Så skapades hjältesagan Gustav Vasa

Carl Milles kolossala träskulptur av Gustav Vasa är det första som möter den som besöker Nordiska museet i Stockholm. Den är kongenial med byggnaden på Djurgården, som stod klar 1907 och uppfördes i en stil som skulle föra tankarna till renässansen. I Sverige betyder det Vasatiden. Vem passade då bättre som grindvakt än Gustav Vasa?  Det var också efter en resa till Dalarna som Artur och Sofi Hazelius startade sin insamling av allmogeföremål för att bevara svunna tider och traditioner.

Trots att kungen sitter ner är han sex meter hög och nära nog lika bred. Hans panna, inramad av en spikrak lugg, påstås vara skuren ur trä från en ek som han själv ska ha planterat vid gården Rydboholm i Uppland, där han växte upp och möjligen även föddes. Den ena handen håller ett stadigt tag om ett svärd och den andra är hårt knuten. Gustav Vasas allvarsamma blick är fäst långt i fjärran. ”Warer swenske”, står det uppfordrande på sockeln.

– På 1500-talet var det inte något flaggviftande direkt. Nationalitet var inte så vansinnigt intressant. Om Gustav Vasa hade fått definiera sig själv skulle han nog ha gjort det i den här ordningen: man, kristen, upplänning. Svensk skulle ha kommit en bit ner, säger Olle Larsson, historiker och författare till boken Gustav Vasa: En furste bland furstar (Historiska media) som kom i nyutgåva förra året.

Framställningen av Gustav Vasa som en enande landsfader är tema i en lång rad berättelser, en samling hjältesagor initierade av kungen själv. Historierna byggdes på och broderades ut under århundradena, men det var först år 1786 som det namn vi känner honom under lanserades. Det skedde med sång och musik när operan Gustaf Wasa hade premiär i Stockholm. När sagan började skrivas hette hjälten emellertid Götstaff Ericson, och vid pennan fanns hans första levnads­tecknare, Peder Svart.

– Jag vågar nästan påstå att Gustav Vasa mer eller mindre dikterar berättelsen och jag känner igen hans språk i Peder Svarts krönika, säger Olle Larsson.

– Det är ett källkritiskt problem om man är ute efter vad som hände, men det är fantastiskt om man är ute efter att förstå hur han skapar en bild av sig själv, en bild som har levt kvar så länge och blivit så lite ifrågasatt: bilden av landsfadern.

Krönikan beskriver hur Gustav redan vid födseln visar tecken på att vara speciell. Han föds med segerhuva och med ett rött korsformat märke på bröstet. Som barn visar han prov på ledar­egenskaper och det tycks förutbestämt att han ska få en betydelsefull plats i historien. I likhet med klassiska myter försöker han undgå sitt kall och när han ska väljas till kung i Strängnäs 1523 är han motsträvig och hänvisar till sin ringa börd. Han ber riksrådet och landskapens representanter välja vem som helst ur adeln, och lovar att svära denne trohet. Men de närvarande insisterar ”med mycken knäfall och många tårar” – de vill se Gustav som kung och han låter sig bevekas. Dock mer ”av medlidande och barmhärtighet med sitt förlamade och förtryckta fädernesland, än av någon synnerlig lust till dylik ära och högt stånd, ty han hade redan förnummit att det hade mer galla än honung med sig”.

Dramaturgin är så till den grad genomtänkt, att man som läsare undrar varifrån han fick sin inspiration.

– Han är inte särskilt boklärd, men han är bibelkunnig. Han älskar Gamla testamentet, särskilt berättelsen om Moses som leder sitt folk ut ur Egypten. Alla hans valspråk handlar på olika sätt om att han har fått sin makt av Gud, och under 1500-talet finns det inget mer kraftfullt, fram­håller Olle Larsson.

