Spring inte ihjäl dig

Lina Wennersten-Gradert var som vanligt uppe klockan fem i morse och sprang 15 kilometer före frukost. Hon har just avslutat arbetsdagen på hemmakontoret och tagit sig in till Visby. Vi ses på en thairestaurang för en intervju. Det känns lite konstigt eftersom vi är kollegor på Forskning & Framsteg. Men jag oroar mig för den enorma påfrestningen hon utsätter sig för, och är samtidigt förbryllad. Vad är egentligen grejen med ultra­löpning?

– En enda sak gäller. Att springa. Det är så tydligt. Allt annat försvinner och det är rofyllt, säger hon.

Ett mentalt tillstånd, en känsla av total närvaro vid sidan om vardagens kaos. Andra ultralöpare jag pratar med beskriver samma sak – och dessutom en mycket stark gemenskap bland utövare av sporten.

Ultramaraton är ett samlingsnamn för alla löpar­tävlingar längre än ett maraton (42 195 meter). I Sverige var den typen av långlopp säll­synta före millennieskiftet. 2022 anordnades över hundra ultralopp på olika håll i landet. Antalet tävlande som tog sig i mål var 7 989.

Långlöparklubben Wisby ultralöparförening har drygt 50 medlemmar. Bland dem finns Linda Eklund, Linas träningspartner inför nästa stora utmaning: Ett 16 mil långt lopp på östra Gotland om tre veckor. Planen är att de ska springa tillsammans och peppa varandra när det blir tungt.

Löpningen tar stor plats i båda deras liv. Lina har nyligen gift sig med en ultralöpare, och parhästen Linda Eklunds pojkvän Tobbe Stenbom är också medlem i föreningen. Men han har inte sprungit på ett halvår. Efter ett lopp i Alperna förra sommaren fick han Coca-Cola-färgad urin. Ansträngningen hade trasat sönder celler i hans muskler så att innehållet läckte ut och förgiftade njurarna.

Tobbe Stenbom bor i ett gult stenhus med utsikt över Visby hamn. Han har inte längre några svårig­heter att ta sig upp för trappan till lägenheten på andra våningen, vilket är ett stort framsteg med tanke på att han tidigt under sin återhämtning gick med rollator. Men läkarna förbjuder honom att träna.

– Visst vill jag springa långa lopp igen, men just nu känns det ganska avlägset, säger han.

Tobbe Stenbom växte upp i Ala socken på östra Gotland och har joggat av och till under större delen av sitt liv. Länge gav han sig själv en guldstjärna efter en avslutad runda på en mil. För några år sedan stötte han på en gammal barndomskamrat som börjat springa längre sträckor.

– Helt plötsligt fick jag ett mejl. Då hade han anmält oss till Stockholm marathon. Det var 2017. Jag hade inte ens funderat på att springa så långt, säger Tobbe.

Men han kom i mål, sprang ytterligare ett maraton, fick kontakt med Gotlands långlöpargrupp och sprang sin första ultramara på ön år 2019. Sedan dess har loppen rullat på. Distanserna blev längre. 9 mil. 10 mil. 13 mil. Efter ett 16 mil långt lopp i Skåne blev han kvalificerad att delta i ett lotteri om en startplats i ultramarornas ultramara: prestigefyllda Ultra-trail du Mont-Blanc (UTMB) runt Alpernas högsta berg med start och mål i Chamonix. Sträckan är drygt 17 mil och den samlade stigningen längs vägen hela 10 000 höjd­meter. Men Tobbe drog en nitlott.

Året därpå blev han återigen kvalificerad att delta i lotteriet. Då fick han en startplats.

– Jag fick nästan lite panik. Hur ska det här gå?

Varenda ultralöpare har sett filmer från UTMB på Youtube. Nu var det Tobbes tur att delta på riktigt. Han förberedde sig genom långa löp­rundor på ön och tävlingar på fastlandet.

En helg i slutet av april förra året deltog han och flickvännen Linda Eklund i ett 16-milalopp i Täby utanför Stockholm. Tobbe hade en dålig dag. Han mådde illa, sprang fel och bröt. Linda, däremot, fullföljde loppet.

