Här tränade Marcus Wandt för sin rymdresa

Den här artikeln publicerades innan Marcus Wandt reste till ISS och uppdaterad senast 20240210.

40 mil ovanför jordytan rusar den internationella rymdstationen ISS fram i ungefär 28 000 kilometer i timmen. I tyska Köln står det europeiska astronautträningscentret EAC stadigt på marken.

Jag tittar ner på en ovanlig simhall från en korridor med glasvägg en trappa upp. En man i svart dykardräkt med simfenor simmar tvärs över vattenytan. Under de små svallvågorna skymtar en fullskalemodell av den europeiska rymdstationsmodulen Columbus, som är en del av den internationella rymdstationen ISS.

Efter att astronauterna har lärt sig vanlig sportdykning kan de träna i bassängen med tyngder och flytkuddar som ger dem neutral flytkraft, så att de håller sig svävande i vattnet utan att vare sig sjunka eller stiga till ytan. På så vis kan de simulera vissa aspekter av hur det är att röra sig i tyngdlöshet – eller mikrogravitation som det kallas – och träna inför rymdpromenader. Den fullständiga träningen i riktiga rymddräkter görs i en betydligt större bassäng i USA, men en hel del går att göra här.

Astronautinstruktören Lionel Ferra visar vår lilla grupp besökande journalister runt på EAC. Han pekar ut de gula handtagen på modulen, som är de delar som är lättast att få syn på när vattenytan är orolig. Ledstängerna på utsidan av rymdstationen är gula och inuti är de blå, får vi veta.

– Det kan vara bra att veta om du någon gång skulle vakna upp i rymden och inte vet var du är, skämtar han.

Det finns ytterligare två fullskalemodeller av Columbus här på EAC, men som står på torra land. En av modellerna är tekniskt utrustad och används för faktisk astronautträning, och en är till för att visa upp för allmänheten. Den senare får vi gå in i, men det är i den förra som den svenska astronauten Marcus Wandt har tränat. Han är nu officiellt specialist på Columbusmodulen, vilket innebär att han till exempel kan felsöka, installera ny utrustning och byta ut gammal.

En mindre modell av hela ISS hänger helt stillsamt i taket i den ljusa och rymliga foajén. Under den rör sig blivande rymdfarare mellan sina olika tränings- och utbildningsaktiviteter.

I dag får tränande astronauter smita förbi längs väggen, runt en ansamling av mediefolk som vill bevaka Marcus Wandts förestående resa till rymdstationen. En scen är uppställd, kamerasladdar utrullade för dem som jobbar med tv, mikrofoner testade. Men de som går förbi får vara i fred. Journalisternas besök är hårt reglerat och vi har blivit strikt instruerade att absolut inte störa någon astronaut i träning, och inte fotografera dem heller. Att ta bilder av träningsbassängen verkar vara allra mest förbjudet, för det har flera människor noga sagt åt mig att undvika.

De astronauter jag faktiskt får träffa och prata med är de som särskilt har avsatt tid för att prata med medier denna eftermiddag. Inte minst gäller det den som särskilt står i fokus i dag: Marcus Wandt, som snart ska lämna den europeiska delen av träningen och bege sig till USA och de sista veckorna av förberedelser.

Marcus Wandt har en bakgrund som elektronikingenjör och testpilot. Han antogs som reservastronaut vid Esas stora uttagning 2022, där han blev en av 17 som sållats fram ur de 22 500 godkända ansökningarna. Som reserv skulle han få göra sin utbildning lite gradvis, på längre sikt, och vara till hands när behovet av fler astronauter skulle uppstå.

Nu blir det tvärtom han som får komma till rymdstationen först av alla i sin grupp, för att tillbringa ungefär två veckor där i början av 2024. Han fick helt enkelt gå före i kön, på grund av en oväntad möjlighet som uppstått genom att den nya rymdbranschen är full av privata aktörer. Det amerikanska företaget Axiom Space har redan tidigare gjort två rymdfärder till ISS i samarbete med Nasa. Nu ska de göra den tredje, med beteckningen Ax-3, och erbjöd då Esa att få ta en plats. Exakt hur detta sedan gick till är inget som de inblandade pratar om, men i det stora hela var det Rymdstyrelsen och Sveriges regering som hoppade på erbjudandet, och också lyckades få in en del bidrag från den svenska rymdindustrin. Totalt betalar Sverige 450 miljoner till Esa för Marcus Wandts uppdrag, varav staten står för omkring två tredjedelar och resten kommer från näringslivet. Esa i sin tur betalar till Axiom Space.

Liknande manövrer har visserligen varit möjliga redan tidigare. Vi kan jämföra med hur Sveriges första astronaut, Christer Fuglesang, fick vänta i fjorton år på sin första rymdfärd 2006. Han blev flera gånger förbigången av andra vars länder helt enkelt betalade mer för att deras astronauter skulle prioriteras. Den här gången blir det däremot Sverige som tar för sig. Som svensk astronaut är Marcus Wandt nämligen inte bara en enskild person som reser till rymden, han är också en representant för Sveriges ambitioner som rymdnation.

