Så tvingades samerna bort från Mellansverige

År 1696 stämdes Anders Persson Lapp till tinget vid Tolvfors bruk i Gävle. Frågan rörde en obetald skuld för en bit mark. Kärande var Caterine Cortehou, Anders Perssons svägerska och syster till hustrun Anna Philipsdotter Cortehou. Denna kortfattade uppgift reflekterar en komplex och för många oväntad mångkulturell värld före det moderna samhällets födelse. Av Anders Perssons tillnamn framgår att han vara same och av hustruns namn förstås att hon var av fransk eller nederländsk vallonsläkt. Fadern Philip Courtehou var smältarmästare på Tolvfors bruk och en av många yrkeskunniga migrantarbetare som sökt sig till Sverige under det expansiva 1600-talet.

Anders Persson och Anna Philipsdotter Cortehou ägde jord och var troligen fastboende. Även om de inte fullt ut betalat för sitt köp, vilket ju domstolen tog ställning till, levde de därmed inte enbart av tjänster vid bruket. Inte heller levde de enbart av rennäringen, vilket annars hade kunnat förväntas av samer i denna del av landet vid denna tid. Av deras namn och av det historiska sammanhanget kan vi sluta oss till att i deras familj talades minst tre språk: franska och/eller nederländska, samiska och rimligen svenska.

Men hur kan vi veta det? Frågan är enkel men svaret är komplicerat. Anders Persson och Anna Philipsdotter Cortehou bildar utgångspunkten för en fördjupad förståelse av den mångkulturella situation som präglade Gävletrakten och Mellansverige under medeltid och tidigmodern tid. Tills helt nyligen var detta en i det närmaste okänd del av vår historia.

Anna Philipsdotter Cortehous far var långt ifrån ensam som vallonsk invandrare vid de nyuppförda järnbruken i Gästrikland, Södermanland, Uppland och Östergötland och vallonernas historia är väl känd. Anders Persson å sin sida var långt ifrån ensam om att som same leva sitt liv i Mellan­sverige, långt ifrån det område som vi i dag betraktar som Sápmi/Saemie-eatneme – samernas land, men hans historia är i det närmaste bortglömd.

I de norröna, det vill säga de fornvästnordiska, sagorna, i Snorres skaldekonst och i de norska kungasagorna från den tidiga medeltiden är uppgifter om samer vanligt förekommande. Här finns mystiska trollkunniga gestalter av samisk börd, som smeden Völund. Här finns också andra aktörer som prinsessan Snöfrid, dotter till en samisk hövding, som gifte sig med Harald Hårfager och kom att lägga grunden till kungariket Norge. Yngre järnålderns och tidigmedeltidens samhällen präglades av ömsesidigt beroende och omfattande kontakter mellan de samiska och de norröna samhällena. I hela Mittnorden var kontakterna omfattande och väl utbyggda, samtidigt som vi kan se tydliga distinktioner mellan samiska och skandinaviskspråkiga traditioner.

En samisk befolkning fanns långt ner i södra Norge, södra Finland och i Mellansverige. Denna situation kom sannolikt att fortsätta att prägla Skandinavien medeltiden igenom, och när de skriftliga källorna blir fler under slutet av medeltiden och den tidigmoderna tiden, hittar vi spåren av en spridd samisk befolkning långt söder om Sápmis förväntade sydgränser. Under 1500- och 1600-talen arbetade och verkade en tämligen stor mängd samer i Stockholm, staden som vid denna tid växt fram till huvudstad i riket. Men även i Göteborg, Falun och Västerås fanns arbete och utkomst, och i Uppsala och senare i Åbo kunde man skaffa sig högre utbildning.

Från de äldsta kyrkböckerna från 1600-talets Mellansverige finns samiska dopvittnen och faddrar. En del var kringresande och en del sanno­likt fastboende. Vi vet om dem för att de kallas för ”lappar”, ett ord som vid denna tid inte haft den nedsättande klang det kommit att få senare. En del kallas också finnar, inte helt lätt att skilja från befolkningen från rikets östra halva, Finland.