Gustav Eriksson ser sig själv som Sveriges Moses, en som leder folket ur den danska fångenskapen och befriar landet från den orättmätige härskaren Kristian Tyrann. Tillnamnet ”tyrann” nämns för första gången i en anteckning från ett småländskt kloster 1521, där Kristian gör ett våldsamt besök på sin väg mot Stockholm. Det var ett användbart epitet på unionskungen, eftersom bland andra Martin Luther hävdat att uppror mot tyranner var kristligt och rätt – även tyrannmord kunde försvaras.

Även Gustav får samma tillmäle men från annat håll. Utomlands omtalar biskopar och katolska präster honom som en grym tyrann. Gustav Vasas krönika är ett genmäle mot hans kritiker.

– Han är ju en uppkomling, det är ju hans stora problem. Han har mindervärdeskomplex och vill inget hellre än att av omvärlden uppfattas som en rättmätig furste, säger Olle Larsson.

Själva krönikan får sannolikt ingen större spridning under hans livstid. I stället styr han genom sina fogdar och genom sina kopiösa mängder brev, varav många är skrivna för att läsas offentligt. När han under 1530-talet allt mer tar kontroll över kyrkan får Gustav Eriksson också tillgång till en effektiv kommunikationskanal.

– Med reformationen blir prästerna statstjänstemän och predikstolarna har ganska träffande kallats för Sveriges första massmedium. Via tingen kan han få ut det han vill ha sagt till prästerna som alla predikar samtidigt i hela landet varje söndag, säger Olle Larsson.

Peder Svart slutar sin berättelse 1533, när Gustavs förste son, blivande Erik XIV, föds. Då ansåg kungen att hans makt var så pass stärkt att ingen skulle drista sig till att göra uppror. Förutom ”den ogudaktige boven och kättaren Dacke, vilket skedde nio år därefter”, som det står i krönikan.

En av dem som deltog i att slå ner Nils Dackes uppror var Per Brahe, Gustav Vasas systerson, som sedermera blev befordrad till riksråd, och en av kungens närmaste rådgivare. Per Brahe är också den som tar över stafettpennan och fortsätter berätta om ”salig och höglofflig konungh Giöstaffz historia”. Han tar vid där Peder Svart slutar och skildrar Dackefejden och tiden fram till kungens död. Han skriver också ganska ingående om kungen som person, vilket ger fyllighet åt hjälte­skildringen. Gustav Vasa uppges till exempel ha ett ”övernaturligt gott minne”. Om han hört något en eller två gånger så glömde han det aldrig. Han var manlig, duglig och mer förståndig och snäll än alla andra. ”När han var eljest obekymrad och oför­törnad, så var han en livlig, lustig och lätt­sinnig herre till att umgås med”.

Om kungens utseende skriver Per Brahe uppskattande och utförligt:

”Hans storlek var till en passelig manslängd, vid pass tre stockholmsalnar och en tolftedels kvarter [cirka 179 centimeter], hade ett runt huvud, vitgult hår, vackert stort långt skägg, skarpa ögon, liten rak näsa, en välskickad mun, röda läppar, fyllig i ansiktet, blommor i kinden, en rödbrun kropp och hel utöver sin kropps lekamen, så att man icke kunde finna en fläck på hela hans lekamen så stor att man kunde sätta en nål uppå; vackra händer passligt stora, tämligen armstark, fyllig kropp och smala ben, tunna, vackra fötter; var och något hårig, besynnerligen om armar och ben och utöver hela sin kropp så välskickad och proportionerad såsom någon konstnärlig målare bäst hade kunnat måla honom utav.”

När Per Brahes skrev sin krönika om konung Giöstaff var det 1580-tal och kungen själv var död sedan länge. Men i och med arvkungadömets införande är det inte bara Gustav Vasas legitimitet som krönikan ska befästa, utan även hans tron­arvingars. Att hans söner skulle komma att kämpa inbördes om tronen ingick givetvis inte i planen. Trots Vasasönernas stridigheter fortsatte dock hjältesagan om landsfadern sitt folkliga traderande, särskilt hans äventyr i Dalarna som allt mer tar formen av yviga skrönor om hur han flydde från de danska knektarna och gömde sig i hölass och på dass.