Det helt nya med just detta uppdrag är att det är ett privat företag som står för själva resan, även för en officiell Esa-astronaut. Många i branschen tror att sådana kombinationer av privat och offentligt arrangerade rymdfärder kommer att bli vanliga framöver.

Nu stiger Marcus Wandt upp på scenen iförd en blå overall försedd med flera olika tygmärken på som representerar hans roll och hans uppdrag. Han blir presenterad och intervjuad av en astronautkollega som redan har varit i rymden, Matthias Maurer, som är biträdande chef för EAC.

Marcus Wandt ler avslappnat. Här står han nu inför tillresta journalister och en hord av Esas praktikanter, och utöver oss finns här kommunikatörer från både svenska Rymdstyrelsen och från Esa som gjort en minutiös planering av hela evenemanget. Det är viktigt att släppa in medierna, men det finns många föreskrifter om vad vi får och inte får göra.

Mitt i den intensiva träningsperioden inför den förestående rymdresan behöver aktiviteter som den här föreställningen också klämmas in.

– Det är viktigt att ta tid för att berätta om vad vi gör. Om jag inte lyckas med det har jag inte fullgjort mitt uppdrag, säger Marcus Wandt.

Som astronaut fungerar han bland annat som en levande symbol för hela idén med rymdfart, det är en del av arbetsbeskrivningen. Inget han säger kan vara enbart hans privata och personliga syn på saker, för det kommer att tas som officiella uttalanden. Samtidigt behöver han vara öppen och tillgänglig, för en stor del av arbetet är just att förklara rymden för andra.

Marcus Wandt för sig imponerande bekvämt i den här rollen. Han visar inga tecken på att tröttna på att svara på samma frågor han fått gång på gång tidigare. Han tvekar aldrig. Han talar sakligt men med ett tydligt engagemang om rymdfartens betydelse och om vad hans egen resa betyder både för honom själv och för forskning och utveckling.

Det är tydligt att astronauter måste vara gjorda av en speciell sorts virke. De är utvalda inte bara för att vara duktiga och välutbildade, friska och härdiga och bra på att vara sociala och samarbeta med varandra. De måste dessutom vara personer som ärligt och uppriktigt kan tala varmt för rymdfarten och forskningen. De måste klara att vara i rampljuset. De vet att de kommer hem som stjärnor, fallna till jorden som budbärare från yttre rymden.

Men först kommer själva rymdresan. Även där gäller det att fylla en roll som ombud för andra.

– Det är inte jag som åker till rymden, det är vi som åker till rymden, påpekar Marcus Wandt.

Det är ett förpliktigande och stort vi han talar om. Han reser till rymden som en representant för Sverige och för Esa, men framför allt för mänskligheten. Han kommer till ISS som ett exemplar av arten människa, en av drygt 600 personer som någonsin passerat Karmanlinjen 100 kilometer över marken som är den officiella gränsen för rymden. Varje rymdfarare fungerar både som upptäcktsresande och försöksdjur i det stora experimentet med att resa och leva utanför jorden.

Marcus Wandt talar gärna om mänsklig rymdfart i termer av att flytta gränserna för mänskligheten – att tänja på ramarna kring var vi kan leva och vad vi kan göra. Mycket av forskningen på ISS handlar om att utforska hur olika system fungerar i mikrogravitation. Det gäller inte minst den mänskliga kroppen.

Utöver de faktiska experiment som görs ger varje person som tillbringar tid i rymden mer statistik för hur människokroppen reagerar på mikrogravitation och rymdresans övriga påfrestningar. Det är kunskap som är viktig för planeringen av längre rymdresor i framtiden.

Marcus Wandt har hand om två svenska experiment på sin rymdresa, och ett av dem handlar om medicin. Han ska ha med sig prover av stamceller från en forskargrupp vid Uppsala universitet som vill se hur de påverkas i mikrogravitation. Stamceller ursprunget till kroppens alla olika celltyper. Forskarna har tidigare gjort försök med stamceller på sondraketer med bara en kort stund av tyngdlöshet i fritt fall, och då har de sett att det kan leda till att stamcellerna utvecklas annorlunda. Det kan ha följder både för rymdmedicinen och för potentiella medicinska tillämpningar på jorden.

Med stamcellerna behöver Marcus Wandt själv inte göra mer än att bära med sig dem. I det andra svenskledda experimentet, baserat på Kungliga tekniska högskolan, KTH, är han däremot försöksperson. Det handlar i grunden om arbetsmiljö och hur människors prestation påverkas av den omedelbara omgivningen. Marcus Wandt ska vistas i olika delar av rymdstationen och där göra tester som mäter hans reaktionsförmåga, arbetsminne, och hur han klarar krävande uppgifter där flera olika saker pågår samtidigt. (Läs mer om experimentet i artikeln Konsten att bygga optimala rum).