Precis som i fallet med Anders Persson och Caterine Courtehou kan vi bekanta oss med dem genom domboksmaterialet. Samer har vittnat, varit behjälpliga, men även dömts i tingen. Ibland känner vi deras titlar och funktion som till exempel kapten, Capiten Carll Larsson Lapp, som 14 november 1627 inkallas som vittne rörande förlisningen av ett av kronans skepp och räddningen av dess värdefulla kopparlast. Carll Larsson hade försökt bärga lasten men utan framgång. Under sitt befäl hade han 120 sjömän. Han var alltså en framträdande person. Landshövdingen över Väster­bottens län mellan åren 1653 och 1679 var samen Johan Graan, som även adlades. Han var son till Gerhard Jonsson/Gerhardus Jonae, hovpredikant åt Johan III, född i Giertsjávrrie, Granbyn, i Sourssá/Sorsele någon gång på 1560-talet och dog 1623. Han deltog som riksdagsman för kyrkoståndet. Att vara same och ha en framträdande position i samhället var alltså vare sig omöjligt eller ovanligt.

Denna relativt harmoniska samhällssituation kom emellertid inte att bestå. Det svenska rikets utveckling mot en stat med utbyggd förvaltning och territoriell kontroll under 1600-talet medförde ökad fiskal press på undersåtarna i rikets samtliga landsändar. Pass krävdes vid resor. Handeln blev allt mer reglerad. Förordningar om laga försvar och tjänstehjonsstadga infördes. Antingen ägde man mark, titel, eller hade näringsverksamhet, eller så tvingades man vara i någons tjänst; antingen tjänade eller så tjänandes man. De patriarkala styrmekanismerna blev alltmer utbyggda.

Från 1671 blev det olagligt att bedriva renskötsel och leva ett nomadiserande liv utanför de så kallade lappmarkerna. Den här lagen byggde framför allt på en oro från kunglig majestäts sida om att de nordligaste delarna av riket skulle förlora sin befolkning. För vem – som lagen skriver – kunde tänka sig att bo där längst i norr om inte samerna? Vid denna tid var Sveriges expansion mot Ishavet fortfarande aktuell, hävdandet av gränsen mot Norge och Danmark i väster och Ryssland i öster var dagspolitik. Samtidigt andades 1671 års lag oro för brist på arbetskraft i silver- och koppar-bergen i Lule och Torne lappmarker och brist på arbetskraft inom den traditionella samiska slöjdproduktionen. Vem skulle förse de svenska arméerna med handskar, mössor, jackor, stövlar och väskor om inte den samiska rennäringen som under denna tid var kraftigt växande? Samtidigt byggde lagen på ett missförstånd. Huvuddelen av de samer som levde ett nomadiserande liv i Mellansverige hade inte rötterna i nordligare områden utan i Svealands och södra Norrlands skogsområden.

Under flera decennier lästes 1671 års lag i kyrkorna om söndagarna och vid tingen, men inga samer avhystes veterligt från Mellansverige. Slutet på det Stora nordiska kriget och tillträdet av en ny kungaätt på tronen i Sverige 1720–1721, i och med Fredrik I av Hessens kröning, kom att innebära en förändring. Riket var i ett katastrofalt tillstånd. Tiotusentals flyktingar från det ryskockuperade Finland vistades under ofta mycket besvärliga omständigheter i östra Mellansverige. Många kuststäder var plundrade, industrier förstörda och militären i upplösning.

Detta och den nytillträdde kungens intresse för jakt på vilt i de stora skogarna, i kombination med ökad konkurrens om utmarkernas resurser, kom att betyda att 1671 års lag implementerades på allvar. De första stegen togs nu mot en fördjupad homogeniseringspolitik – en politik som kom att prägla kommande århundraden och skapa en före-ställning om ett etniskt och språkligt homogent Sverige.

Genom skrivelser till landshövdingarna i Dalarna och Gävleborg uppmärksammade majestätet förvaltningen på en situation av föreställd oordning. Kungen kunde inte acceptera en befolkningsgrupp som inte var bofast och därmed svår att kontrollera, och som dessutom hade delar av sin utkomst från jakt i skogarna. Under 1720-talet kom nu den samiska frågan att diskuteras i det kungliga rådet och i länsstyrelserna. Landshövdingen i Gävleborg och riksrådet var tveksamma – samerna borde egentligen betraktas som undersåtar, hemmahörande i denna del av riket – de var som landshövdingen i Gävleborg skrev ”landsens barn” – en avhysning saknade rättslig grund. Majestätet var emellertid ovilligt att låta detta passera och han efterfrågade återkommande en lösning på frågan. Från 1728 inkom minst tre suppliker, besvärskrifter, från olika samiska grupper i Dalarna och Hälsingland. De hävdade vältaligt att de ingen släktskap kände med de samer som bodde och vistades i norr och att de inte talade samma språk som dem. De var födda i hemtrakterna i Mellansverige, såsom deras fäder och farfäder före dem.