På kvällen när de kommit hem låg Linda i soffan och scrollade inlägg i en Facebookgrupp om ultra­löpning. Där hade den svenska ultrastjärnan Anna Carlsson just lagt upp en bild på sina ben. Det högra var brun- och blåflammigt. Hon hade lyckats springa hela 228 kilometer på ett dygn under en tävling i Växjö och därmed blivit svensk mästare. ”Är det någon som vet vad det här är?” skrev Anna Carlsson om färgen på sina ben.

Linda Eklund, som är utbildad sjuksköterska, misstänkte att det var rabdomyolys. Tobbe visste inte vad ordet betydde. Linda drog sig lite för att ge sig in i löparstjärnans kommentarsfält, men de övriga kommentarerna vittnade om total okunskap.

– Folk skrev mest: ”Oj, vad kan ha hänt? Hur kan det se ut så där?” Då skrev jag: ”Du måste åka in”, säger Linda Eklund.

Det var ett gott råd. Löparstjärnan hade akut njursvikt på grund av rabdomyolys och blev inlagd på sjukhus i tio dagar.

I ett blogginlägg skrev hon senare att händelsen gjort henne rädd, och att hon nu inser att hon vid två tidigare tillfällen antagligen har haft mildare former av rabdomyolys, även kallat rabdo. Båda gångerna hade hon Coca-Cola-färgad urin och fruktansvärt ont i benen. Trots den insikten är hon tillbaka i löparspåret och har deltagit i nya ultralopp.

Rabdomyolys uppstår på grund av muskel­skador. Mycket av kunskapen om syndromet kommer från naturkatastrofer och krig. Redan för hundra år sedan beskrev en läkare i Tyskland tre soldater som dött av njursvikt under första världskriget. Han misstänkte att proteiner från söndertrasade skelettmuskler förgiftat deras njurar.

Efter att Tyskland inledde sitt blixtkrig mot London under andra världskriget studerade läkaren Eric Bywaters bomboffer som legat fastklämda under rasmassor. Han återupptäckte sambandet mellan skadade muskler och njursvikt. Genom experiment på djur kunde han dessutom visa att det ämne som främst förgiftar njurarna är myoglobin, en kemisk släkting till de röda blodkropparnas hemoglobin.

Myoglobin lagrar syre i muskelceller och är orsaken till att rött kött är rött. Dykande däggdjur som valar och sälar har mycket mer myoglobin i musklerna än vi människor, vilket gör att de kan hålla andan länge.

Normalt finns myoglobin enbart inne i celler i skelettmusklerna och hjärtat. När stora mängder myoglobin läcker ut i blodomloppet blir kisset rödbrunt. Dessutom fastnar myoglobin i njurarnas gångsystem. Det leder till att skadliga ämnen och vatten blir kvar i blodet i stället för att komma ut som urin.

Rabdomyolys drabbar även människor i samband med jord­bävningar. Det blev tydligt för hjälparbetare efter jordbävnings­katastrofen i Turkiet och Syrien i februari. Medierna sa nästan ingenting om rabdomyolys i sin rapportering, men diagnosen var omtalad bland läkare på plats. Jag mejlade en fråga om saken till den svenske katastrofläkaren Johan von Schreeb när han besökte Turkiet tidigare i år och fick omedelbart svar: ”Så viktigt att diag­nosti­cera för snabb dialys annars permanent njurskada. Det är känt och allt görs för att snabbt ordna dialys.”

Gamla och skröpliga personer är extra utsatta för sjukdomen. En stor patientgrupp är äldre som ramlat och varit orörliga en längre tid. Förgiftning, tortyr och blixtnedslag är andra väl dokumenterade, om än ovanliga, orsaker till sjukdomen. På den listan finns också extrem fysisk ansträngning.

I hallen hemma hos Tobbe Stenbom hänger en ljusblå fleeceväst med dragkedja. På vänstersidan har den ett emblem med en löpare i alplandskap och texten ”UTMB finisher”. Västen är ett minne från resan till Chamonix i augusti förra året.

