Forntida myter huggna i sten

Först ser man bara sten. En lite knagglig yta utan något tydligt mönster. Men så slår arkeologen Per Widerström på mobillampan och lyser lite från sidan mot den övre delen.

– Där ser du seglet, säger han och pekar på en yta med svagt antydda rutor.

– Och där uppe ser du den där välkomstscenen som är så vanlig på bildstenarna: en gubbe på häst och en kvinna som tar emot honom med ett dryckeshorn, fortsätter Per Widerström och visar var jag ska titta för att med god vilja kunna se dem.

Vi befinner oss i Gotlands museimagasin, inrymt i en huslänga i Visbys yttersta utkant. Efter att ha passerat en rad färgsprakande altarskåp, mängder av träkistor och stolar i alla upptänkliga modeller har vi kommit in i stenavdelningen, där Per Widerströms kollega Michael Fergusson vant rullar in handtrucken och drar ut pallar med olika bildstenar. Han behöver ingen hjälp med att se figurerna. I det pågående projektet Forntida bilder 2.0, där Gotlands bildstenar digitaliseras, är det han som har hållit i kameran och i den tekniska delen av dokumentationen. Under sin arkeologiutbildning i hemlandet Kanada fokuserade han på tredimensionella digitala avbildningar av skeppsvrak och andra kulturarvsföremål. Men så blev han inkopplad i ett forskningsprojekt med Luleå tekniska universitet och Volvo cars, som utmynnade i startup-företaget Viospatia. Michael Fergusson gick från arkeologi till 3D-mätningar av komponenter i bilindustrin – och tillbaka igen.

Nu har han och Per Widerström kontoren bredvid varandra i Gotlands museums magasin. Här har de tillbringat otaliga timmar tillsammans de senaste åren med att inventera och fotografera museets samling av bildstenar, så att alla data blir digitalt tillgängliga. Men de har också åkt runt på ön till de bildstenar som står kvar utomhus och till kyrkor där bildstenar har återanvänts som byggnadsmaterial.

När de har letat efter stenar som enligt uppgift ska finnas i en viss kyrka har de ibland hittat fler. Det har också hänt att förmodat försvunna stenar plötsligt har dykt upp.

– Det här är ett fragment från Väskinde kyrka som var försvunnet i omkring 60 år. Det togs från kyrkan för att skydda det men sedan tappades fragmentet bort, säger Michael Fergusson.

Det visade sig att den försvunna stenen hade legat på en pall i museimagasinet hela tiden, men upp och ner, så ingen hade tänkt på att det var en bildsten. Tills Michael tyckte sig se något bekant med formen och vände på den. Det tog någon dag innan de insåg att de hade gjort en värdefull återupptäckt av en tidig bildsten från perioden 400–600 e.Kr.

– Den har en detaljerad och väldigt välbevarad bild av en krigarfigur med spjut och sköld. Och enligt gamla noteringar ska det finnas spår av originalmålningen på den – alla stenar var målade, säger Michael Fergusson.

De har undersökt bildstenen med en multispektralkamera, som fångar upp fler spektrum än vad ögat kan uppfatta. Analysen visade inga färgspår, men nu ska de gå vidare och göra en undersökning med XRF (X-ray Fluorescence), en teknik som används för att bestämma kemiska sammansättningar i olika material med hjälp av röntgenstrålning.

Eftersom bildstenarna var målade från början behövde inte utmejslingarna vara särskilt djupa. Just att motiven är så grunt huggna gör dem extra sårbara för väder, vind och tidens tand. Men även när bilderna är helt utplånade går det att definiera en sten som en bildsten utifrån formen. Formerna varierar under olika tidsepoker. De tydligaste och kanske mest kända bildstenarna är de yxformade, med den breda delen av bladet uppåt, och de som är formade som en svamp med tjock fot.

Bildstenar finns i princip enbart på Gotland – bara några enstaka fynd har gjorts på Öland och i Lettland. En bildsten är en huggen sten med ett utmejslat motiv av något slag på stenens ena sida. Medan runstenar främst kommunicerar med text så berättar bildstenarna sina historier med illustrationer. De restes vid viktiga platser där människor möttes, vid broar, allfarvägar eller som minnesstenar över döda – funktionen tycks ha skiftat något över tid. De höggs under närmare tusen år, åtminstone från 400-talet e.Kr. in på 1100-talet, och brukar delas in i fem grupper: A, B, C, D och E, men C- och D-stenarna slås ofta ihop till en grupp.