De tre supplikerna i kombination med rådets och landshövdingarnas ovilja, eller oförmåga, var betydelsefulla för det som nu kom att ske, och som är unikt för Sverige även i ett internationellt perspektiv. Landshövdningen Bielke föreslog en lösning på vad majestätet upplevt som ett problem med den samiska befolkningen i Gävleborg och angränsande län. Bielke önskade att en eller ett par samer per socken skulle erbjudas tjänst för att lösa särskilda och eftertraktade sysslor, såsom jakt på vilt och specialiserat hantverk. Uraktlåtenhet skulle leda till avvisning till lappmarkerna.

Nu skapades det så kallade sockenlappssystemet och från 1728 vet vi att enskilda samer bundits vid socknarna genom detta etniskt grundade tjänste­system. Nu inleddes också avhysningar av samiska grupper från Dalarna och Västmanland som under fängsligt förvar skulle transporteras till Västernorrland. Den kamp som ger sig till tals i supplikerna syns även här. Många av samerna rymde och försvann från kronans befallningsmän och häktena. Kronans fördrivningar var sannolikt inte helt igenom framgångsrika.

Bara några år senare, i maj 1732, träffade en ung Carl von Linné en grupp samer med en flock renar i Jättendals socken i Hälsingland. På botanistens fråga berättade de att här nere vid kusten var de födda och här vill de också dö. Linné tillägger att de talade god svenska.

Under följande decennier etablerades det så kallade sockenlappssystemet. Först i Jämtland och därefter i Hälsingland, Dalarna och Gästrikland. Något senare även i Västmanland och i Uppland. Trots att det nu både var olagligt att leva ett nomadiserande samiskt liv utanför lappmarkerna och att kronan etablerat ett tydligt sanktionsmönster mot de samer som vägrade lämna sina hem, fortsatte samiskt liv och samiska traditioner att utvecklas i Mellansverige. Vår kunskap om detta är främst baserad på två sinsemellan olika källor. På platser med namn som innehåller ordet ”lapp”, som till exempel Lapphällan, Lappkällan och Lappmossen, har jag och andra arkeologer uppmärksammat spår av äldre bosättningar. Här kan det finnas husgrunder, eldstäder av samisk typ, spår av rengärden eller annan bebyggelse. Namnet har ofta tillkommit som beteckning på platser där nomadiserande samer bott eller vistats. Många av platserna har varit i bruk långt efter att 1720-talets lagar implementerats och visar på livskraftiga samiska näringar. På en del platser, som till exempel en plats som i äldre källor kallades Lappviken i Tärnsjö i nordvästra Uppland, fanns först nomadiserande samer under 1700-talet och från 1800-talets början fanns flera generationer bofasta samer som tjänade som så kallade sockenlappar. På den här platsen har arkeologiska undersökningar visat hur ett litet torparsamhälle växte fram och utvecklades under 1800-talet och hur generationer av samer levt på småskaligt jordbruk, jakt, hantverk och specialistgöromål. I likhet med många samer i Mellansverige verkade familjen Olsson i Tärnsjö som helare och läkare.

I Järvsö i Hälsingland har vi undersökt två så kallade sockenlappsstugor. I den första bodde familjen Andersson från sent 1700-tal till tidigt 1800-tal och i den andra bodde familjen Stenlund omkring 1820 till 1860. Den första undersökningen genomfördes av Länsmuseet Gävleborg medan den andra var ett samarbete mellan Länsmuseet och Historiska museet. Båda familjerna bedrev hantverk, jakt och hästslakt. Just hästslakt var en vanlig samisk näring som föraktades av icke-samer, vilket har studerats av etnologen Ingvar Svanberg. I båda stugorna hittades slaktavfall från häst, vilket visar att häst ingick i födan. Samerna upplevde inte hästkött som otjänligt utan värderade det snarare högt, i likhet med viltkött.