– Snöbollen växer och det läggs till fler och fler orter och rafflande detaljer. Gustav Vasa blir ett slags samlande historisk gestalt för svenskarna. Från sent 1700-tal börjar platserna visas upp och man kunde göra små turistresor dit och titta in i stugorna där den unge hjälten Gustav en gång varit, säger Bo Eriksson, docent i historia vid Stock­holms universitet och en av dem som arbetade med den turnerande utställningen ”Gustav Vasa talar ur skägget”. I sommar visas den på Örebro slott.

På riksplanet upphörde ätten Vasa när drottning Kristina abdikerade 1654, men när Gustav III tillträdde 1771 sökte han sig bakåt till Vasaätten för att hitta ankringspunkter.

– Gustav III dyrkade två svenska kungar: Gustav II Adolf och Gustav Vasa, två krigarkungar. Han ville se sig som befriaren Gustav Vasa, en som kuvar de bångstyriga, säger Bo Eriksson.

Gustav III plockar upp Gustav Erikssons Vasa­kärve och döper honom till Gustav Vasa. Han instiftar Kungliga Vasaorden 1772 och han lyfter fram sitt perifera släktskap med sin namne som ett historiens sammanlänkande blodsband, bland annat vid sin kröning 1772. Två år senare invigs statyn av Gustav Vasa framför Riddarhuset, den första kungastatyn i helkroppsformat i Sverige. Inskriptionen lyder: ”Åt Gustav Eriksson. Fädernes­­landets, Frihetens, Religionens hämnande beskyddare.” Den flotta statyn har visserligen beställts av adeln, men Gustav III solar sig i dess glans och Carl Michael Bellman skriver en vers till invigningen:

Svenska häfder vittnen giva
Om den Kungens ädelmod.
Samma dygder sig upplifva
I den Tredje Gustafs blod.

År 1786 är det premiär för Gustav III:s opera Gustaf Wasa. För musiken står Johann Gottlieb Naumann och librettot skrivs av Johan Henric Kellgren, men det är Gustav III som skapar operans berättelse. Den blir en formidabel succé och uppsättningen ges i hela 125 föreställningar, berättar Åsa Karlsson, historiker och huvud­redaktör för Svenskt biografiskt lexikon på Riksarkivet. Hon har just skrivit en artikel om operan i Riks­arkivets årsbok Sverige 1523.

– Gustav III är mycket mer aktiv i hela arbetet än vad jag i förstone hade förstått. Det är han som skriver själva dramat, på franska. Men han kan inte göra vers och därför måste han anlita Kellgren, som också får översätta texten till svenska. Det är verkligen Gustav III:s opera och det genomfördes repetitioner på slottet med honom när­varande, säger hon.

Möjligen har han kallats Gustav Vasa någon gång innan men det är med Gustav III:s föreställning som namnet får genomslag. Operan är till brädden fylld med patriotism, riksregalier och kungamytologi. I rollistan finns Sveriges skyddsängel som stiger ner från skyn med en diamant­spira i ena handen. Den andra håller hon på huvudet av ett lejon, som har en himmelsblå glob med tre kronor i klorna. Hon brister ut i en aria: 

Strid, unge hjälte! Rädda ditt fädernesland, och måtte ditt lysande namn evigt bliva dina ättlingars ära! Må det påminna dem, att de böra följa dina fotspår. Strid, och blive tidevarv från tidevarv ditt namn av ditt folk välsignat, beundrat av kommande åldrar, och ett efterdöme för Konungar!

Operan genomsyras av en nationalism som man vanligen förknippar med andra halvan av 1800-talet men som växer fram redan på 1700-talet. Gustav III blir den förmedlande länken mellan den äldre Gustav Vasa-bilden från Peder Svart och den bild av kungen som sprids under det sena 1800-talet. ”Ädla skuggor”, som är en av ariorna, brukar också kallas för Sveriges första nationalsång.

