”Dom” spar tid åt viktigare saker

Lena Lind Palicki är i dag universitetslektor i svenska vid Stockholms universitet. Den 1 augusti tillträder hon som chef för Språkrådet som ansvarar för språkvården i Sverige.

Hur känns det att bli chef för Språkrådet? 

– Jag tycker att det känns väldigt roligt och spännande. Men jag hade inte riktigt väntat mig att utnämningen skulle engagera folk så som den verkar ha gjort. Nu sammanföll det med ”dom”-debatten och därför blev det en stor grej. I vanliga fall är det en ganska obetydlig nyhet att någon blir chef på Språkrådet och jag tror inte ens att folk kan namnge dem som varit chefer där de senaste åren.

Varför sökte du jobbet?

– Allt jag har gjort hittills har pekat mot detta. Jag har jobbat som språkvårdare på Språkrådet tidigare och det var ett drömjobb för mig som språkkonsult, för det är på något sätt där makten finns. Om man som jag är intresserad av språk i relation till samhället är ju Språkrådet den arbetsplats som är absolut mest central. Det är där man kanske har störst möjlighet att påverka och delta i någon typ av samhällsdebatt. 

Vad är det första du vill göra?

– Jag har ingen färdig programförklaring utan det första jag vill göra är att sätta mig ner med personalen och lyssna på var de befinner sig i just nu. Vad är på gång? Vad är det man tycker är viktigt? Vad är det som funkar och inte funkar? Det är ju några år sedan jag jobbade där och det har ju hänt mycket.

Blir det en ”dom”-reform nu?

– Det kan ju inte jag bestämma. Språkreformer fungerar inte som så att en person sitter och bestämmer hur det ska vara. Jag står bakom Språkrådets nuvarande rekommendation som är att du ska skilja på ”de” och ”dem” i standardsvenska om du inte vill sticka ut. Men däremot kommer jag fortsätta skriva ”dom” i mina texter i Svenska Dagbladet därför att jag vill påverka normen och få till den här förskjutningen mot att även ”dom” ska tas in i standardspråket. Jag kan inte bestämma att det ska bli en reform men jag kan kanske bidra till diskussionen. Språkreformer tar ju väldigt lång tid. 

Men det gick väl ganska fort för ”hen” att bli en del av standardsvenskan? 

– Det beror på hur man menar. I forskningen om ”hen” kan man se att de första diskussionerna om detta verkar ha förts på 1950-talet, så det hade ju också diskuterats i 50 år innan det slog igenom. Men när man når den här tippningspunkten så kan det gå ganska snabbt.

Hur kom det sig att du bestämde dig för att det är dags att börja använda ”dom” i stället för ”de” och ”dem”?

– Den här frågan har engagerat mig på olika sätt under lång tid. Jag har också forskat om dom-debatten och läst väldigt många argument. Tillsammans med en kollega har jag kartlagt hela debatten under 1900-talet och fram till 2016. Den här debatten kommer stötvis och det är ofta ganska likartade argument som återkommer. När gymnasieläraren Henrik Birkebo upprepade gånger efterlyste en dom-reform höll jag med honom och tänkte: Hur går då en sådan reform till? Jo, det som krävs är att folk måste börja använda ”dom”. Om något ska hända måste sådana som jag, som har en offentlig arena, ta första steget. Men det var ju ett år sedan och långt innan jag visste att jag skulle börja på Språkrådet igen. 

Vilket är ditt starkaste argument för att vi ska skriva ”dom”?

– Att den här språkförändringen egentligen redan har skett. I talet har vi för länge sedan övergått till ”dom” och vi tjänar ganska mycket på att skriften följer efter och ligger ganska nära talet. Men mitt främsta argument är kanske att det här är en fråga som tar upp jättemycket tid i undervisningen och som är ett praktiskt problem även för vana skribenter. Vi ser dagligen fel i stora dagstidningar och offentliga texter. Om vi kunde få bort det problemet så skulle vi slippa ägna så mycket tid åt en ganska liten språkfråga och i stället kunna ägna oss åt viktigare saker. 

– Jag värnar verkligen att vi ska ha en god svenska och då måste man ju lära eleverna att skriva mottagaranpassade och begripliga texter med en bra disposition i stället för att traggla en liten grammatisk distinktion som faktiskt inte spelar jättestor roll. Så tycker jag.

Vad har intresserat dig som språkforskare? 

– Jag har rört mig kring frågor om språk och makt, som myndigheters språk och kvinnorörelsens språkvård. Jag skrev till exempel min avhandling om hur Försäkringskassans språk har förändrats över tid. Jag är också intresserad av hur man ägnar sig åt det som man brukar kalla language shaming, alltså att man ”skammar” andras språk och tillskriver personer egenskaper utifrån språket de använder. 

På tal om language shaming – hur ser du på Språkrådets roll för att begränsa engelskans inflytande över svenskan?

– Språklagen 2009 kom i kölvattnet av att man diskuterade engelskans inflytande. Man såg domänförlusterna, att man förlorade hela områden till engelskan, och språklagen är ett svar på det. Den ger Språkrådet vissa möjligheter att stävja engelskans inflytande. 