– Den äldsta typen, typ A, har vi aldrig hittat på ursprunglig plats så det är svårt att säga någonting alls om funktionen. Typ B är en liten sten och den är nästan alltid hittad i anslutning till gravfält, så den skulle jag på ganska goda grunder ändå gissa kan kallas för en gravrelaterad sten, säger Per Widerström.

De senare vikingatida bildstenstyperna kan ha använts både som gravstenar och som någon sorts markörer på platser där många samlas eller passerar.

– Det finns exempel på att flera stenar har stått i grupper. Då kan man föreställa sig att det handlar om en mötesplats där människor träffas och berättar de viktiga historier och legender som bild­stenarna illustrerar, säger Per Widerström.

Just den sten vi nu tittar på i museimagasinet har hittats på ett vikingatida gravfält i Väte på mellersta Gotland. Den låg som ett lock på en grav från 1000-talet, men bildstenen i sig är något hundra­tal år äldre än graven. Motivet med ryttaren som tas emot av en kvinna med dryckeshorn knyter an till den fornnordiska mytologin om hur krigare mottas i Valhall, så berättelsen måste ha varit fullt begriplig, trots glappet i tid mellan stenen och graven.

– Vikingarna var pigga på det där med att åter­använda föremål och på att komma tillbaka till gamla platser. De var lite sentimentala av sig, säger Per Widerström.

Återanvändningen av bildstenar fortsatte under medeltiden då 92 av Gotlands kyrkor byggdes. Om det fanns någon särskild tanke med att an­vända bildstenarna som byggnadsmaterial är inte klarlagt, men ett särskilt forskningsprojekt om detta pågår. Kanske var det bara behändigt att nyttja sten som redan var huggen, men Per Widerström tycker inte att det är helt logiskt. Eftersom kyrko­byggandet krävde att sten höggs och fraktades dit, borde det ha varit enklare att bara använda ny sten som fick rätt mått från början, i stället för att hugga till gamla bildstenar. De bildstenar som ofta hittas i kyrkorna är in­murade i valvbågar, väggarna eller fasadsockeln. Möjligen har de placerats där för att synas, eller så är det tvärtom så att vi bara ser de bildstenar som placerats synligt. Det skulle kunna finnas bitar från bildstenar på en mängd ställen i kyrkobyggnaderna, utan att någon i dag vet om det. För att få svar på om det är så skulle man behöva plocka ner en bildstenstät kyrka och se om det finns något mönster i hur bildstenarna har använts i byggnaden, vilket vore spännande men givetvis otänkbart, resonerar Per och Michael.

När vissa bildstenar har flyttats fram och tillbaka mellan Historiska museet i Stockholm och Gotlands museum har de fått olika nummer så att de har räknats flera gånger, vilket gör den gamla dokumentationen rörig. Nu ska bildstenarna äntligen ordnas och numreras, så att den som vill titta på en viss sten i verkligheten faktiskt kan förstå var den finns, hoppas Per Widerström. Så har det länge varit med runstenarna. Där har Runverket, som är en del av Riksantikvarieämbetet, ansvarat för det stora korpusverket Sveriges runinskrifter. Någon enhetlig och uppdaterad sammanställning av de gotländska bildstenarna har däremot inte funnits.

– Vi hoppas att det här ska bli en katalysator för forskningen om bildstenar, säger Per Widerström.

När dokumentationsprojektet inleddes 2019 hade omkring 570 bildstenar hittats på ön – nu är siffran uppe i omkring 700. Hur många som ännu ligger osynligt inmurade i kyrkorna eller oupptäckta i marken kan forskarna bara gissa sig till. Den tyske arkeologen Sigmund Oehrl, som leder projektet, talar med utropstecken om sitt källmaterial.

– Jag vill poängtera att de gotländska bildstenarna är en unik källa för förkristen skandinavisk kultur och religion. Det finns inget liknande i hela det germansktalande området under det första årtusendet. Absolut inget, säger Sigmund Oehrl, som är professor i arkeologi vid Arkeologisk museum som hör till Universitetet i Stavanger, samt forskare vid Stockholms universitet. Han är både arkeolog och nordisk filolog – och på Gotland har han hittat en länk mellan de områden som intresserar honom mest.

