Att ge liv åt ett ansikte

På en hylla längs källarens ena vägg står rader av mänskliga kranier. Ett skelett vilar i ett hörn. Slitna knivar, nålar och andra verktyg trängs i burkar på en arbetsbänk, golvet är täckt av grus och damm.

Här skänker Oscar Nilsson liv åt döda ansikten.

Kvarlevorna i hans ateljé är replikor i plast. Han använder dem i sin yrkesutövning som ansiktsrekonstruktör, med uppdragsgivare från hela världen.

En av de vita skallarna har tillhört en inkaflicka. Hon dog för flera hundra år sedan, troligtvis avrättad som offer till gudarna. Oscar Nilsson studerar hennes kranium. Muskel för muskel ska han bygga upp flickans ansikte i lera, för att ge museibesökare i Peru en bild av hur hon kan ha sett ut när hon levde.

De senaste decennierna har museer över hela världen fyllts med rekonstruktioner av ansikten från avlidna. Men är det möjligt att veta hur en människa såg ut, när alla hennes mjukdelar har förmultnat? Kan en ansiktsrekonstruktion förmedla historisk sanning? Blir museibesökarna vilseledda?

– Man får alltid tänka att det är en tolkning man gör. Även om vi vill att det ska se ut som ett porträtt så är det inte ett porträtt, säger Oscar Nilsson.

Hans verksamhet rör sig i gränslandet mellan det vetenskapliga och det konstnärliga. Syftet med Oscar Nilssons ansiktsrekonstruktioner är att levandegöra historien.

– Jag vill få till det emotionella mötet som man får med den här individen när man kommer som besökare, förklarar han.

Ansiktsrekonstruktioner görs också med helt andra syften. I årtusenden har människor skulpterat ansikten från döda som inslag i andliga ritualer.

År 1953 arbetade arkeologer med en utgrävning i Jeriko – den uråldriga stad vars murar Gud, enligt Gamla testamentet, lät rasera. Bland arkeologernas många fynd fanns en 9 000 år gammal skalle klädd i gips. Huvudet har tydligt mänskliga ansiktsdrag, som någon måste ha skulpterat med stor omsorg. Det har snäckor till ögon och har möjligtvis en gång prytts med hår på bakhuvudet.

Skallen från Jeriko hör till de äldsta kända ansikts­rekonstruktionerna. Liknande fynd är inte ovanliga. I områdena kring Medelhavet har människor från olika kulturer länge skulp­terat ansikten från avlidna – ibland mer verklighetstroget, ibland mindre.

Syftet med rekonstruktionerna tycks ha skiftat över tid. Arkeologer har tolkat tidiga fynd, som huvudet från Jeriko, som religiösa eller andliga inslag. Kanske ville man säkra själens fortlevnad genom att återskapa de dödas ansikten. Kanske försökte de efterlevande behålla de avlidna hos sig, eller minnet av dem, efter att döden tagit dem.

Med sådana syften behövde rekonstruktionerna inte nödvändigtvis efterlikna de avlidna i bokstavlig mening. Snäckor duger som ögon om likheten ska vara symbolisk.

På 1800-talet gjordes ansiktsrekonstruktioner där överensstämmelse mellan avbildning och avbildad blev viktig. Bland arkeologer och historiker nämns ofta den tyske anatomen William His rekonstruktion av Johann Sebastian Bach från 1885 som särskilt utmärkande.

His och hans kollega Carl Seffner, som var skulptör, ville undersöka om ett visst kranium var den stora tonsättarens. De började med att mäta tjockleken på den mjuka vävnaden på bestämda punkter i ett mänskligt ansikte. Sedan placerade de ut markörer på det anonyma kraniet, som visade hur mycket mjukvävnad som behövde byggas på vid varje punkt. Vägledda av markörerna skulpterade de ett ansikte.

När rekonstruktionen var färdig jämförde His resultatet med kända porträtt och byster av Bach. Likheten var slående.

