Europa blir mer jämlikt – men klyftor i värderingar mellan öst och väst består

Hur pass mer lika varandra har Europas länder blivit under loppet av 2000-talet, i takt med en tilltagande europeisk integration? I vilka avseenden skiljer de sig fortfarande från varandra? Det är centrala frågor, inte minst för att förstå de möjligheter och utmaningar som Europeiska unionen (EU) står inför. Jag har studerat likheter och skillnader i 31 europeiska länder med utgångspunkt från 50 olika variabler som det finns statistik över på nationell nivå. De undersökta länderna utgörs av de 27 medlemsstaterna i EU, Island och Norge – som inte är medlemmar i EU men tillhör Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) – samt Schweiz, som varken ingår i EU eller EES men som genom mer än 100 avtal i de flesta avseende är en del av den inre marknaden, och Storbritannien, som just har lämnat den europeiska gemenskapen och inre marknaden. Målsättningen är bland annat att se om, och i så fall hur mycket, skillnaderna mellan länder har krympt sedan millennieskiftet.

Något som inte undersöks, men som egentligen är minst lika intressant, är skillnaderna inom länder och huruvida de ökat eller minskat. Det är till exempel välkänt att skillnaderna mellan storstad och glesbygd ofta kan vara större än skillnaderna mellan länder. Emellertid finns många typer av relevant statistik bara på nationell nivå, så det är svårare att jämföra variationen inom länder.

Låt oss börja med att titta på hur skillnaderna mellan länder har förändrats sedan millennieskiftet. När det gäller samhällelig utvecklingsnivå och ekonomiskt välstånd har de europeiska länderna utan tvekan blivit mer lika varandra. Mätt till exempel i köpkraftsjusterad BNP per capita har skillnaderna i Europa minskat betydligt sedan millennieskiftet. Några EU-länder i det forna östblocket – Slovenien, Tjeckien och Estland – har numera till och med kommit i kapp de relativt fattigare länderna i väst, som Portugal, Grekland, Italien, Spanien Frankrike och Storbritannien. (I köpkraftsjusterad BNP per capita är till exempel Italien och Tjeckien numera i princip identiska.) Påfallande är också att europeiska länder som tidigare haft stora inkomstskillnader (som Belgien, Portugal och Storbritannien) har fått minskade inkomstskillnader, medan länder som tidigare har haft mindre inkomstskillnader (som Danmark, Sverige och Tyskland) i stället har fått större sådana. Variationen mellan europeiska länder i hur pass stora inkomstskillnaderna är inom varje land har så mycket som halverats.

Det har skett en kraftig utjämning av de genomsnittliga födelsetalen per kvinna. Mellan 2000 och 2021 minskade variationen med mer än en tredjedel. I de flesta länder föds nu omkring 1,5 barn i snitt per kvinna och de postkommunistiska EU-länderna präglas inte längre av låga födelsetal. Den redan tidigare låga barnadödligheten i Europa har dessutom minskat med runt 60 procent i postkommunistiska EU-länder och med runt 40 procent väster om den forna järnridån. Därmed har en utjämning också skett i barnadödlighet. När det gäller hälsan bland äldre män har det däremot inte skett någon nämnvärd utjämning. Skillnaden i dödlighet i cancer har visserligen minskat något, men skillnaden i dödlighet i hjärt- och kärlsjukdomar har snarast ökat sedan millennieskiftet, eftersom den har minskat mer i de flesta länder väster om den forna järnridån än i de flesta länder öster om den.

Generellt har skillnaderna i sociala förhållanden krympt sedan millennieskiftet. Det gäller till exempel trångboddhet och skolresultat. För 20 år sedan presterade skolelever marginellt bättre väster om den forna järnridån medan de nu i stället presterar marginellt högre öster om den. I fråga om andelen unga vuxna som slutfört en högskole- eller universitetsutbildning har skillnaderna mellan länder så mycket som halverats.

På ett område har skillnaden däremot ökat. Det gäller andelen invånare som uppger att de under ett år har utsatts för brott eller som har upplevt våld eller vandalisering i sitt bostadsområde. I de flesta europeiska länder har andelen som uppger detta sjunkit markant de senaste 20 åren, enligt tillgänglig Eurostat-statistik. Samtidigt har den ökat i några få länder, bland annat i Grekland, Nederländerna och Sverige. Särskilt värt att notera är att andelen som uppger att de utsatts för brott, eller upplevt våld eller vandalisering i sitt bostadsområde, var marginellt högre i öst än i väst för 20 år sedan. Nu är den i stället uppemot dubbelt så hög i väst. När det gäller frekvensen av dödligt våld har emellertid variationen länder emellan minskat betydligt, och det dödliga våldet har sjunkit i de flesta länder i Europa.