– Sverige är väldigt tidigt ute med den här typen av nationalopera. Det kommer i de flesta länder först under 1800-talet, säger Åsa Karlsson.

Gustav III speglade sig själv i Gustav Vasa och den populära föreställningen betydde mycket för att befästa bilden av Gustav Vasa som landsfader och befriare.

– Nationalopera är en genre som när den funkar är helt oslagbar. Kombinationen av stridscener, fantastisk scenografi, musiken och sångerna – det gick verkligen hem hos Stockholmspubliken. Folk var jätteengagerade och det sägs att det var väldigt svårt att hitta statister som var beredda att spela danskar, säger Åsa Karlsson.

Gustav III låter även söka upp ättlingen till Isala-bonden Sven Elfsson, en av de dalkarlar som enligt vad det berättas ska ha skyddat Gustav Vasa från de danska knektarna. Gustav III förärar honom med en specialinstiftad medalj, den så kallade Isalamedaljen. Vid ladan där Gustav Vasa ska ha tröskat för att ge sken av att vara en av gårdens andra drängar, låter Gustav III resa en minnessten med den förgyllda inskriptionen: ”Här tröskade Gustaf Ericson, förfölgd av rikets fiender, af försynen utsedd till fäderneslandets räddning. Hans ättling i siette led, Gustaf III, lät resa stenen.”

1809 förlorar Sverige Finland till Ryssland. Sverige krymper med en tredjedel och ansvarig kung är Gustav III:s son, Gustav IV Adolf. Krigsnederlaget leder till att han avsätts och hans farbror Karl XIII träder i hans ställe. Eftersom han är barnlös adopterar han den franske fältherren Jean Baptiste Bernadotte och därmed kommer en ny ätt till tronen. Han tar sig namnet Karl XI Johan och i likhet med Gustav III väljer han att lyfta fram Gustav Vasa.

– Nu ska nationen återuppbyggas och historie­­ämnet blir viktigt. Vi behöver en landsfader och Gustav Vasa har alla de egenskaper som behövs, säger Olle Larsson.

Det är under Karl XIV Johans tid som det gustavianska gravkoret i Uppsala domkyrka, där Gustav Vasa är begravd, pryds med motiv ur Gustav Vasas liv. Historiemåleriet har vunnit genomslag och konstnären Johan Gustaf Sandberg framställer Gustav Vasa i olika nyckelscener, som när han som en vanlig man ur folket talar till dalkarlarna och manar dem att göra uppror mot den danske kungen. Sandberg är medlem i Götiska förbundet, ett konstnärligt sällskap stiftat 1811 med syftet att återuppliva ”de gamle göters frihetsanda, mannamod och redliga sinne”. De blickar bakåt mot vikinga­tiden och asatron, men i deras nationalromantiska historieskrivning intar också Gustav Vasa, jämte Karl XII, en central roll.

Historieprofessorn och författaren Erik Gustaf Geijer var en av stiftarna till Götiska förbundet och han bidrar till bilden av Gustav Vasa både i sitt verk Svenska folkets historia och i den långa högstämda hyllningsdikten Gustav Erikson. I sin historieskildring skriver han att vad kungen utförde ”var ett verk av stort tålamod och stor klokhet, och om djärvheten ej fattades honom, så var den snarare av det slag, inför vilket blotta krigarens bleknar”.

I dikten är Geijer långt mer högtravande och bygger vidare på kungens egna gammal­testamentliga referenser. Där är Gustav Vasa ”en helig patriark”, ”beskyddaren av Norden och tro och frihets fasta värn på jorden”. Precis som i Peder Svarts krönika skildras kungens motvilliga väg till makten, hur han får utstå prövningar, gömmer sig i skogens djup och skyddas av folket. Han målas upp som hård och högröstad men samtidigt älskad av sitt land så som en befriare. Trots allt han utstår för folkets skull tvingas han slå ned uppror som saknar rättmätig grund, men det gör han med enkelhet eftersom Gustav Vasas blotta röst kan lugna stormen.