Därmed hade en ansiktsrekonstruktion, kanske för första gången, nyttjat en på förhand bestämd metod för att uppnå ett specifikt syfte. Än i dag arbetar ansiktsrekonstruktörer på ungefär samma sätt.

Problemet med rekonstruktionen av Bachs ansikte är att tonsättarens utseende var känt sedan tidigare. Både His och Seffner var väl insatta i hur Bach hade sett ut, givet att porträtten och bysterna de hade tillgång till inte var helt missvisande.

Det är alltså svårt att säga om Seffner faktiskt använde den på förhand bestämda metoden när han gjorde sin skulptur. Vägleddes han verkligen av markörerna för mjukvävnad? Kanske lät han sitt konstnärliga arbete styras, medvetet eller omedvetet, av sin förkunskap om Bachs utseende.

Inte ens de moderna metoderna för ansiktsrekonstruktioner är helt vattentäta. Faktiskt inte ens i närheten. Trots det använder polisen ansiktsrekonstruktioner för att identifiera okända lik.

Seriemördaren i Green River, Washington, USA, gäckade polisen under 1980- och 1990-talen. Det första offret hittades i juli 1982. Två pojkar på sommar­lov cyklade över en bro i utkanten av staden Kent när de fick syn på en kvinnas kropp under vattenytan.

Med åren hittades fler lik. Fyra till i åns vatten. Många fler på land.

I några av fallen var kvarlevorna i ett skick som gjorde det omöjligt att identifiera offren. Polisen gjorde därför ett försök med ansiktsrekonstruktion. Om de lyckades återskapa de mördade kvinnornas ansikten, löd resonemanget, kunde bilder på rekonstruktionerna spridas till allmänheten och leda till tips om offrens identiteter.

Allt som allt rekonstruerades åtta ansikten i lera. Rekonstruktionerna följde genomgående de metoder som utvecklats sedan 1800-talet, med hänsyn till vetenskapliga fakta i anatomi och medicin. I flera fall gjordes olika versioner av offrens ansikten mot bakgrund av biologiska skillnader mellan olika etniciteter.

Ingen av rekonstruktionerna bidrog till att identifiera offren. Poliserna stod handfallna.

I november 2001 greps Gary Ridgway, misstänkt för fyra mord som han kunde knytas till genom dna-spårning. Under utredningen framgick att han var den seriemördare som polisen hade sökt i årtionden. Ridgway dömdes för 49 mord – men påstod sig ha mördat över 60 kvinnor.

Genom hans erkännanden kunde de tidigare okända offren identifieras. Det stod då klart att ansiktsrekonstruktionerna som gjorts inte över huvud taget liknade de mördade kvinnorna.

Ett av offren rekonstruerades både som ”asiat” och som ”urinvånare”, med ansiktsdrag som ansågs vara typiska för dessa. Men bilder från när hon levde visar att hennes mest utmärkande kännetecken var att hon hade ovanligt fylliga läppar. En annan kvinna hade varit skelögd. Rekonstruktören, som bara hade tillgång till hennes kranium, återgav naturligtvis inte den detaljen.

Även Oscar Nilsson har samarbetat med polisen. Vid två tillfällen har han fått uppdraget att rekonstruera ansikten från avlidna i så kallade ”kalla fall”, där utredningarna har kört fast. Än så länge har rekonstruktionerna inte gett resultat.

– Det senaste jag hörde var att de håller på och gör dna-test, säger Oscar Nilsson.

En översiktsstudie från 2018 visar att det är svårt att rekonstruera ansikten så att skulpturens utseende stämmer överens med modellens. I strikt kontrollerade experiment har forskare granskat likheten mellan avbildning och avbildad, genom att undersöka om det avbildade ansiktet blir igenkänt. När försöksdeltagare blir ombedda att peka ut vems ansikte som har avbildats, från en hög med fotografier, pekar de fel.

Ofta är graden av igenkänning inte större än slumpen. Även när den är större än så är den fortsatt låg – vanligtvis under 35 procent.