Även ben från brunbjörn påträffades i den äldre stugan, vilket visar att den i samisk tradition så viktiga björnritualen fortfarande var i bruk. Fynd av hängen till en ceremonitrumma pekar på att även trumman fortsatte användas, trots kronans och kyrkans repressiva politik mot just trumbruk. I den yngre stugan hittade vi färre fynd av föremål med tydlig koppling till samisk tradition, även om de fanns även här. Men fyndmaterialet präglades också av ökande internationalisering och globalisering, precis som i andra torparstugor vid denna tid. Den historiska arkeologin kan alltså visa att samiskt liv och samiska traditioner både har utvecklats och följt med sin tid. Det gäller under slutet av 1700-talet och under 1800-talet, precis som under järnåldern, medeltiden och i dag.

Kunskapen om de sydliga samernas särskilda relation till björnen under äldre tid kommer från ett unikt manuskript från tidigt 1770-tal. En lärjunge till Linné, Per Holmberger (1746–1807), tjänade under en period som informator åt bruksägaren vid Tolvfors bruk i Gävle – alltså samma plats där Catherine Courtehou och Anders Persson levde under 1600-talets slut. I sann linneansk anda gav sig Holmberger iväg efter arbetsveckans slut och beskrev sådant han fann av intresse i Gävletrakten.

Särskilt de samer som levde nära bruket väckte hans nyfikenhet. Genom intervjuer med denna grupp samer, som levde av hantverk och renskötsel i Gävletrakten, skapade Holmberger en ordlista om över 1 600 ord på deras numera utdöda språk. Genom en akademisk hjälteinsats av språkforskaren Lars-Gunnar Larsson, 2018, har denna ordlista förklarats, kontextualiserats och gjorts tillgänglig för nutida läsare. Precis som i den version av Björnvisan som Holmberger nedtecknade, visar ordlistan på ett språk och en samling samiska traditioner som har djupa rötter i området kring södra Gästrikland.

Det område som Anders Persson levde i under 1600-talets slut var verkligen en mångspråkig region med omfattande samisk befolkning. Genom Holmbergers ordlista vet vi också vilket språk Anders Persson sannolikt talade vid sidan om svenskan, franskan och/eller nederländskan. Ordlistan och Björnvisan visar, förutom den om­fattande rennäringen och den levande björnkulten, även att byggnadsskick och hantverk präglades av samiska särdrag. Verb som ”viärkått”, som betyder att timra kåta, finns med och visar att traditionellt byggnadsskick fortfarande var i bruk vid denna tid, det vill säga på 1770-talet.

I juni 2022 genomfördes en arkeologisk under­sökning av några byggnadslämningar vid en plats med namnet Lapphällan vid Gävlebro, strax utanför Gävle. Gävle kommun ska bygga ut sitt fjärrvärmesystem och flera äldre bebyggelsespår kom att beröras, bland dem resterna efter en timmerkåta, en gåetie, från 1700-talets slut och 1800-talets början. På en svag förhöjning i den omgivande blockrika terrängen fanns en vall med en plan yta i mitten. Redan tidigt stod det klart att lämningen var resterna av en kåta och efter bara ett par dagars fältarbete hade vi frilagt rester efter väggar, spåren av en ingång i form av en tröskelsten, samt en härd i mitten.

Rikligt med fynd påträffades som pekar på att en samisk familj levde här permanent, kanske under ett par decennier, och just vid den tid som Per Holmberger vistades i trakten. De personer vars språk han beskrev, deras vardagsliv kunde vi nu gräva fram. Fynden från Lapphällan är för närvarande under bearbetning och analys men det är tydligt att de representerar en betydelsefull pusselbit i kunskapen om en numera försvunnen sydsamisk värld – handfasta belägg för att Sápmis gränser går så mycket längre söderut än vad som vanligen är känt. 1600-, 1700- och 1800-talens många samiska hushåll runt om i Mellansverige vittnar om att mångkulturen var ständigt när­varande och samarbeten och möten mellan olika språk och näringar tillhörde vardagen i det tidigmoderna Sverige.