Uppdrag: Rädda en padda

Som barn somnade Kristina Sjöberg ofta till en ljudlig konsert om sommarkvällarna. Natt efter natt spelade strandpaddorna (Epidalea calamita) för varandra med ett knarrande läte som fick ön att vibrera. Alla hoppades de på att locka till sig varsin partner.

Käringön ligger långt ut i havsbandet i Bohuslän och har bara 65 bofasta. På många sätt är det paradiset för känsliga arter. Det finns inte en enda bil på ön och under sommarmånaderna är det till och med förbjudet att cykla. Endast sjöräddningen har dispens för att framföra utryckningscykel.

– När det fanns som flest paddor på ön var de så många att det var svårt att inte trampa på dem. Sommargästerna kunde tycka att det var lite otäckt med paddorna, men vi i lokalbefolkningen kände aldrig så. De hade ju alltid funnits här, säger Kristina Sjöberg.

I ett band runt halsen har hon en kikare som avslöjar att hon aldrig missar en chans att fågelskåda. Hon är född och uppvuxen på Käringön och hennes familj har fiskat i generationer. I dag driver hon öns fiskbutik tillsammans med sin man Folke Sjöberg. Deras dotter Martina Sjöberg bor också på ön.

– Vi utvecklade till och med en speciell gångstil för att inte skada paddorna. Vi lyfte inte på fötterna, vi släpade benen efter oss så att vi inte trampade på dem utan bara puttade till dem lite, säger Martina Sjöberg.

För tjugo år sedan började paddorna sakta att minska i antal. Med åren upphörde de nattliga konserterna helt. Fortfarande vet ingen varför och familjen Sjöberg är inte ensam om att undra. Makarna Cecilia och LarsGöran Bagge hade alltid strandpaddor bakom husknuten. Nu saknar de dem.

– I år har vi inte hört en enda och inte förra året heller, säger Cecilia Bagge.

Tillsammans med ytterligare några grannar slog de larm till Orust kommun och till länsstyrelsen i Västra Götaland. Kunde paddan räddas eller var det redan för sent?

Strandpaddan är Sveriges minsta padda, men det hindrar den inte från att låta högst av alla. Den har så korta ben att den springer ungefär som en sork. Paddan behöver kalt berg eller hårt betad vegetation för att ta sig fram. Den känns bäst igen på den tydliga gula linjen som löper längs med ryggen.

Claes Andrén är professor i bevarandebiologi vid Göteborgs universitet och en av landets främsta experter på grod- och kräldjur. På ön hälsar han vant på de bofasta. Han har kallats in för att rädda beståndet på Käringön och det kommer inte att bli lätt, men han har en plan.

Vi beger oss en halvtimme längre ut i kust­bandet till Måseskär, en karg liten ö där klipporna till stora delar är nakna. Det första vi ser när vi kliver i land är kanadagäss, fiskmåsar och några gamla fyrvaktarbodar. Måseskär var en av landets sist bemannade fyrplatser och den 150 år gamla fyren har precis renoverats. SMHI har fortfarande en väderstation här och förhållandena har stundtals varit så dramatiska att hela ön översköljs av havsvågor. Mitt på ön finns en stålvajer att hålla sig i om situationen så kräver. Här, av alla ställen, har den lilla strandpaddan överlevt. Det finns uppskattningsvis 1 000 individer på ön.

– Tanken är att ta ägg från Måseskär och placera på Käringön. Om något år hoppas vi på att kunna se resultat. Om man är det minsta grodintresserad så är det här mäktigt. Strandpaddan är dessutom väldigt gullig, säger Claes Andrén.

Alla Sveriges 13 groddjur är fridlysta. Strand­paddan är dessutom rödlistad, men på Måseskär bedöms populationen så stabil att Claes Andrén har tillåtelse att ta 10 000 ägg för att försöka att återinföra arten på Käringön. Han och hans kollegor ska också restaurera lekvattnen.

