på olika sätt ska gynna djurlivet på land. Vi uppmanas att hålla in armar och ben. Längs vägen finns ett lokalt träd, Dendrocnide moroides, som är ökänt för att orsaka smärtsamma sår. Ett gift injiceras i huden via de håriga bladen och smärtan håller vanligen i sig i flera år. I området kryllar det också av giftormar och farliga spindlar, men han är van.

Redan som åttaåring fångade han in världens giftigaste spindel, Atrax robustus, och tog med sig till klassrummet i Sydney där han växte upp. Andra gånger hade han med sig ormar och ruttna maskar till skolan.

– En gång sa läraren ”Charles Darwin, ta ut den där härifrån!” och det där namnet fastnade. Jag har kallats för Charlie sedan dess.

Han hade usla betyg i de flesta ämnen, men presterade så bra på ett IQ-test att han fick stipendium till vilken skola han ville och bestämde sig direkt för att satsa på biologin. Charlie Veron minns fortfarande första gången han såg ett korallrev. Det kryllade av hajar, fiskar och andra smådjur. Han beskriver det som bullrigt och högljutt, ungefär som att befinna sig mitt i en stad. Sedan får han tårar i ögonen.

– Ibland när jag kommer tillbaka till båten efter ett dyk numera känner jag mig bara helt tom. Jag orkar inte ens prata med någon, jag sitter bara helt tyst. Den här platsen som jag älskat så innerligt under alla dessa år, den dör ifrån mig.

Ändå fortsätter han dyka. Inte nödvändigtvis för att han vill, utan för att han måste. Bara en handfull forskare i världen klarar av att identifiera koraller under vatten. Sedan ett par år tillbaka hjälper Charlie Veron till att bygga upp en levande biobank med målet att samla alla 400 koraller från Stora barriärrevet. Här ska viktiga gener sparas som en backup om arterna skulle dö ute till havs.

– Jag är 78 år gammal, jag borde spela bingo om dagarna. Jag vill inte samla in samma koraller från Stora barriärrevet som jag redan har samlat in många gånger under mitt yrkesliv. Men jag måste. Jag ser biobanken som en fröbank eller som en djurpark för sällsynta djur, säger han.

Än så länge har de kommit nästan halvvägs och samlat in 180 arter. De har de allra svåraste kvar. De mest sällsynta arterna kommer att kräva otaliga heldagsexpeditioner. Han kommer att vara 82 år gammal när de är klara. Tanken är också att kunna skicka korallfragment till olika forskargrupper i andra delar av världen.

– Varje gång jag hittar ett välbevarat rev är det som att sätta sig i en tidsmaskin. Det är som att vara 18 år gammal igen och dyka för allra första gången. Jag älskar fortfarande att få rulla av en båt och upptäcka det där massiva djurlivet så fort bubblorna lättat. För mig finns det ingenting vackrare, säger Charlie Veron.

Några dagar senare förstår vi vad han menar. Vi hinner göra tre dyk på olika delar av Stora barriärrevet och innan vi hoppar i får vi veta att det finns brännmaneter, hajar och fiskar som kan gå till attack. Vi uppmanas särskilt att akta oss för en liten sandlevande snäcka, Conus geographus, vars gift injiceras via en sylvass harpun och är kraftigt nog att döda en människa.

Försiktigt letar vi oss till botten via en nedstigningslina under dykbåten. 17 meter ner råder fullt ös och den färgsprakande parallellvärlden är som tagen direkt ur en tecknad film. Det går tydligt att höra hur det bullrar, knäpper och knastrar från djurlivet här nere.

Själva korallerna växer ovanpå varandra och här finns både höghus, radhus och villor. Vi ser tallriksliknande varianter, spretiga skapelser som är flera meter stora och koraller som är formade som mäktiga hjärnor. En samling gäddliknande barracudor drar förbi och orangevitrandiga clownfiskar backar in i de fladdrande anemonerna när vi kommer för nära.

När forskarna senare utvärderar årets masslek är de nöjda. Från labbet konstaterar Mikaela Nordborg att hennes automatiska gryta kunde få fram larver flera timmar snabbare än med den gamla traditionella metoden. Peter Harrison beskriver sitt fältarbete som ”superlyckat” med tiotals miljoner larver levererade på revet.

Om forskarna kan skala upp arbetet till hektarskala och rent av över flera kvadratmil återstår att se. Själv är han övertygad om att det går – frågan är bara hur lång tid det kommer att ta.

– Vi vet att korallreven kommer att utsättas för fler och fler marina värmeböljor. Situationen kommer bara bli mer akut. Då måste vi vara beredda, säger Peter Harrison.