– Det här är en skatt! I synnerhet de vikingatida stenarna är fullkomligt täckta av bilder och det är möjligt att koppla dessa bilder till den fornnordiska litterära traditionen. På det sättet är det verkligen en unik källa och vi behöver den bästa möjliga dokumentationen för att kunna använda den här skatten.

Det stora översiktsverket som hittills har funnits är skrivet på tyska och kom ut 1941–42. Gotlands Bildsteine består av två band och upphovsmannen heter Sune Lindqvist, ett namn som ständigt återkommer när man pratar om bildstenar.

Den som besöker bildstenshallen på Gotlands museum möts av stenar med till synes tydliga motiv. Skeppen, figurerna och de inramande mönstren har fyllts i med svart, grå eller röd färg, baserat på Sune Lindqvists tolkningar. Det gör dem lättlästa för ett ovant öga, men risken är att den motivtolkning som en gång gjordes får stå oemotsagd även från forskarhåll.

– I nästan hundra år har människor baserat sina tolkningar av bildstenarna på foton av Sune Lindqvists imålade stenar. Men Lindqvist skriver själv uttryckligen i första kapitlet av Gotlands Bildsteine att imålningarna inte är en exakt dokumentation av ristningarna, utan att de i många fall är rekonstruktioner och gissningar. Fast det verkar många forskare inte riktigt ha förstått, säger Sigmund Oehrl.

Särskilt på de vikingatida stenarna är ristningarna väldigt ytliga, snarare som skisser – det riktiga konstverket utfördes med färg, menar Sigmund Oehrl. Ett framtida projekt är att analysera ytorna och försöka hitta rester av den ursprungliga forntida färgen på bildstenarna.

– Jag drömmer om att rekonstruera bildstenarnas originalmålning digitalt, för jag är säker på att det har funnits mycket mer ikonografisk information på de här stenarna genom färgen, säger Sigmund Oehrl.

När man tittar på stenarna i dag ser figurerna ganska arkaiska ut, lite som på träsnitt, menar han. Färgen gav dem troligen mycket fler detaljer, som ögonen, munnen, detaljer på kläderna.

– Vi vet det eftersom det finns enstaka stenar som har bevarade detaljer i form av tunna ristningar, som bältesspännen. Jag gissar att stenarna var väldigt färgglada.

Det finns forskning på rester av färg på run­stenarna som visar att de var målade i olika färger: svart, vitt, gult, rött och blått. Det finns också några få bildstenar där man kan se rester av färg men de är väldigt sentida och har runinskriptioner, en sorts blandning av runstenar och bildstenar alltså.

Mycket av innehållet i Gotlands Bildsteine grundar sig i sin tur på dokumentation från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Då reste arkeologen Gabriel Gustafson, mest ihågkommen för utgrävningen och konserveringen av det norska Osebergsskeppet, runt på Gotland tillsammans dövstumsläraren och fornminnesentusiasten Fredrik Nordin, som senare kom att grunda Manillaskolan. Syftet med deras resa var att dokumentera alla kända bildstenar. Även tecknaren Olof Sörling följde med på resan med uppdraget att noggrant porträttera varje sten. Att rita av motiven innebar i sig ett visst mått av tolkning, eftersom ristningarna som sagt inte är särskilt djupa, och när Sune Lindqvist byggde vidare på trions arbete ärvde han också många av tolkningarna. Men ibland har Sune Lindqvist sett andra motiv än sina föregångare, till exempel på bildstenen Klinte Hunninge I, där Sune Lindqvists och Olof Sörlings tolkningar skiljer sig åt.

– Båda var skickliga men de har kommit fram till helt olika berättelser. Det säger något om svårigheterna med att tolka bilderna, säger Sigmund Oehrl.

I Lindqvists tolkning fins en mansfigur som ”hovrar” över ryttaren med en ring i handen. Den flygande mannen har tolkats som en gudomlig gestalt med en segerkrans och setts som ett uttryck för romerska influenser. Men i Olof Sörlings teckning finns ingen sådan gestalt.

Stenen står i dag på Gotlands museum och Sigmund Oehrl har försökt se vem som har rätt: Lindqvist eller Sörling? Han har också vänt och vridit på Michael Fergussons 3D-modell av bildstenen, men utan att kunna se den här romerska segersymbolen, och det är svårt att spåra hur Lindqvist kom fram till sin tolkning, enligt Sigmund Oehrl.