Att det är just Claes Andrén som har fått uppdraget är ingen slump. Han har själv studerat strandpaddans fortplantningsbiologi på Käringön på 1990-talet och sedan dess har han återvänt med jämna mellanrum. Nästan alla svenska groddjur lägger sina ägg under en intensiv vecka på våren. Strandpaddan har en annan strategi. Några honor lägger sina ägg tidigt på vårsäsongen, medan andra väljer att vänta till sommaren. Claes Andrén drar paralleller till flyttfåglar. En del flyttar till Afrika under vinterhalvåret medan andra väljer att stanna kvar.

– Om det blir en mild och fin vinter så överlever de som stannade i Sverige och de har dessutom ett litet försprång, eftersom de inte behöver slösa energi på att flytta. Om det blir en hård vinter så dör de, säger Claes Andrén.

Bland strandpaddorna finns alltså både de honor som är djärva nog att lägga sina ägg tidigt, och de som hellre väntar. Strandpaddan har specialiserat sig på platser där många andra arter har svårt att överleva.

Den är aktiv på natten och vi har fått tillåtelse av Sjöfartsverket att stanna över i den gamla fyrvaktarbostaden. Med lite tur kommer paddor­na att spela för oss i natt, men först vankas det insamling av ägg.

Vi sätter i gång direkt medan det fortfarande är ljust. Claes Andrén har utrustat sig med plastlådor, en akvariefiskhåv och en stor kylväska. Han är på jakt efter hällkar, små vattenpölar som bildats efter att det har regnat på klipporna.

Vi trampar nästan på ett fågelbo med tre stora beigespräckliga ägg. Det ligger på marken, för det finns inga träd på ön. Lite längre fram sätter sig Claes Andrén på huk och hummar nöjt. Han har hittat yngel. Det ser ut som små svarta prickar med var sin svans. Om bara några dagar utvecklar de bakben.

Ynglen simmar nära vattenytan, precis där solen skiner och värmer upp både berget och vattnet. Där det är som allra varmast går också utvecklingen från yngel till padda som snabbast. I stora, kalla vatten har de små chanser att överleva.

I nästa hällkar hittar vi det vi egentligen letade efter. Äggsträngarna ligger som tjocka maskar på botten och är betydligt större än väntat.

– De kan bli två meter långa. Ganska imponerande va? Varje hona kan lägga 3 000 eller 4 000 ägg, men jag tar bara lite grann för att inte skada bestånden, säger Claes Andrén.

Han plockar upp en håv, fiskar upp en liten bit av den slemmiga äggsträngen och lägger i en plastlåda. Nu ser de helt annorlunda ut. Det är pärlband av kolsvarta ägg, som omsluts av ett gelatinöst hölje. I nästa hällkar hittar han ytterligare en äggsträng från en annan hona, men sedan går vi bet. Det är torrt på ön och många av hans favorithällkar har torkat ut. Här kommer inte honorna att lägga ägg förrän det kommer ett ordentligt regn.

– På Måseskär har strandpaddorna inga naturliga fiender. Det är egentligen bara vädret, säger Claes Andrén.

Eftersom dammarna regelbundet torkar ut är det få rovdjur som överlever här. Fleråriga insekter som trollsländor och iglar har inte en chans, och inte heller snokarna, som annars utgör ett hot.

Det är inte första gången han rycker ut i groddjurens tjänst. 1960 konstaterades klockgrodan (Bombina bombina) utdöd i Sverige. I slutet av 1970-talet bestämde sig Claes Andrén och kollegan Göran Nilson för att göra något, men myndigheterna var tveksamma. Att återplantera något som var utdött hade egentligen inte gjorts förut. Till slut fick de i alla fall grönt ljus.

Med start år 1980 hämtade de ägg i Danmark för att sedan föda upp klockgrodor på den svenska sidan. De restaurerade också ett hundratal dammar i Skåne för ändamålet. Det tog 20 år och de sista åren gick allt snabbt. Plötsligt klarade sig populationerna för egen maskin. I dag är arten fortfarande fridlyst, men den finns inte med på rödlistan – den anses så vanlig att det helt enkelt inte behövs.