Planen var att kombinera Tobbes löpardröm med lite semester. Tobbe och Linda åkte ner några dagar i förväg. På fredagen den 26 augusti anslöt sig vännerna Torbjörn och Viveca, som också är ett par och hängivna inom ultralöpning. Tobbe var den enda i sällskapet med en plats i loppet.

Samma kväll gick startskottet. Hela byn var full av löpare. Det duggregnade men Tobbe kände sig taggad och stark. Han sprang genom natten och såg soluppgången mot en klarnad alphimmel. Under dagen steg temperaturen till 27 grader.

Planen för energipåfyllning och vätska fungerade fint. Men efter ungefär halva loppet började han må lite illa. Vid en matstation i Cormayeur blev det riktigt dåligt.

– Jag vräker i mig någon typ av citronyoghurt där – och det bara vänder sig i magen. Allt kommer upp, säger Tobbe.

Därefter fick han bara i sig sportdryck och vatten. Benen blev tyngre. Lyckligtvis hamnade han jämsides med Fredrik Larsson, en göteborgare han aldrig tidigare träffat. De började prata och stöttade varandra genom den följande natten. För säkerhets skull påminde de varandra om att hålla koll på om kisset blivit mörkt.

– Man får rikta ner pannlampan och titta lite från sidan. Vi killar har det mycket lättare än tjejerna, säger Tobbe.

Kisset såg bra ut. Tobbe krigade vidare. När det bara var 200 meter kvar vek sig benen. Han föll, kom på benen med hjälp av sin nya kompis, stapplade över mållinjen och minns som genom ett töcken ett besök på en uteservering direkt efter målgången. Han frös och hade konstigt nog ingen aptit alls. Efter en stund gick han med Linda och det andra paret några kvarter till lägenheten de hyrt för sin semester nu när loppet var klart.

Under kvällen var Tobbe förvirrad och hade fortfarande ingen aptit. När han var på toa skickade någon in ett tomt vinglas och sa åt honom att kissa i det.

– Då ser det ut som kaffe. Det är kolsvart, säger Tobbe.

Men han var för trött för att riktigt bry sig. De andra blev oroliga. Linda, sjuksköterskan, visste att ett av de tydligaste tecknen på rabdo är van­sinnig muskelvärk.

– Jag satt och klämde dig på låren, men du hade ju inte ont alls. Och nästa gång var kisset normalfärgat. Så jag tänkte: ”Jaha, vad var det där?”

Tobbe mådde illa på nätterna men ganska bra på dagarna och kunde hänga med på utflykter. Samtidigt gnagde oron. Vännerna i lägenheten diskuterade alternativen. Ett lokalt sjukhus? Hemresa i förtid? Eller är det här en kraftig men ändå normal reaktion på 17 mil i branta backar?

Linda noterade att Tobbe drack och kissade normalt och tog det som ett tecken på att njurarna fungerade. Tiden gick. Tobbe var omtöcknad men hankade sig fram. Till slut var hemresan så nära att det kändes rimligt att åka hem enligt plan. I dag tänker Linda att de borde ha sökt vård tidigare.

– Den tanken kommer att äta upp mig länge, säger hon.

Tobbe och Linda anlände med kvällsfärjan till Gotland fem dagar efter loppet. Vid elvatiden kom de till Visby lasarett, som också är Lindas arbetsplats. Först fick de intryck av att det skulle räcka med lite dropp. Det togs en massa prover. Plötsligt öppnas dörren och Linda ser tre välbekanta ansikten – personal från intensivvårdsavdelningen.

– Läkaren sätter sig på en brits vid sängen. Jag kommer inte ihåg vad han sa. Det bara brast för mig. All ångest kom sköljande över mig: Varför har vi inte gjort något? Varför har vi hamnat här?

Hon valde att vara anhörig, att inte kliva in i sin yrkesroll som sjuksköterska och titta på provsvaren. Det är hon tacksam för i dag. Värdena var alarmerande.