Inte minst på lärosätena vinner väl engelskan terräng från svenskan?

– Ja, det har skett en ganska snabb förändring. När jag disputerade 2010 var det ganska självklart att man skulle skriva sin avhandling på svenska, men nu skriver de flesta på engelska. Även inom vårt ämne – svenska språket – så skriver man på engelska. Man förväntas publicera sig i internationella tidskrifter och det anses inte lika mycket värt att publicera något på svenska.

– Det ska ändå finnas bra tidskrifter på svenska som ger meritpoäng. Man kan försöka påverka på den strukturella nivån, men det är jättesvårt. Vi är en del av en väldigt internationell rörelse och Språkrådet kan inte som ensam aktör vända den utvecklingen.

Hur kan språklagen hjälpa till?

– Vi hade en diskussion här på universitetet härom dagen när vi skulle göra doktorandutlysningar. Då ställdes frågan om vi får kräva att ansökningarna ska skrivas på engelska och svaret är nej, det får vi inte. Språklagen säger att vi måste ta emot ansökningar på svenska. På det sättet finns det vissa styrmedel där vi kan styra det offentliga språket. Vi måste kunna kommunicera på svenska. Men däremot hur folk pratar, hur man jobbar på privata företag, eller att det kommer in många engelska lånord, det är väldigt svårt att styra över. 

Så jag kan inte få hjälp av Språkrådet för att få mina barn att sluta blanda in engelska i svenskan?

– Nej, det är språket i offentligheten man ger rekommendationer om. Hur vi pratar med varandra privat är inget som Språkrådet lägger sig i. Det finns inte några direkta styrmedel för det, även om kan man styra på andra sätt, till exempel genom att påverka hur skolan ska förhålla sig till svenska språket och genom att skapa debatt kring språkfrågor. Man kan visa på forskningsresultat som visar hur det påverkar elever att bara bli undervisade på engelska.

När du blev intervjuad en gång använde du uttrycket ”gå bananas”, vilket föranledde en upprörd insändare i DN. Måste du väga varje ord på guldvåg nu när du blir språkrådschef?

– Jag såg den där insändaren och det roliga var att redan när jag sa ”gå bananas” i intervjun så kände jag att det där kommer någon att reagera på. Men jag får ganska ofta klagomål på mitt språk och lägger inte så stor vikt vid det. Det rinner av mig. Jag tycker också att man måste tillåta sig själv att vara lekfull med språket. 

Vad har Språkrådet för uppgift?

– Att ge råd och rekommendationer i språkfrågor utifrån vetenskaplig grund. Man följer språklagen, tar fram kunskapsunderlag i olika frågor och ger ut rekommendationslitteratur som Svenska skrivregler. Men jag tycker att Språkrådet har varit lite osynligt och jag vill att det ska bli en viktigare aktör i samhällsdebatten.

Har kan ni bli mer aktiva?

– Jag tror att det dels handlar om samarbeten och kontaktytor, till exempel mot Svenska Akademien och andra språkvårdsaktörer, som lärare, mediespråkvårdare och myndighetsspråkvårdare. Det handlar också om att nå ut bredare i media, inte bara i samband med att nyordslistan kommer en gång om året.

Ja, nyordslistan är en av de mest uppmärksammade sakerna som Språkrådet gör. Varför är den viktig?

– Det som är bra med nyordslistan är att man gör en dokumentation över nya ord i språket och olika tendenser. Det gör att man kan se någon typ av språkutveckling över tid. Det blir ju lite jippoaktigt men uppmärksamhet kring nyårslistan sätter Språkrådet på kartan och höjer medvetenheten om hur språkförändring och språkvård går till. 

Hur är du privat? Är du språkpolis eller mer språkliberal vid köksbordet?

– Det är nästan inga språkvetare som kallar sig språkpoliser. När man är språkforskare är man ju mycket mer observant och nyfiken på nya uttryck. Men om jag ska korrläsa en rapport så är jag väl en jäkla språkpolis för då är det mitt uppdrag att vara det. Om syftet med texten är störningsfrihet, att språket inte ska irritera någon, då kan man verkligen vara en traditionell korrekturläsare. Så det beror väl alldeles på uppdraget. Men språkpoliser förknippas ofta med att man har lite käpphästar, som att man är irriterad på när folk inte kan skilja på var och vart. Jag kan också vara irriterad över språk men då rör det ofta andra nivåer, som att en myndighet skriver obegripligt, abstrakt eller lägger ut dimridåer. Den typen av språk kan jag bli jätteirriterad på. 

Rättar du dina barn? 

– Ja, när de ber mig. Jag rättar dem inte i tal – men de rättar mig ibland när de tycker att jag uttrycker mig konstigt. De har liksom ingen respekt för vad jag jobbar med.

Så du rättar dem inte obett vid matbordet? 

– Nej, då är det mer en nyfikenhet: ”Vad intressant – varför säger du så? Hur använder man det ordet?” Men däremot kan de be mig rätta texter de ska skriva till skolan och då gör jag ju det. Och om jag ska skriva sms till dem så använder jag ”de” och ”dem”. För jag vill att de ska lära sig.