– Att återinföra en utdöd art var en dröm som gick i uppfyllelse, säger Claes Andrén.

Hans intresse för groddjur väcktes som barn när han lyssnade på paddornas högljudda lek vid familjens sommarstuga mellan Kyrkesund och Skärhamn i Bohuslän. Han tältade gärna på öarna och gick ut med ficklampa om nätterna. På den tiden var inte intresset för vare sig grod- eller kräldjur särskilt stort. Det fanns inte ens en herpetologisk förening att gå med i, men som tonåring var Claes Andrén med och bildade både lokalföreningar och en riksförening. Han var dock inte så intresserad av att hålla djuren i terrarier. Han ville studera dem i det vilda och för att få möjlighet att ta reda på mer bestämde han sig för att läsa på universitetet. Då kunde han så småningom också söka forskningspengar för sina projekt.

Vid det här laget har han jobbat 25 år för Göteborgs universitet. Han har forskat i länder som Grekland, Turkiet, Kazakstan och Australien. Han har också varit ansvarig för grod- och kräldjuren vid Universeum i Göteborg och vetenskaplig ledare på Nordens ark. I dag har han egentligen gått i pension, men han är inte klar.

– Så länge jag kan hjälpa till vill jag göra det. Det här projektet är precis lagom stort, säger han.

Några timmar senare drar vi på oss var sin pannlampa. Ljuskäglorna dansar i natten. Det enda som hörs är havet och måsfåglarna. När någon blir riktigt ilsken förstår vi att vi måste vara nära ännu ett fågelbo med ägg. Långt bort i horisonten ser vi en och annan lampa från stora fraktfartyg.

Som många andra nattaktiva djur navigerar strandpaddorna bland annat med hjälp av stjärnorna. De har ett känsligt luktsinne och förhållandevis bra minne. Claes Andrén går med ryggen böjd och blicken rakt ner.

– Vi herpetologer får alltid problem med ryggen, men det är det värt.

Han har hållit på så länge att han med jämna mellanrum får i uppdrag att agera oberoende expert i domstolsärenden. Han har också bistått vid ett nyligen uppmärksammat fall där en batterifabrik ska etableras i ett område där det finns lekande groddjur. Lösningen? Att manuellt flytta varje groda till ett nyanlagt lekområde och hägna in de nya dammarna så att en ny population etableras här. Som biolog tycker han egentligen att grodorna har rätt att finnas där de alltid varit, men just i det här fallet rör det sig om ett stort industriområde som exploaterats under lång tid. Grodorna kommer förmodligen att ha det bättre på det nya stället.

Claes Andrén fortsätter sakta, sakta längs med stengången på Måseskär och tvärstannar plötsligt framför nattens första padda. Jag blir märkligt blixtförälskad i den brunfläckiga varelsen med stora nyfikna ögon. Den har något vänligt över sig, och med sitt tydligt gula streck längs ryggen liknar den ingen annan av de svenska arterna.

– Visst är hon gullig? Jag sa ju det! säger Claes Andrén.

Det gjorde han faktiskt. Egentligen behöver han inte ut nattetid och titta på paddorna för projektets skull. Han behöver bara samla in de där äggsträngarna vi hittade några timmar tidigare och sedan placera ut dem på Käringön, men han missar aldrig en chans att höra paddorna spela. Än så länge är det dock tyst.

Vi hittar ännu en padda och så ytterligare en. De sitter helt stilla när vi närmar oss. Det är lätt att före­ställa sig att de hade kunnat bli överkörda eller ihjäl­trampade om vi inte hade varit försiktiga. Men så är de heller inte vana vid människor så här långt ut i kustbandet.

Plötsligt börjar en hanne att sjunga. Ljudet är svagt och svårt att lokalisera, men det är fint. Som mest kan spelet höras flera kilometer. Claes Andrén hade hoppats på en konsert, men är ändå nöjd.

Förutom groddjur är han också intresserad av kräldjur. Han doktorerade på huggorm och när en man avled efter att ha blivit biten av en huggorm i maj i år ringde rättsmedicinska upp Claes Andrén för att diskutera fallet. Han råder alla som blivit huggormsbitna att alltid uppsöka sjukhus.