Om njurarna fungerar dåligt stiger halten av nedbrytningsprodukter i blodet, bland annat kreatinin. Tobbe hade ett mer än tio gånger högre kreatininvärde än normalt.

En av dem som tidigt granskade provsvaren var Kristina Fritz, överläkare med lång erfarenhet som specialist i både internmedicin och njur­medicin. Ett halvår efter att de träffades för första gången följer jag med Tobbe på ett återbesök.

På väggen i mottagningsrummet på lasarettet hänger en plansch med en njure i genomskärning och dess inre struktur av mikroskopiska rör­system. Det hörs att Kristina Fritz härstammar från ön. Hon är trygg i läkarrollen och uttrycker sig gärna med lite humor.

– Sådana labbvärden som du hade när du kom in är farliga, säger hon. De kan skrämma ihjäl vem som helst.

Till på köpet var Tobbe smittad av covid, vilket i sig är en riskfaktor för rabdomyolys. De övriga testsvaren vittnade om en kropp i kemisk obalans. Allvarligast var att kalium låg högt. Det kan störa elektriska signaler från cellerna som styr hjärtats slag. 

– Det hade varit jättefarligt för dig om du inte hade kommit in när du kom. Då hade du dött, säger Kristina Fritz.

Tobbe sitter i besöksstolen och nickar. Han ser ut att processa något han vet men ändå inte riktigt kan ta in.

– Exakt. Så var det.

Andra problem var hans låga halt av natrium och höga halt av urea, en nedbrytningsprodukt av proteiner. En vanlig dialysbehandling på några timmar skulle räcka för att återställa balansen. Men Kristina Fritz bedömde att en sådan snabb korrigering skulle kunna få Tobbes hjärna att svullna och skadas för gott. Därför fick han ligga på intensiven under ett par dygn, kopplad till en speciell dialysmaskin som är mer skonsam eftersom den arbetar långsamt och utan avbrott.

Tobbe var inlagd i nästan en månad. Efter en vecka på intensiven kom han till en vårdavdelning med fönster mot Strandgärdet på andra sidan Lasarettsgatan. Dag för dag såg han löven på en oxel nere på gärdet skifta färg från grönt till gult medan han tränade på att gå med stöd av en rollator.

Det var alltså för ett halvår sedan. Nu nalkas våren i Visby. Det är onsdag morgon och på fredag kväll är det dags. Då startar 16-milaloppet där min kollega Lina och parhästen Linda ska delta. Tobbe kommer att vara på plats för att serva med mat, vätska och uppmuntran på olika platser längs vägen. Jag ska dit som åskådare och ringer Tobbe för att stämma av planerna. Han berättar att han just fått ett positivt besked från sin hjärtläkare. Efter rabdomyolysen fick han hjärtflimmer och tecken på förstorning av vänster kammare.

– Nu sa hon att det ser bra ut och att jag kan prova att springa. Lite försiktigt såklart, säger Tobbe och tillägger att det kanske blir en premiärrunda på någon kilometer redan i eftermiddag.

Jag förmanar honom att ta det lugnt och han lovar att lyssna på sin kropp – vilket kan vara nog så svårt för en människa med all den mål­medvetenhet som ett ultramaraton kräver.

Ett gott råd lyder: ”Låt sunt förnuft vara din guide och sluta när din kropp säger åt dig att sluta.” Rådet kommer från arrangörerna till Western states endurance run, världens äldsta lopp på distansen 16 mil (100 engelska miles). Tävlingen genomfördes för första gången 1974 i bergskedjan Sierra Nevada i östra Kalifornien. Den går genom kuperad terräng med långa utförsbackar kända för att belasta quadriceps-musklerna på lårets framsida. Under loppet kan temperaturen stiga till över 43 grader.

En sida med information till deltagarna varnar för skallerormar, giftbuskar, höjdsjuka och många andra prövningar. Allra längst upp på varningslistan finns njursvikt på grund av rabdomyolys – och det goda rådet om sunt förnuft.