En annan av hans forskningsuppgifter är att delta i ett projekt som går ut på att fotografera blixtar i atmosfären. Det gör han tillsammans med den danska astronauten Andreas Mogensen, som för närvarande är befälhavare på ISS. Det blir för övrigt första gången två skandinaver möts och arbetar ihop i rymden.

När Marcus Wandt beskriver sina uppgifter på rymdstationen låter det som om han har ett späckat program. De handlar alltså både om kommunikation och information till jorden, om underhåll av själva stationen och om forskning.

En reporter ställer frågor om rymdturism. Det finns möjligheter att besöka rymdstationen som turist – eller spaceflight participant, rymdfärdsdeltagare, som Nasa kallar det. Det har gjorts ett antal gånger, bland annat när den ryska skådespelaren Yulia Peresild och filmproducenten Klim Shipenko reste till ISS 2021 för att spela in en film.

– Jag är en förespråkare för all rymdfart. Alla borde ha möjlighet att åka till rymden, säger Marcus Wandt.

Men på den resa som han själv gör, Ax-3, följer bara professionella rymdfarare med, det är han noga med att förtydliga. Den leds av en erfaren kapten som tidigare varit astronaut inom Nasa, Michael López-Alegría. De två övriga resenärerna gör precis som Marcus Wandt sin första rymdfärd: Walter Villadei och Alper Gezeravcı från Italien respektive Turkiet. De är nationella astronauter som reser för sina respektive länders räkning, till skillnad från Marcus Wandt som har sitt uppdrag från Esa. Alla har uppgifter för forskning och folkbildning som de ska utföra, så det blir inte fråga om någon semesterresa precis.

Farkosten de färdas med till och från ISS blir en Crew Dragon som skjuts upp med en Falcon 9-raket. Både raketen och kapseln kommer från rymdföretaget Spacex, som är ett av de största namnen inom den nya rymdbranschen.

Under presskonferensen på 40 minuter i Köln hinner besättningen på ISS färdas nästan halvvägs runt jorden. Här på EAC står vi på samma fläck som när vi började, men tankarna och planerna sträcker sig långt ut i rymderna. Jag får chans att se mig om lite – inom givna ramar och med en guide – och att prata med flera av dem som arbetar här.

I branschen härjar en verklig rymdfeber, och här märks att många som arbetar med rymd verkligen vill föra smittan vidare. Alla jag möter verkar uppriktigt övertygade om att rymdfärder är ett entydigt gott projekt för hela mänsklighetens bästa, och de vill att andra också ska få se samma möjligheter som de ser. Många nya rymdföretag och rymdnationer håller också på att etablera sig. Inte minst de offentliga aktörerna som Esa och Nasa är måna om att få allmänhetens stöd för de stora planer som tar allt mer konkret form.

Matthias Maurer, den biträdande chefen för EAC, gestikulerar över våra huvuden mot byggarbetsplatsen på andra sidan vägen. Där uppförs just nu en ny anläggning som kallas Luna, där tanken är att göra slutträningen av rymdfarare som ska till månen.

Det är mer än femtio år sedan människor senast reste till månen. Sedan dess har ingen färdats längre bort än låg omloppsbana. Det är inte särskilt långt bort, jämfört med jordens storlek – för att ta mig från Uppsala till Köln har jag rest med tåg mer än tre gånger så lång sträcka som det är mellan ISS och marken. Nu finns nya planer på att skicka människor för att landa på månen, de första inom bara några år. Redan verkar de flesta här vara mentalt inställda på att det sedan blir dags att planera en färd till Mars.

– Det är ganska tydligt att det är bara en tidsfråga. Det är klart att vi ska göra det. Men de praktiska detaljerna diskuteras, säger Marcus Wandt.

När jag lämnar byggnaden faller redan mörkret. Med lite hjälp hittar jag en speciell rad med små träd längs vägen utanför. Jag plockar ett löv som fallit av och ligger under det lilla trädet, och pressar det varsamt mellan två sidor i min anteckningsbok. ”Cosmic Kiss” står det på skylten – namnet på Matthias Maurers uppdrag i rymden 2021–2022. Han inspirerades av den ryska traditionen att plantera ett träd före varje rymdresa, och påbörjade en ny sed inom Esa här i Köln. Det står ett par träd till i den än så länge ganska korta raden, som avslutas med en trädplanta förberedd i sin kruka. Ett par tuvor gräs är upptagna för att markera var hålet ska vara. Här ska Marcus Wandt plantera sitt eget träd om ett par dagar, strax innan han lämnar Europa för den sista perioden av förberedelser inför uppskjutningen i rymden.

Så mycket av det vi människor gör är inte antingen symboliskt eller konkret, utan både och. Efter ett halvår på ISS fick Matthias Maurer komma ner till jorden igen men här står hans träd, om allt går väl, i ett par hundra år eller så. Det blir en beständig och påtaglig påminnelse om att det här med rymdfärder fortfarande är en aktivitet som utgår från livet vår egen planet. Att flytta gränserna för vad människor kan klara av visar väldigt tydligt vilka vi människor är och vad vi behöver.