Berättelsen om Gustav Vasa har många ingredienser som passar 1800-talets nationalism. Det här är en tid när industrialismen har fått många att lämna de byar och landskap de växte upp i för att ta arbete i städernas framväxande fabriker. Gustav Vasa blir en förenande länk mellan stad och land, en nationell berättelse där pigor, drängar och bönder hjälper hjälten att göra uppror mot den danske kungen. Landets knyts samman i hans äventyr och Dalarna blir sinnebilden av vad som anses vara riktigt svenskt.

– Landskapsidentiteten kopplas till en riks­gestalt och till en riksberättelse. Enligt berättelsen som odlas är det tack vare dalkarlarnas mod, tack vare att de hann i kapp honom på skidor och gjorde honom till hövitsman, tack vare deras beslut som han får sin roll i historien, säger historikern Bo Eriksson.

Det blir ofta underhållande läsning. I Berättelser ur svenska historien – Till ungdomens tjenst utgifven tar prästen, historikern och rektorn Anders Fryxell (1795–1881) ut svängarna ordentligt när han kommer till Gustav Vasa och Stockholms blodbad.

”Vi kunna ej beskrifva sonens sorg, brödrens klagan, hjeltens harm och det redliga hjertats för­trytelse. Gustaf hade förlorat allt. Men högsta nöd ger högsta mod. Gustaf beslöt våga allt mot tyrannen. Han samlade tillhopa sitt guld och silfver, satte sig till häst och reste från Räfsnäs, åtföljd af en enda dräng, ämnande sig till Dalarna.”

Anders Fryxell rycktes verkligen med när han skrev om Gustav Vasa, det berättar han själv i den självbiografiska Min historias historia (skriven 1854 och utgiven efter hans död):

”De många härliga dragen i nämnde konungs lefnad fylde mig emellertid med vördnad och kärlek. Då jag skulle teckna hans bragder, växte arbetet af sig sjelft. Jag hade ej hjerta att blott summariskt och färglöst berätta sådana praktuppträden som hans vandring genom Dalarna […] De gamla nordiska sagominnena och deras en gång invanda form gjorde sig härvid åter gällande, och enligt dem bildade sig nu framställningen af också dessa våra senare häfdaminnen.”

 Liksom i en folksaga ikläder sig Gustav Vasa en vadmalströja, tar en yxa på axeln och går att söka arbete. Fryxell öser ur sagoskatten om kungen och berättar om pigan som känner igen kungen när hon ser en silkeskrage sticka fram, hur han måste ge sig av i natten och går genom isen men ”vigt och hurtigt” svänger sig upp igen. Han kommer till Ornäs där en gammal vän ger honom tillfälligt skydd på ett loft, men vännen skvallrar för de danska fogdarna och en ny flykt tar vid. Den falske vännens hustru, den hedervärda Barbro Stigsdotter, sänker ner Gustav Vasa till en väntande släde med hjälp av en lång handduk. Så småningom hamnar han hos paret Elfsson i Isala, där diverse välbekant dramatik utspelar sig, bland annat när han gömmer sig i deras hölass och de misstänksamma danska spejarna sticker sina svärd i höet. Gustav Vasa skadas och när snön färgas röd av blod skär Sven Elfsson ett djupt sår i hästens ben för att ha något att skylla blodspåren på.

Gustav Vasas äventyr blir en långlivad hjältesaga i den svenska skolan. När den obligatoriska folkskolan införs 1842 kan bilden av en nationell identitet med Gustav Vasa som landsfader spridas på bred front. 1878 utkommer Clas Theodor Odhners Lärobok i fäderneslandets historia, som under lång tid dominerar historieundervisningen. Näste läroboksgigant inom historia är Carl Grimberg vars bokserie Svenska folkets underbara öden publiceras 1913–1924. Det är oftast Odhner och Grimberg som lyfts fram som skolans historieförmedlare, men Anna Maria Roos illustrerade barnboksversion av Gustav Vasas äventyr i Dalarna är kanske den mest lästa och långlivade i skolan. Den trycks första gången 1914 och ges ut ända in på 1980-talet.