Många löpare får nedsatt njurfunktion efter ett långt lopp. En granskning från i fjol av publicerade data om sammanlagt 1 113 deltagare i olika ultra-lopp under femton år visar att hela 42 procent av dem kom i mål med någon form av mild till måttlig akut njurskada. I vanliga fall går besvären över av sig själva, men ett fåtal löpare behöver vård. Western states endurance run har haft flera sådana fall på senare tid.

– Under tre år av tävlingar har vi haft fyra löpare som fått så svår rabdo att de behövt dialys, säger Andrew Pasternak, allmänläkare och medicinskt ansvarig för tävlingen.

I fjol publicerade han en vetenskaplig artikel om fallen. Han understryker att svåra njurskador är ovanliga. De fyra löparna i hans studie ut­gör bara drygt en tredjedels procent av hela startfältet. Men de blev rejält sjuka. En 47-årig man som tidigare sprungit fjorton ultralopp fick förmaksflimmer och andra hjärtrubbningar. En annan tidigare frisk löpare behövde dialys i sex veckor. Under sin tid på sjukhus drabbades han av andnöd och fick en blodpropp.

Alla fyra löpare som blev akut njursjuka hade mörkt urin och muskel­kramper redan under loppet. Samtliga kräktes. Att kräkas under en ultramara är vanligt. Det gör mer än var tredje löpare i Western states endurance run, enligt en enkätundersökning efter målgång för tio år sedan. Nästan alla ultralöpare får magproblem när de tävlar, och illamående är en av de vanligaste orsakerna till att ge upp.

– Magproblem är sällan livshotande, men vi har faktiskt haft ett fall där en kille kräktes så hårt under loppet att hans matstrupe brast, säger Andrew Pasternak.

Han vet att vissa löpare tar ondansetron, ett läkemedel som cancersjuka får mot illamående efter behandling med cellgifter och strålning. För några år sedan genomförde han en studie där ultralöpare fick med sig tabletter – antingen ondansetron eller placebo – som de skulle ta vid illamående under loppet.

– Vi ville veta om medicinen kan vara till någon hjälp för ultralöpare, säger Andrew Pasternak.

Tyvärr gick det inte att dra några säkra slut­satser av experimentet – bland annat på grund av att många spydde upp sina tabletter.

Andrew Pasternak har själv sprungit lopp på upp till 100 miles och säger att han vill göra allt för att hjälpa löparna att ta sig över mållinjen – utan att de blir så dåliga att de behöver sjukhusvård. Men att försöka medicinera bort kräkningar, är inte det prestationshöjande? En form av dopning?

– Visst. Just nu finns det inte på dopningslistan, men det är något vi funderar på, säger han.

Helt klart är att läkemedel mot illamående rimmar illa med rådet om att lyssna på sin kropp, att sluta när den säger stopp.

Jag vill veta vilka råd han har att ge min kollega Lina. Vad ska hon göra för att undvika rabdo? Han tror att det är viktigt att få i sig tillräckligt med näring under loppet och nämner dessutom tre farliga misstag: Att starta trots en skada, att ha tränat för lite och att använda Ipren eller andra smärtlindrande läkemedel av typen NSAID (non-steroidal anti-inflammatory drugs). Sådana mediciner ökar risken för akut njursvikt.

Andrew Pasternak menar att svår muskelvärk kan vara en orsak att bryta, liksom ett förvirrat mentalt tillstånd, som gör att man till exempel inte längre vet hur långt man har sprungit. Där­emot anser han inte att Coca-Cola-färgad urin är en absolut gräns.

– Vi har en hel del löpare som tar sig igenom tävlingen med lite rabdo. Deras urin är mörk. Sedan, efter några timmar, ser deras urin normal ut och de mår bättre, säger han.

Jag kan inte riktigt släppa tanken på att Andrew Pasternak ser det som sin uppgift att hjälpa så många löpare som möjligt att ta sig i mål. Till vilket pris? Är inte detta en sport med allvarliga hälsorisker?

– Alltså, ta amerikansk fotboll, mixed martial arts eller boxning. Jag vill inte ha något med dem att göra. Ultralöpning är bättre, säger Andrew Pasternak.