Han blev själv biten för några år sedan när han skulle hjälpa en granne som fått påhälsning i sitt stall. Claes Andrén möttes av två ilskna huggormshanar och bedömde att han kunde ta en i varje hand, utan att först gå hem och hämta skyddsutrustningen. Problemet var bara att det fanns en tredje orm, en hona, som inte syntes och som gick till attack.

– Jag kände direkt att jag blev påverkad och fick skjuts till lasarettet. Jag låg på en intensivvårds­avdelning i en vecka.

Hemma har han specialanpassat sin trädgård så att samtliga grod- och kräldjursarter som finns i Ljungskile ska trivas. Han berättar stolt att det finns både huggorm, snok och hasselsnok. Det finns också kopparödla och skogsödla. Och så förstås åkergroda, vanlig groda och vanlig padda, men inga strandpaddor eftersom de bara trivs längs ut i kustbandet.

Den allra första världskongressen för orm- och kräldjursforskare hölls 1989 och Claes Andrén beskriver det som en ögonöppnare. När deltagarna träffades insåg de att de delade samma bild. Mängden djur minskade i samtliga länder, framför allt groddjuren, och ingen visste egentligen varför. Plötsligt fanns det gott om forskningspengar att söka för att ta reda på mer, både i Sverige och utomlands. I dag är läget något bättre, men för arter som strandpaddan är situationen fortfarande allvarlig.

Nästa dag åker vi ut till Käringön. Claes Andrén har med sig sin kylväska med paddägg och balanserar på klipporna. Han går direkt fram till ett par hällkar med gott om vatten, alldeles intill en klippa, där det står BAD i versaler och så en pil som visar vägen. Han tror att den viktigaste förklaringen till att strandpaddan försvunnit från ön är förlusten av livsmiljö. I takt med att det byggs fler och fler hus har ett antal små lekvatten försvunnit. När vegetationen tillåts ta över blir det också ett problem för strandpaddan, som har så korta ben att berghällarna helst ska vara helt kala.

Claes Andrén visar resterna av bortbränd ljung som sitter kvar mellan skrevorna i berghällarna. Som en del i projektet har lekvattnen restaurerats och överflödig vegetation tagits bort.

– Någon blev ganska förskräckt när vi dundrade in med grävskopa, men vi kunde lova att vi skulle lämna området i bättre skick än när vi kom. Över lag upplever jag att stödet från lokalbefolkningen är stort. Många tycker gott att vi hade kunnat bränna bort lite mer växtlighet, säger han.

Han sätter sig på knä bredvid ett skolexemplar till hällkar. Det är lagom stort och solbelyst. Det är heller inte överväxt av alger.

Länge var strandpaddan känd som stinkpadda. Den försvarar sig genom att producera ett sekret som luktar ungefär som bränt gummi. Giftet skummar upp på ryggen.

– Namnet byttes till strandpadda efter en kampanj. Man hävdade att det var svårt att bevara en art som går under namnet stinkpadda. Strandpadda är det danska namnet. Kanske ligger det något i det, men här på Käringön säger man fortfarande stinkpadda, säger Claes Andrén.

Försiktigt tömmer han ut första plastlådan. Bakom honom tornar stora, lyxiga hus. Vi hör också att sommargästerna börjat anlända. Flera joggar förbi eller kommer gående. Miljön kunde inte vara mer olik den på Måseskär där det inte bor en enda människa.

Bara några minuter senare har Claes Andrén tömt ut även den andra lådan med ägg. Nu är det bara att hålla tummarna. Med lite tur kan det simma yngel från strandpadda här redan om ett par dagar.

I hamnen ska Kristina Sjöberg snart öppna fiskbutiken för dagen. Hon passar på att förhöra sig om hur det har gått hittills.

– Vi saknar stinkpaddorna och våra kvällskonserter. Käringön är en tråkigare och fattigare plats utan dem, säger Kristina Sjöberg.