”Vad ska vi göra med alla tomma kyrkor?”

I 2017 års kulturarvsproposition framgår att kyrkorna inte bara ska bevaras utan också användas och utvecklas som levande kulturarv och samhällsresurser. Svenska kyrkan har formulerat liknande mål och tankar om det kyrkliga kulturarvet. En förutsättning för att kulturarvet ska leva är att Svenska kyrkan använder kyrkorna för sin grundläggande uppgift: att hålla gudstjänster. Men efterfrågan på dessa minskar.

Sedan staten och Svenska kyrkan skildes åt för 23 år sedan har vi gått mot ett alltmer mångkulturellt, globaliserat och digitaliserat samhälle. Sverige är dessutom ett av världens mest sekulariserade länder och räknat i medlemstal krymper Svenska kyrkan stadigt. Samtidigt har den ansvaret för tusentals kyrkomiljöer, ofta belägna där få människor bor och med kyrkor som inte längre behövs. Redan i dag står många av dem stängda. Utvecklingen har pågått under lång tid och lär fortsätta. Andelen av befolkningen som är medlemmar i Svenska kyrkan har krympt från 83 procent år 2000 till 54 procent 2021. Trenden är att minskningen fortsätter och prognoser pekar på ett medlemstal på drygt 45 procent år 2030 och omkring 30 procent år 2050.

Systemet som ska skydda det kyrkliga kulturarvet behöver göras om för att fungera i en tid då Svenska kyrkan inte längre har bruk för alla sina kyrkor. Som det är nu riskerar det kyrkoantikvariska systemet att ta död på kyrkorna i stället för att hålla dem levande. Staten och Svenska kyrkan måste gemensamt ta fram nya visioner och mål för hur kyrkorna ska kunna användas och utvecklas som en resurs för hela samhället.

De kyrkliga kulturvärdena skyddas av det kyrkoantikvariska system som förhandlades fram mellan staten och Svenska kyrkan för närmare trettio år sedan. I 1995 års proposition framhölls de kyrkliga kulturvärdena som en angelägenhet för hela samhället och därför skulle kostnaderna för att bevara dem bäras av alla. Alla kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser tillkomna före 1940 är skyddade enligt kulturmiljölagen (KML) och i lagen regleras överenskommelsen mellan Svenska kyrkan och staten. Svenska kyrkan får 460 miljoner kronor per år i statlig ersättning för att vårda och underhålla kyrkorna mot att de hålls tillgängliga för allmänheten.

Överenskommelsen mellan staten och kyrkan kvarstår oförändrad sedan tillkomsten, medan lagen och villkoren har uppdaterats flera gånger. Grundtanken i de senare är dock fortfarande densamma: att skydda materiellt baserade kulturhistoriska värden och att finansiera bevarandet av dessa. Den bevarandeideologi som uttrycks i lagen kan i själva verket spåras tillbaka ända till den engelske filosofen John Ruskins fras i The Seven Lamps of Architecture (1849): ”We have no right whatsoever to touch them. They are not ours. They belong partly to those who built them, and partly to the generations of mankind who are to follow us”.

I en internationell jämförelse är de svenska kyrkorna välbevarade och välvårdade – på så vis är det kyrkoantikvariska systemet framgångsrikt. Men det går sämre när det gäller det politiska målet att kulturarvet också ska användas och utvecklas. Utformningen och tillämpningen av kulturmiljölagen motverkar närmast utveckling av kyrkorna eftersom lagen är ensidigt inriktad på bevarande.

Svenska kyrkan har en ambition att omkring 4,5 miljoner kronor per år av den kyrkoantikvariska ersättningen ska gå till nationella forsknings- och utvecklingsprojekt. Det motsvarar 1 procent av den totala ramen och i praktiken har det varit betydligt mindre än så under senare år. De projekt som syftar till att utveckla kyrkor som besöksmål eller för nya användningsområden är få, och det är svårt att hitta goda och långsiktigt hållbara exempel. I länder som Belgien, Kanada, Nederländerna och Storbritannien, där lagar och ersättningar skiljer sig väsentligt från det svenska systemet, finns betydligt fler fall av återanvändning av kyrkor. Vissa av dem kan delvis förefalla avskräckande med okänsliga ombyggnader, kommersialisering och privatisering av kyrkor som nattklubbar, klädbutiker och bostäder. Andra kan ses som förebildliga exempel på anpassad återanvändning där kyrkliga kulturvärden tillvaratas till nytta för lokalsamhällets utveckling och behov. Exempel på dessa användningsområden är kyrkor som blivit ”community centers” för lokalbefolkningen, kaféer och föreningslokaler, bibliotek, platser för bondens marknad och välgörenhetsevenemang, och rentav cirkusskolor för socialt utsatta ungdomar.

För att hantera det växande problemet med övertaliga kyrkor har Svenska kyrkan beslutat att församlingarna ska kunna lämna över kyrkor som de inte längre behöver till kyrkostyrelsen. Men det finns inga förslag på hur kyrkorna ska tillgängliggöras och användas när de inte längre ägs eller brukas av församlingarna. Svenska kyrkans uppgift är att utföra gudstjänster, diakoni, undervisning och mission. Det framstår knappast som rimligt att en krympande kyrka ska förvalta allt fler övertaliga historiska byggnader, hålla dem öppna för allmänheten och ge dem liv med nya aktiviteter. Därför behöver de knutar som hindrar utvecklingen av det kyrkliga kulturarvet som samhällsresurs lösas upp. Jag menar att det är dags för en översyn av det kyrkoantikvariska systemet. Staten och kyrkan behöver gemensamt formulera nya visioner, mål och strategier, som stödjer en utvidgad och alternativ användning av kyrkorna utifrån deras kulturvärden.

En bra början för att utforma ett nytt kyrkligt kulturarvssystem vore att undersöka vad allmänheten tycker om kyrkorna: Vilka värden har de, och vad de kan användas till? Då kan frågor också ställas om egna insatser: Vad är du själv beredd att göra för att kyrkorna ska bevaras och utvecklas som angelägna och levande kulturarv? Vilka behov av gemensamma och offentliga lokaler finns det i trakten? Kan du tänka dig att engagera dig ideellt med arbete eller bidra med medel för att förverkliga att en stängd kyrka öppnas för konserter och andra kulturevenemang, blir gemensamhetslokal för ensamföretagare eller upplåts som härbärge för bostadslösa?

I kulturmiljölagen står det att ansvaret för kulturmiljön delas av alla. Det är dags att låta fler än Svenska kyrkan ta ansvaret för det kyrkliga kulturarvet – inte bara genom skatter och avgifter – utan också i praktiken.