Låg träffsäkerhet behöver dock inte betyda att ansiktsrekonstruktioner är meningslösa i polisutredningar. I sådana sammanhang kan det vara viktigare att det finns en bild av ett ansikte som kan spridas till allmänheten än att bilden är träffsäker, enligt författarna till översiktsstudien. ”Det krävs bara en slumpmässig igenkänning (av tillfällighet eller till och med av misstag) i ett forensiskt fall för att ge ett lyckat resultat”, skriver de.

Förklaringen till den låga träffsäkerheten i ansiktsrekonstruktioner ligger åtminstone till viss del i det mänskliga ansiktets komplexitet. Vissa av oss har fylliga läppar. Andra är skelögda. Sådana egenskaper är avgörande för hur ett ansikte uppfattas av omgivningen. Samtidigt är det egenskaper som inte lämnar spår i kraniet och som en ansiktsrekonstruktör inte kan veta att skulpturen borde ha.

Petra Peterson är forskare, plastikkirurg och biträdande överläkare vid Karolinska universitetssjukhuset. Hon är expert på människans ansikte.

– Ett ansiktes utseende är en kombination av det underliggande skelettets utseende och av musklernas och fettvävnadens utseende, säger Petra Peterson.

De stora muskelgrupperna i ansiktet lämnar spår i kraniet. En ansiktsrekonstruktör kan studera dessa spår och sedan räkna ut hur mycket musklerna påverkade personens utseende när hon levde. Det gäller dock inte alla muskler.

– Vi har också muskler som gör att till exempel mungipan och ögonlocken rör sig. De går omlott och fäster i huden, så alla muskler sitter inte mot benet.

Inte heller fettvävnaden lämnar spår i kraniet.

– Man kan till exempel inte riktigt veta var i ögonhålan ögat låg, för det påverkas av fett, för­klarar Petra Peterson.

– Det är också en ärftlig fråga. Vissa har till exempel väldigt höga kindben. Det kan man se lite grann från skelettet, men man kan inte veta om kindbenen är inbäddade i fett så att personen ändå har varit lite rund. Det kan man inte utröna från skelettet.

En ansiktsrekonstruktör som vill uppnå en hög grad av likhet mellan avbildning och avbildad står därför inför flera svårigheter. Kanske är det inte ens möjligt att göra en ”vetenskaplig” ansikts­rekonstruktion, då utmaningarna är så stora.

Det beror på vad man menar med ”vetenskaplig”, förklarar filosofen Sören Häggqvist vid Stockholms universitet. Som expert på vetenskapsfilosofi har han ägnat sig mycket åt abstrakta frågor om vetenskapens natur.

– Vetenskap är en praktik, en kulturell institution som har utvecklats på väldigt många olika sätt under väldigt lång tid nu, säger han.

– Den syftar till att hjälpa oss att veta mer om världen och att förstå världen bättre, och känne­tecknas av en viss systematik, som gradvis har förfinats genom århundradena.

Liksom ansiktsrekonstruktioner, alltså. En praktik som människan har ägnat sig åt i minst 9 000 år, och som är präglad av metoder som kontinuerligt systematiseras och förfinas.

Om man betraktar vetenskap som en antingen/eller-fråga är det möjligt att man lägger stor vikt vid att skilja mellan det vetenskapliga och det konstnärliga i ansiktsrekonstruktioner. Så måste man inte ta sig an ansiktsrekonstruktioner som genre.

– Jag tror att det är en gradfråga, säger Sören Häggqvist.

– Men jag tänker mig inte att ”anything goes”, eller att en väldigt spekulativ och osannolik föreställning om hur en person såg ut kommer att vara lika vetenskaplig som en mer försiktig.

Problemet med ansiktsrekonstruktioner är att man tvingas gå utöver vad man vet, förklarar han. Fast det är också vad vetenskap är till för.

– Vi är intresserade av sådant som vi inte redan känner till. Vi vill ha teorier och hypoteser för att ge oss en brygga till det okända, säger Sören Häggqvist.

