Religionshistoria och arkeologi möts kring vikingablot

Det ska sägas direkt: Vikingatidens människooffer är ingen bok för klenmagade. Författaren lägger ut texten i detaljer som han utelämnat i sin avhandling för tre år sedan. Syftet är att sluta glappet mellan arkeologers och religionshistorikers syn på ämnet, inte minst tack vare en rad arkeologiska fynd de senaste decennierna.

Genom att omtolka kända dikter och lyfta fram mer okända styrker han övertygande att människooffer förekom, och att det inte bara var kristen svartmålning eller diktares fantasier. Ett människooffer kunde blidka gudarna, men också stärka härskarens makt. Liksom sentida kungar regerade med Guds nåde, härledde järnålderns härskare sin makt till Oden. Att pantsätta sitt liv till honom – ett uppskjutet själv­offer – gav krigslycka. En våldsam död på slagfältet säkrade en plats i Valhall med Oden. Just våldet var viktigt. Samhällets hierarkier bekräftades när härskaren lät offra en slav, en kvinna, eller en fiende. Största förnedringen var att rista blodörn på fienden. Läs om det, den som törs!