En påfallande utjämning har skett mellan länder i andelen kvinnor av arbetskraften. Mellan 2000 och 2021 halverades variationen, vilket uteslutande hör samman med att andelen kvinnor av arbetskraften har ökat kraftigt i länder där den tidigare varit lägre. Det går inte längre att som tidigare se några nämnvärda systematiska skillnader mellan huvudsakligen katolska och huvudsakligen protestantiska länder. Ökningen av andelen kvinnor av arbetskraften sedan år 2000 har varit fyra gånger större i huvudsakligen katolska eller ortodoxa länder än i huvudsakligen protestantiska. På Malta har ökningen varit hela 35 procent, i Luxemburg och Spanien nästan 20 procent och över 10 procent i Grekland, Irland, Cypern och Italien. Samtidigt går det inte att se någon förändring i till exempel de nordiska länderna.

Variationen mellan länder i andelen religiösa har faktiskt ökat något sedan millennieskiftet. I merparten av Europas länder har religiositeten minskat, ofta avsevärt, men i några länder (Bulgarien, Lettland, Litauen och Rumänien) har den varit relativt oförändrad. Sekulariseringsvågen har generellt varit svagare öster än väster om den forna järnridån. Dessutom finns det fortfarande stora skillnader i värderingsfrågor mellan öst och väst, främst i synen på abort, homosexualitet och traditionella könsroller.

När det gäller politiska värderingar är det tydligt, särskilt efter Brexit, att andelen EU-motståndare i befolkningen har minskat i de flesta av medlemsstaterna. Nu ligger andelen EU-motståndare på under 15 procent i merparten av medlemsstaterna. I graden av liberal demokrati har skillnaderna däremot ökat de senaste 20 åren. Orsaken är uteslutande en försvagning av liberal demokrati i några EU-länder i det forna östblocket (främst Ungern, Polen, Slovenien och Bulgarien), samtidigt som den liberala demokratin har förblivit stabil i väst, med undantag för Grekland, och har förstärkts avsevärt i den forna öststaten Rumänien.

Om man grupperar de 31 europeiska länderna med hjälp av den statistiska metoden hierarkisk klusteranalys, en rent datadriven metod utan några a priori-antaganden, baserat på värdena på de 50 undersökta variablerna, bildar länderna åtta grupper. De nordiska länderna, förutom Danmark, hamnar i en grupp, tillsammans med alpländerna Schweiz och Österrike. En västeuropeisk grupp framträder, där även Danmark ingår, men skillnaderna mellan denna och den nordiska/alpina gruppen är mycket liten. De två kunde egentligen lika gärna räknas som en grupp. Det kan tilläggas att Tyskland skulle vara ännu mer likt länderna i den nordiska/alpina gruppen om det inte vore för det forna Östtyskland, som i många avseende i stället liknar bland annat Tjecken. Vidare framträder en sydeuropeisk grupp, där dock Spanien i många avseenden ligger nära den västeuropeiska gruppen. En annan distinkt grupp utgörs av små länder som upplevt en mycket stark ekonomisk tillväxt på kort tid: Cypern, Irland, Luxemburg och Malta.

Fyra grupper framträder bland EU-länderna i det forna östblocket. En utgörs av de tre baltiska länderna, där Estland alltså grupperas ihop med grannländerna Lettland och Litauen. Samtidigt avviker Estland på många sätt från dem och uppvisar också stora likheter med bland annat Finland. Polen, Ungern och Kroatien utgör en grupp, medan Tjeckien, Slovakien och Slovenien utgör en annan grupp, vilket faktiskt är något förvånande. Även om Tjeckien och Slovakien utgjorde samma land fram till 1993 så är Tjeckien, till skillnad från de två andra länderna, ett av Europas mest sekulära länder. Dessutom är både Tjeckien och Slovenien betydligt rikare och mer ”västeuropeiska” till sin karaktär än Slovakien. En grupp bildas slutligen av Bulgarien och Rumänien. Det som främst särskiljer de två länderna från andra postkommunistiska EU-länder är att de inte har genomgått någon snabb förändring i vare sig folkhälsa eller i kulturella och sociala värderingar, trots en anmärkningsvärt stark ekonomisk tillväxt (om än från en låg nivå).

Grupperingen av länderna är en ögonblicksbild. Med tanke på dagens snabba förändringar lär indelningen av de europeiska länderna förändra sig väsentligt inom högst något årtionde. Vad som inte heller framträder tydligt av indelningen från klusteranalysen är att Slovenien, Estland och Tjeckien i många avseenden framträder som ett slags ”hybridländer”, korsningar mellan väst och öst. Samtidigt uppvisar Grekland och Italien många karaktärsdrag som är mer typiska för de östeuropeiska grupperna av länder. I många avseenden börjar det nu bli förlegat att dela in EU i öst och väst.

Att Irland och Storbritannien hamnar i helt olika grupper, trots de nära historiska och kulturella banden och språklig gemenskap, vittnar också om att den regionindelning av Europa som ofta tagits som given under andra halvan av 1900-talet har spelat ut sin roll. Det kan även noteras att Sverige sedan millennieskiftet har kommit att avvika alltmer från de andra nordiska länderna i ekonomiska, sociala och demografiska avseenden, samtidigt som landet har börjat likna västeuropeiska länder på kontinenten. 