– Nu kan vi visa våra tolkningar på ett objektivt och transparent sätt. Användarna av vår framtida databas kan visa vad de försöker beskriva genom markeringar i visualiseringen och alla kan kontrollera tolkningen själva, säger Sigmund Oehrl.

De första bildstenarna skapas under folkvandringstid, från 400-talet eller lite tidigare, och det finns en kontinuitet till slutet av vikingatiden. De berättar om myter som vi känner igen från de fornnordiska berättelser som nedtecknades på 1200-talet, till exempel Snorre Sturlassons Edda och den fornnordiska skaldediktningen, men som föregicks av en muntlig tradering av berättelserna.

– Vissa filologer menar att det inte går att koppla ihop bildstens-traditionen med medeltida skrifter från Island, på grund av glappet i tid och det geografiska avståndet, men jag menar att många av de här myterna och hjältelegenderna, som är knutna till de germanska språken, var utbredda i tid och rum, säger Sigmund Oehrl och tar motiven på en bildsten från Ardre, kallad Ardre VIII, som exempel.

Högst upp kommer en mansfigur ridande på en åttafotad häst. Snorre Sturlasson är den förste som beskriver myten om Odens åttafotade häst Sleipner och den texten är från 1200-talet, medan bildstenen är från omkring år 800. Det är alltså 400 år mellan dem.

På Ardre-stenen finns också en illustration som utan tvekan visar smeden Völund och hans grymma hämnd, enligt Sigmund Oehrl.

– Sagan om Völund har överlevt i isländska, norska och anglosaxiska, och till en viss grad också i tyska källor, i en period från 700-talet till 1300-talet.

Sägnen berättar om den skicklige smeden Völund som blir till­fånga­tagen av en utländsk kung. Völund blir skuren i knävecken och tvingad att smida smycken åt kungens familj. Smeden tar senare hämnd genom att hugga huvudet av kungens söner och våldta kungens dotter så att hon blir gravid. Efteråt lyckas han rymma genom att anta en fågels form.

– Du kan se smedjan med tänger och hammare, och där är sönerna med avhuggna huvuden på baksidan. Där är kungadottern och bredvid syns Völund som fågel, säger Sigmund Oehrl och pekar ut dem på bilden av stenen.

Myten om Völund var välkänd i hela den germanska världen. Det finns anglosaxiska belägg, såväl som belägg i de båda eddorna.

– Ardrestenen är kanske den äldsta referensen till Völundsagan och det är enda exemplet från östra delen av Skandinavien. Utan den här bildstenen hade vi inte vetat att Völundsagan var känd på Gotland, i Sverige eller ens i de östra delarna av Skandinavien. Det är viktig information, säger Sigmund Oehrl.

Bildstenarna ger bevis för långväga kontakter med andra områden och kulturer. Gotland, med sitt läge i Östersjön, har varit en rik ö med en stark ställning inom handeln. På både Öland och Gotland har man hittat romerska lyxvaror och bildhuggarna var inspirerade av romerska och bysantinska motiv. Men de gjorde sina egna anpassningar och omtolkningar.

– Det pågick inte bara ett utbyte av varor, utan också av idéer. De gotländska och germanska konstnärerna omtolkade motiven från medelhavsländerna enligt sina egna uppfattningar om världen, säger Sigmund Oehrl.

Den liggande halvmåne som förekommer på romerska gravstenar blev till en båt, och de kristna symbolerna laddades med en annan innebörd. Sigmund Oehrl framhåller att det är väl belagt att många germaner reste till romarriket, ofta som legosoldater. Där såg de motiv, mönster och symboler som blev en inspirationskälla till de gotländska bildhuggarna.

När det gäller de tidigaste gotländska bild­stenarna, som är från folkvandringstid, argumenterar Sigmund Oehrl för att förlagorna till dem fanns i romerska provinser. Det finns romerska gravstenar med nästan exakt likadana bildkompositioner. Han visar en sten från León i Spanien med ett stort runt ornament i översta delen, och under dem ett par mindre rundlar följda av en liggande halvmåne. En likartad komposition syns på en sten inbyggd i Bro kyrka. I den romerska föreställningsvärlden var månen sammankopplad med dödsriket.

– Det här är superintressant, för det verkar som om månmotivet lånades in men omtolkades till en roddbåt. Varför? Jo för att idén om månen som ett hem för de döda inte existerade i den nordiska mytologin – men de trodde på de dödas skepp, säger Sigmund Oehrl.