– Vad gäller ansiktsrekonstruktioner tar man ett språng till det okända. Frågan är vad som är ett alltför djärvt språng.

Sören Häggqvist jämför med paleontologi.

– Det är inte helt olikt ansiktsrekonstruktioner. Inom paleontologin hittar man rester av djur och försöker lista ut hur djuret såg ut. I början var många rekonstruktioner av dinosaurier förmodligen ganska spekulativa, men i dag bygger de på många fler typer av evidens.

– Det viktiga är inte exakt vilken rekonstruktion som görs eller precis hur den ser ut, utan attityden till den. Att man förstår att skulpturen inte nödvändigtvis visar hur den här historiska figuren såg ut.

– Ibland får vi nöja oss med hypoteser om vilka möjligheter som finns och avstå från att hävda något om hur det faktiskt var, säger Sören Häggqvist.

Så arbetar Oscar Nilsson. När han påbörjar ett projekt inhämtar han först så mycket fakta och kunskap som möjligt om individen vars ansikte han ska rekonstruera.

– Det är osteologisk kunskap, vad man kan säga från skelettet. Sen kan man göra dna-undersökningar för att se exempelvis vilken hårfärg och ögonfärg personen hade, isotopanalyser för att få reda på vad personen har ätit och var hon har bott, och så vidare.

– Jag får inte ha en bild av ett ansikte och tänka ”det här ska jag göra”.

I stället låter han skallen och tekniken styra det så mycket som möjligt.

– Man får en ram för utseendet, hur den här personen kan ha sett ut, säger Oscar Nilsson.

– Om man tänker sig skärningspunkten mellan konst och vetenskap som en horisontlinje så rör man sig hela tiden som en orm mellan de där två. Men jag försöker att hålla mig borta från det konstnärliga så länge som möjligt, förklarar Oscar Nilsson.

Det konstnärliga inslaget är inte helt främmande för vetenskapen. Forskare i vitt skilda discipliner ägnar sig åt olika slags visualiseringar, som alla har estetiska egenskaper. Sören Häggqvist jämför med James Webb-teleskopets foton av det djupa universum och bilder på coronaviruset med sina spikproteiner.

– De är i ganska stora drag artefakter. Det är inte någon som bara har hållit upp en kamera och plåtat, utan det är bilder som i hög grad är skapade, säger han.

– Och de är ju inte skapade utan att någon har sneglat på det estetiska. Den visuella presentationen använder ofta estetiska aspekter för att framhäva och förmedla viss information.

Oscar Nilsson vrider på inkaflickans kranium. I nästa steg i processen ska han fästa peggar på kraniet som markerar mjukvävnadens tjocklek.

– Peggarna motsvarar måtten på de här specifika punkterna. De är framtagna med ett stort antal undersökningar, men det är ändå ett generellt mått, säger han.

– Ju fler kranier man jobbar med, desto bättre kalibrerad blir man på att se saker som är specifika för den här individen, som sticker ut i ett större sammanhang.

Det är inte utseendet hos en generell inkaflicka som museet i Peru har beställt. De vill ha ett ansikte från en specifik individ.

– Jag försöker få till ett ansikte där det finns en närvaro. Det ska se ut som om det finns ett medvetande, att det är någon hemma, säger Oscar Nilsson.

Han vill levandegöra historien, för att ge museibesökare en mer värdefull upplevelse. När det är syftet behöver ansiktsrekonstruktionen inte vara helt träffsäker.

– Jag skulle inte bli förvånad om det om tio år går att lägga in dna i en dator och få fram ”så här ser det här ansiktet ut, punkt slut”. Med artificiell intelligens och allt sånt där kommer det säkert att bli bättre och bättre träffsäkerhet, säger Oscar Nilsson.

– Men vad är ett sant ansikte? fortsätter han filosofiskt.

– Är det ett som lever, men som kanske inte är korrekt i alla detaljer? Är det mer sant än
ett ansikte som är dött men stämmer i alla detaljer?