– Det är en ganska okritisk berättelse om Gustav Vasa och blev en bok som alla läste. Den är liksom storvulet svensk, säger Olle Larsson.

Många av Sveriges museer grundas under 1800-talets andra hälft och Gustav Vasa tar plats på flera av dem. På Nationalmuseum i Stockholm finns Carl Larssons väldiga väggmålning av Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523, och på Nordiska museet tronar Carl Milles version av landsfadern. Artur Hazelius, grundaren av Nordiska museet och Skansen, var för övrigt den som 1893 bestämde att 6 juni skulle bli Sveriges nationaldag och firas ”såsom de fosterländska minnenas högtidsdag”. (1916 döptes den till svenska flaggans dag och först 1983 blev dagen officiellt nationaldag.)

Även Socialdemokraterna knöt under 1900-talet an till bilden av riksbyggaren Gustav Vasa och gjorde paralleller med byggandet av välfärdsstaten. Hjalmar Branting, som i flera sammanhang jämfördes med Gustav Vasa, höll tal när Stockholms stadshus invigdes den 23:e juni 1923, på 400-årsdagen av Gustav Vasas intåg i Stockholm.

Oftast är Gustav Vasa en positivt laddad figur men författaren Vilhelm Moberg gör tvärtom i Förrädarland och i Min svenska historia.

– Han framställer Gustav Vasa som en obehaglig nationalskurk och gör i stället Nils Dacke till den store hjälten. Det är ett revolutionärt perspektiv. Med lite god fantasi kan Dacke vara Che Guevara säger Olle Larsson.

Gustav Vasa lyfts fortfarande ofta fram som nationsbyggaren och det moderna Sveriges grundare.

– Det är konstigt. Man kan inte säga att Sverige föddes 1523. Det finns ingen sådan startpunkt och Gustav Vasa är en kung bland många andra. Vi skulle lika gärna kunna lyfta fram Magnus Eriksson (1316–1374) i så fall, bland annat eftersom han införde den allmänna landslagen som gällde i hela riket, säger Bo Eriksson.

Olle Larsson tycker ändå att det är rätt att säga att Gustav Vasa lägger grunden för ett oberoende Sverige.

– Han skapar en stark centralmakt och rötterna till den svenska politiska modellen med förhandling i stället för konfrontation, den hittar vi hos Gustav Vasa. Samtidigt är han fruktansvärt hänsynslös i sin maktutövning.

I dagens historieböcker och skolundervisning är Gustav Vasas äventyr problematiserade och utsatta för källkritik men samtidigt är förändringen inte entydig. Forskning på sjätteklassares nationella prov i historia visar att 40 procent ser på Gustav Vasa främst som hjälte och nationsbyggare, i linje med äldre tiders undervisningstradition, medan 43 procent huvudsakligen ser honom som en slug och delvis svekfull maktpolitiker. Studien gjordes av två forskare vid Karlstads universitet och publicerades 2017 i tidskriften Education 3–13 och sammanfattad i en artikel på Skolverket. Den bortgångne historieprofessorn Lars-Olof Larssons bok Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? från 2002 gav brett genomslag för en mindre hyllande bild av kungen.

– Fast vi kan inte döma hans sätt att utöva makt utifrån vår tidsvärdering för då hamnar vi fullständigt i galen tunna, säger Olle Larsson. 

Gustav Vasa måste betraktas utifrån det då rådande fursteidealet, beskrivet i Machiavellis makthandbok Fursten, och han måste ställas upp bredvid andra samtida regenter, vid ungefär samma tid, som Henrik VIII, Christian II, Frans I och Karl V.

– De gör ungefär likadant. Skillnaden är att de kommer till dukade bord och färdiga hov, de har någonting att ta över. Gustav Vasa bygger allt från grunden, säger Olle Larsson.

Även sin egen hjältesaga, kan man tillägga.