Även om typ A-stenarna inte har hittats på en ursprunglig plats anser han att det är mycket sanno­likt att även dessa placerades i anslutning till gravar.

Ett av de vanligaste motiven på bildstenar från vikingatiden är det som vi tittade på i musei­magasinet: En kvinna med ett dryckeshorn i handen i kombination med en mansfigur som rider på en häst. Motivet tolkas alltså som att det är en krigare som anländer till Valhall efter döden och välkomnas av en valkyria som bjuder på mjöd. Berättelsen härstammar från den fornnordiska mytologin men sättet att framställa scenen på tycks vara influerat av ett romerskt senantikt motiv, menar Sigmund Oehrl. Han visar ett romerskt mynt från kejsar Magnentius tid (350–353 e.Kr.) som är präglat med en bild på en man till häst och en kvinna. Figurerna är uppställda på samma sätt som på de vikingatida bildstenarna. Motivet är vanligt även i det romerska samman­hanget men har en annan innebörd: mannen är kejsaren som anländer till en stad, representerad av en kvinna, och staden/kvinnan välkomnar honom med ett ymnighetshorn.

Ytterligare ett exempel är en vikingatida bild­sten från Bote, som nu förvaras på Historiska museet i Stockholm. Där syns en stor stjärna framför ryttaren som välkomnas till Valhall.

– Det här är extremt ovanligt. Det är det enda exemplet inom germansk konst från den här tiden på en ryttare som följer en stjärna – men det är väldigt vanligt i kristen ikonografi. Riddarhelgon, som Sankt Göran, framställs till exempel ofta till­sammans med en stjärna, säger Sigmund Oehrl.

För att det ska bli meningsfullt att försöka begripa vad motiven betyder måste man som forskare först känna sig säker på att de har lästs av rätt från början – annars blir tolkningarna värdelösa. Den som vill förstå bildstensmakarnas idévärld behöver därför hitta vägar för att få bilderna att framträda så tydligt som möjligt. För ungefär tio år sedan gjorde Sigmund Oehrl därför en pilotstudie där han testade att undersöka bildstenarna med RTI, reflectance transformation imaging, en dokumentationsmetod som utförs med digitalkamera och mobila blixtar. Bilderna förs samman och konverteras till digitala filer som kan användas för att studera detaljer i ytan i släpljus och i ljus från olika vinklar. Han gjorde också 3D-visualiseringar utifrån filerna.

Projektet utmynnade i två publicerade bokband 2019, Die Bild­steine Gotlands: Probleme und neue Wege ihrer Dokumentation, Lesung und Deutung Tafeln, där han visar fördelarna med dessa digitala bildmetoder i ikonografiskt hänseende.

– Jag måste erkänna att jag aldrig har varit något teknikfreak men jag insåg att vi måste göra en ny dokumentation, om vi vill kunna göra djupgående ikonografisk forskning på bildstenarna. Den dokumentation som fanns då var inte bra nog. Jag vill kunna prata om detaljer i motiven – det är vad ikonografi handlar om, säger Sigmund Oehrl.

Några år senare ansökte han om forskningsmedel för att sjösätta ett storskaligt projekt, där alla kända bildstenar skulle dokumenteras, digitaliseras och blir föremål för ny ikonografisk forskning. Nu är det projektet inne på sitt fjärde och sista år.

– Men det är först när databasen är klar som mitt arbete börjar på allvar.

Sigmund Oehrl betonar att det är stor skillnad i bildkvalitet och upplösning på de digitala visualiseringar som han gjorde i pilotprojektet och de som görs nu. Michael Fergusson använder fotogrammetri, en teknik som i likhet med RTI i grunden är enkel och billig. Utrustningen består av en digitalkamera, belysning med ljustält och en snurrplatta för att kunna ta bildserier systematiskt. För det här projektet använder Michael Fergusson en specialdesignad mellan­formatskamera som hans företag Viospatia har utvecklat till­sammans med det schweiziska företaget Alpa. Skärpedjupet är grunt, bara ett par centimeter.

– Det skulle vara ett elände att använda den på tredimensionella föremål eftersom man måste hålla ett riktigt hårt fokus, men den är idealisk för att dokumentera bildstenar som är platta. Med den här kameran kan vi verkligen tänja på gränserna för fotogrammetrins möjligheter, säger Michael Fergusson.