Än så länge saknas säkra vetenskapliga data om hur en eller flera omgångar av rabdo i samband med ultralöpning påverkar njurarna och hälsan i övrigt på lång sikt.

Lina och Linda tar det säkra före det osäkra. Jag träffar dem på Pensionat Lövängen i Ljugarn på östra Gotland en timme före start på fredags­kvällen. De sitter vid ett lågt bord i foajén och laddar med ostkaka och energigel. Inför loppet har de packat ner genomskinliga plastmuggar i lådor med förnödenheter de kommer att ha tillgång till på olika platser längs vägen.

– Om vi ser att kisset blir colafärgat så kliver vi av. Så enkelt är det, säger Linda.

Utanför är det skymning. Lågor från björkved i ett eldfat lyser upp startområdet i hotellets stora trädgård. En ljudanläggning spelar arg industri­rock med tyska Rammstein. Doften av rök blandar sig med liniment i takt med att 23 startklara löpare samlas i trädgården. Röda siffror på en digital startklocka visar att det är fem minuter kvar. Musiken tystnar. Micke Hasselrot, en av tävlingen Gotruns initiativtagare tar upp en mikrofon.

– Äntligen dags!

Han drar det praktiska. Löparna ska springa åtta mil längs en uppsnitslad bana, komma tillbaka hit och sedan springa åtta mil till åt andra hållet. Maximalt får de hålla på i 28 timmar.

– Tanken är att ni ska testa era gränser, men inte utsätta er för fara, säger Micke Hasselrot.

Han understryker att det råder totalförbud mot värktabletter av NSAID-typ som Ipren, Voltaren och Naproxen eftersom de påverkar njurarna.

Att njurarna kommer på tal beror förstås på att alla här känner Tobbe och vet att han fick rabdo. I hans fall var inga värktabletter inblandade, men insikten om att de ökar risken har på senare år börjat nå ut i ultralöparvärlden.

– Det var allt när det gäller pekpinnar, säger Micke Hasselrot. Stort lycka till!

Startsignalen är en klämtande koskälla. Löpar­na joggar iväg. Framför sig har de en sömn­lös natt på blött underlag med några få plusgrader och frisk vind. För min del väntar ett hotellrum med mjuk säng och några olästa forskarrapporter om på hur ultralöpare skiljer sig mentalt från befolkningen i övrigt.

Detta med viljestyrka är uppenbart. Ultralöpare pratar ofta om pannben. En av pionjärerna, Rune Larsson, har ofta berättat att han tog i så hårt under tävlingen Spartaclon i Grekland att han behövde dropp efteråt.

Trettio år senare finns fortfarande en jargong som bagatelliserar tecken på svår utmattning. Så sent som i fjol publicerade den amerikanska ut­gåvan av tidningen Runner’s World en artikel om hallucinationer till följd av sömnbrist och utmattning mot slutet av långlopp. Artikelförfattaren hävdar att hallucinerandet är ofarligt och bjuder sedan på fem skojiga exempel.

Ultrasportare utmärker sig även när det gäller psykisk ohälsa. Hittills har idrottsmedicinen ägnat ganska lite intresse åt hur extrema former av uthållighetsidrott kan tänkas hänga ihop med psykiatriska diagnoser, enligt en färsk genomgång av forskningsläget i tidskriften Sports. Men rapportens huvudförfattare Jill Colangelo – amerikansk ultralöpare och idrottspsykolog numera verksam vid Universität Bern i Schweiz – gjorde en djupdykning i ämnet för några år sedan. Jag fick hennes magisteruppsats från Harvard university i ett mejl med lästips från Andrew Pasternak, den medicinskt ansvarige för Western states endurance run.

Jill Colangelo samlade in enkätsvar från 523 amerikanska män och kvinnor inom ultralöpning, triathlon, längdcykling och flera andra uthållighetssporter. Inom denna grupp hade 37 procent en diagnos på en psykisk sjukdom. Bland amerikaner i gemen är andelen bara drygt hälften så stor.