De forna östblocksländerna i Centraleuropa, som blev EU-medlemmar mellan 2004 och 2013, har alltså alltmer börjat likna länderna väster om den forna järnridån i ekonomiska och sociala förhållanden. I andra avseenden, när det gäller kulturella och sociala värderingar, har utjämningen gått långsammare. Det gäller bland annat synen på homosexualitet, familjen, utomeuropeisk invandring – och i några länder även liberal demokrati. Allra tydligast framträder kanske skillnaderna mellan det forna öst och väst inom EU i graden av acceptans för homosexualitet. På en skala 0 (aldrig acceptabelt) till 100 (alltid acceptabelt) var medelvärdet så sent som år 2017 hos respondenter bland länder väster om den forna järnridån 70 och för länder öster om den bara 32 (endast Tjeckien uppvisade motsvarande värden som dem i väst). Länder som Danmark och Sverige hade ett värde på över 85, medan Bulgarien och Rumänien hade ett värde på under 14. Arvet efter järnridån suddades således ut betydligt fortare ut i ekonomiska och sociala förhållanden än i värderingsfrågor.

Eventuella kvarlevande föreställningar om de protestantiska ländernas större ”modernitet” är numera förlegade. Vid millennieskiftet gick det fortfarande att se vissa mer eller mindre systematiska skillnader mellan huvudsakligen protestantiska och huvudsakligen katolska europeiska länder, men nu på 2020-talet tycks dessa vara borta. Det gäller en rad olika aspekter kopplade till bland annat ekonomi, förväntad livslängd och folkhälsa. Den kanske största utjämningen mellan huvudsakligen protestantiska och huvudsakligen katolska länder gäller utbildningsnivå och andelen kvinnor av arbetskraften. Samtidigt kan det noteras att i de huvudsakligen ortodoxa länderna Bulgarien, Rumänien, Cypern och Grekland är skolresultaten fortfarande svagare än i övriga EU. Även i en rad värderingsfrågor utmärker sig dessa länder genom att vara bland de mest socialkonservativa i EU.

Något som är värt att uppmärksamma är att skillnaden i kulturella och sociala värderingar i Europa numera i vissa fall är större mellan åldersgrupper än mellan länder. Yngre européer har, oavsett land, generellt sett mer likartade värderingar än äldre européer. I nordvästra Europa, särskilt i de nordiska länderna, är åldersskillnaderna i värderingar mycket små. Däremot är de stora i södra Europa och i de flesta postkommunistiska EU-länder. Sverige har bland de minsta åldersskillnaderna i värderingar. Det är framför allt i länder som varit diktaturer fram till 1970- eller 1980-talen, och/eller som fram till ganska nyligen varit relativt fattiga, som värderingsskillnader mellan generationer i dagsläget är stora. Ett undantag från detta huvudmönster råder i Bulgarien och Rumänien. Där tycks nämligen yngre, åtminstone så sent som 2017, hysa ungefär samma, utpräglat socialkonservativa, värderingar som äldre.

Med betydande variationer mellan länder är äldre européer också mer religiösa än yngre européer. Vidare är till exempel synen på mannen som den primäre familjeförsörjaren mer ovanlig hos yngre européer. Till skillnad från i södra och östra Europa är denna typ av åldersskillnader i värderingar alltså små eller obefintliga i nordvästra Europa. I merparten av länderna, och allra tydligast i Storbritannien, är yngre mer positiva till EU i allmänhet och till en starkare europeisk integration än äldre. Däremot har yngre, i många avseende, i många länder (minst) lika hög grad av auktoritära ideal eller populistiska böjningar som äldre.

Oavsett vilka politiska slutsatser som dras av detta råder det ingen tvekan om att länderna i EU/EES de senaste två årtiondena har blivit alltmer lika varandra på de flesta mätbara områden. Framför allt har de ekonomiska och sociala skillnaderna minskat kraftigt mellan länderna öster och väster om den forna järnridån. Under samma period har systematiska skillnader mellan huvudsakligen protestantiska och huvudsakligen katolska länder i Europa i det närmaste försvunnit.

Ekonomiska och sociala skillnader mellan öst och väst – som till exempel köpkraft, inkomstspridning, födelsetal, barnadödlighet och utbildningsnivå – har jämnats ut mycket fortare än olikheter i kulturella och sociala värderingar. Numera går skiljelinjerna i värderingar – vad gäller till exempel synen på homosexualitet, abort, könsroller och icke-europeisk immigration – först och främst längs den forna järnridån och inte längs religionsgränserna.

I ljuset av den omfattande pågående utjämningen av ekonomiska och sociala förhållanden ter det sig som om förutsättningarna är goda för en fördjupad europeisk integration av EU:s gemensamma marknad för varor, tjänster, kapital och arbetskraft/fri rörlighet för personer. Eftersom däremot en utjämning av skillnaderna i värderingar går långsamt, och de inomeuropeiska skillnaderna ännu är stora, lär å andra sidan en närmare europeisk integration på moralpolitiska områden möta betydande hinder, åtminstone inom en närmare framtid. Samtidigt är värderingarna mer lika mellan länder hos yngre än äldre européer, med vissa undantag, så med tiden kan nog därför en långsam utjämning förväntas även i värderingar.