Bilderna tas så att de överlappar varandra med ungefär 60 procent och en fjärrutlösare används för att minska risken för skaknings-oskärpa. Sedan justeras och bearbetas bilderna med hjälp av en fotogrammetrisk programvara som bestämmer deras exakta positioner och skapar en 3D-modell.

Fotogrammetri fungerar bättre än laserskanning eftersom bildstenarnas utmejslingar är så grunda – ofta mindre än en millimeters djup. Laserskanning ger bra resultat för tredimensionella och någorlunda släta föremål, till exempel en bil, eller för den delen en skulptur, men sämre för platta och skrovliga ytor, som en bildsten.

Många stenar blir gradvis förstörda. Väder och mänsklig påverkan sliter på stenarna, så motiv som kan ha varit synliga tidigare kanske inte är det i dag.

– Michael gör dokumentationen på allra högsta nivå. Det är väldigt avancerad fotogrammetri, men det är inte ett magiskt verktyg: Vi kan inte visa bilder som inte längre finns där, säger Sigmund Oehrl.

En del stenar står kvar utomhus, ibland utan skydd mot väder och vind, vilket gör honom bedrövad. Sigmund Oehrl tycker att de åtminstone borde ha ett tak över sig för att inte nötas ner av slagregn. Dessutom är många bildstenar – nästan hälften – inkorporerade i kyrkobyggnader, ofta med bildytan utåt. Ofta känner kyrkans anställda inte till att bildstenarna finns där, vilket gör att de inte skyddas mot slitage. I vissa fall kliver kyrko­besökarna på bildstenarna så de blir polerade. Det här visar varför det är så viktigt att digitalisera stenarna så att de är tillgängliga för framtida generationer, framhåller forskarna i projektet.

– Men varje gång som jag har pratat med präster, kyrkvaktmästare eller besökare har de blivit väldigt intresserade och vill gärna ha råd om hur de kan skydda bildstenarna, säger Sigmund Oehrl, och hans upplevelse delas av Michael Fergusson och Per Widerström.

Dokumenationsrutinen har satt sig för Per Widerström och Michael Fergusson, och numera kan de med lite flyt hinna med tio bildstenar på en dag. Michael sätter upp fotolampor och läser sedan av hela stenen med sin kamera, från ena sidan till den andra högst upp, sedan om igen lite längre ner. Han tar mängder av bilder som han laddar upp i datorn och låter programvaran sätta samman till en översiktsbild. På det här sättet går det att närstudera varje liten fördjupning men också förstärka fördjupningarna så att de syns tydligare för ögat. Alla de enskilda bilderna sparas också i hög upplösning för att materialet ska framtidssäkras. Om tio år kan nyare teknik användas utifrån samma bilder, utan att grunddokumentationen behöver göras om.

– Jag hoppas att det jobb vi gör nu ska hålla i 20 år, säger Michael Fergusson.

Varje sten får ett identitetsnummer med tillhörande data om fyndplats och eventuell övrig information, som kopplas till bilderna och 3D-modellen. Även arkivmaterial och texter med beskrivningar, tolkningar och diskussioner digitaliseras och knyts till id-numret. Om flera stenar helt uppenbart är skärvor av en och samma bildsten kan de i vissa fall få ett gemensamt nummer, men oftast får varje fynd sitt eget id. Det som tar tid är att hitta alla stenar som finns i det gamla registret, för inte sällan visar sig den exakta platsangivelsen vara fel.

Med mjukvarans hjälp går det att filtrera bort den sentida färgen, alltså Sune Lindqvists imålningar, och förstärka försänkningarna. Då blir det möjligt att läsa motiven mer förutsättningslöst, utan att styras av vad tidigare uttolkare tyckte sig se.

Alla som är intresserade, såväl forskare som allmänhet, kommer att ha tillgång till databasen med bilderna och uppgifterna om de stenar som hittills är kända. Och den digitala utgåvan av Gotlands bildstenar kan fyllas på efterhand när nya bildstenar hittas. Inget hindrar hobbyarkeologer från att göra sitt eget detektivarbete i bildstenarnas motivvärld. Det finns många gåtor kvar att lösa.

– När vi är klara med det här kommer folk att kunna sitta hemma och få väldigt detaljerade närbilder, säger Per Widerström.