Skillnaderna var störst för depressioner, ångest och alkohol­missbruk. De som tränade flest timmar per vecka hade i genomsnitt störst risk för psykisk ohälsa. Men det är svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget; om extrema träningsdoser leder till mentala problem, eller om människor med psykiska besvär söker sig till träning för att må bättre, alltså en form av självmedicinering. Det är väl belagt att träning – åtminstone i måttliga doser – stärker hjärnan och psyket.

I sin uppsats noterar Jill Colangelo att många av de ihärdigaste motionärerna i ultragruppen tidigare missbrukat alkohol. Sam­tidigt hade få av dem en förhöjd risk att börja dricka igen, enligt en kartläggning av deras nuvarande förhållande till alkohol. Jill Colangelo tolkar det som att de bytt ut ett missbruk mot ett annat, att träning blivit deras nya drog. Till stöd för den tanken nämner hon att flera kända ultralöpare berättat om tidigare alkoholmissbruk, och att samtliga medlemmar i ultraföreningen I run anonymous också är medlemmar i Anonyma alkoholister. 

Allt detta gäller på gruppnivå. De individuella skillnaderna är förstås stora. Men det verkar troligt att alla som springer ett ultralopp har mer av det som kallas pannben än befolkningen i stort.

Efter en god natts sömn messar jag Tobbe och frågar hur det går för Lina och Linda. Han har varit uppe hela natten och servat löpare längs spåret. ”Dom kommer nog in för varvning inom några minuter 👏” lyder svaret.

Jag skyndar till start- och målområdet. Strax efter halv åtta på lördagsmorgonen ser jag Lina och Linda på väg mot målbågen av uppblåst svart plast. De ser slitna ut. Linda stannar på mållinjen och gestikulerar med armarna att hon bryter. Lina fortsätter en bit till sin väntande mans famn.

– Det går dåligt. Jag är jätteledsen, säger hon med ansiktet mot hans axel.

Under natten har båda fått stumma ben och smärta i var sitt knä; Lina i höger, Linda i vänster. Efter att ha samlat sig en stund i hotellets foajé gör de en gemensam uppdatering på instagram: ”Det var lerigt, vattensjukt och svårnavigerat. Nu slickar vi såren och över­väger att börja med schack i stället.”

De får sympati från vänner och andra löpare. En och annan tår, många kramar. Senare ska det visa sig att bara 11 av 23 löpare – inte ens hälften – tar sig i mål.

Jag säger att det var klokt att lyssna på kroppen i stället för att kämpa vidare och kanske bli skadad eller sjuk. Inget tyder på att den kommentaren får någon att känna sig bättre.

En av arrangörerna slår sig ner och berättar om egna erfarenheter av att ge upp.

– Man kan vara hur förberedd som helst, men det räcker inte om det inte är ens dag.

Man måste ha dagen. Ultralöpare säger ofta så. Tobbe Stenbom har inte haft dagen på länge när det gäller löpning. Han har fortfarande inte sprungit sedan loppet i Alperna förra sommaren, trots att det gått flera dagar sedan hans hjärtläkare sa ok till att börja lite varsamt. Dåligt väder och tidsbrist har fördröjt premiären. Men nu är det dags. Det här är dagen, hans dag.

Vi sätter oss i bilen och kör ett par kilometer till Folhammar raukfält. Där finns skön löpterräng och ett landskap lämpat för fotografier av en premiärtur. Tobbe har på sig en svart keps och orangea löparskor. När fotografen är nöjd med bilderna springer Tobbe och jag längs havet tillbaka mot Ljugarn.

– Jag trodde att det skulle kännas tungt, säger Tobbe. Men det gör det inte alls. Det är lätt!

Han strålar, hela kroppen är ett stort leende. Tillbaka i hotellfoajén träffar han sin kompis Fredrik Larsson, göteborgaren han lärde känna under förra sommarens ultramara runt Mont Blanc. De pratar om att kanske springa Dragon’s back race nästa år. Eller om två år. Jag googlar på orden. Dragon’s back race är enligt egen utsago världens svåraste bergslopp. Tävlingen går genom hela Wales, från norr till söder. Under sex dygn avverkar deltagarna en sträcka på 38 mil.