Så blev postmodernist ett skällsord

Postmodernt flum måste bort från skolan och lärarna måste återigen bli respekterade auktoriteter som lär ut faktakunskaper – det har man kunnat läsa i ledarartiklar och debattinlägg de senaste åren. Kampen som målas upp står mellan å ena sidan strukturerad undervisning där gedigen sakkunskap lärs ut till eleverna, och å andra sidan en kaotisk skola där eleverna själva ska söka information och där sanning är något subjektivt.

”Kortfattat går det att hävda att en postmodern kunskapssyn och relativism försvårar möjligheten att motivera vikten av och möjligheten till under­visning och utbildning”, skrev fyra forskare i Kunskapssynen och pedagogiken: Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas (Dialogos 2017), en bok som fortfarande används som slag­trä i debatten.

Postmodernismen har inte bara fått bära hundhuvudet för svenska elevers sjunkande resultat i Pisa-undersökningarna, utan även för Donald Trumps minst sagt fria förhållande till fakta.

Men vad är egentligen detta postmoderna tanke­gods som sägs ha orsakat sådan skada?

Frida Beckman är professor i litteratur­veten­skap vid Stockholms universitet och hon har följt ordets resa med stigande för­våning och irritation. Efter att skribenten Lena Andersson i Dagens Nyhe­ter gått så långt att hon såg post­modernismens skadeverkningar återspeglade i restaurangers omtolkningar av rätten råbiff (”utspridda köttsmulor av rå färs med någon emulsion blandat med en bladgrönsak”), valde Frida Beckman att skriva boken Postmodernismen (Fri tanke 2023), med ambitionen att reda ut saken.

– Att postmodernismen skulle stå för att san­ning inte finns är det vanligaste miss­för­ståndet. Teorierna är tvärtom väldigt intresserade av sanning, av att utforska den och kom­ma så nära det går, säger Frida Beckman.

Postmodern teori är inte något enhetligt be­grepp. Det slipper lätt ur händerna på den som ska sammanfatta det. Om man ändå vill försöka är det enklast att dela upp det i två delar, vilket Frida Beckman också gör.

På den ena sidan finns tänkare som på olika sätt utforskar hur kunskap byggs upp, hur språket fungerar och hur det relaterar till makt. Vi kan kalla dem poststrukturalister, eftersom det är vad de brukar kallas. Hit räknas den ganska svårtillgänglige franske filosofen Jacques Derrida (1930–2004), som studerade hur ords innebörd är i ständig förändring. Genom att dekonstruera text visade han hur olika läsningar för med sig olika idéer om verkligheten. Även den franske idéhistorikern Michel Foucault (1926–1984) fokuserade på hur språket används som ett maktmedel för att forma vår uppfattning om saker, till exempel om galenskap, moral och sexualitet. Kunskap och makt är, enligt Foucault, sammanflätade i en diskurs, alltså ett visst sätt att betrakta världen och kategorisera vad som är normalt, respektive avvikande.

På den andra sidan har vi filosofer, sociologer, psykoanalytiker och litteraturvetare som analyserar det västerländska samhällets tillstånd efter att industrialismen och modernismen har gått över i ett nytt skede: postmoderniteten. Den franske filosofen Jean-François Lyotard (1924–1998) beskrev hur vi lever i ett datoriserat kunskapssamhälle där vi inte längre har någon gemensam världsbild. Lägereldarnas tid är så att säga förbi och vetenskapen har förlorat sitt monopol på kunskap.

Långt före internet, AI och sociala medier varnade den franske sociologen Jean Baudrillard (1929–2007) för att vi har blivit oförmögna att skilja på verkligheten och simuleringar av den. Vi lever i det han kallar för en hyperverklighet där massmedial kommunikation blir allt viktigare. Gränserna mellan kommersiellt styrd fiktion och en autentisk tillvaro upplöses, eller blir i vart fall svåra att se. En person i en dokusåpa är till exempel både en verklig människa och en karaktär som formas av en utstuderad dramaturgi. Och en ”influencer” på Instagram kan vara en AI, vars uppdiktade liv ger sken av verklighet.

En tillspetsad tolkning av Baudrillards teori är filmen Matrix från 1999 där människorna lever i en simulerad verklighet, skapad av maskiner, medan de i själva verket är nedsövda och brukas som biologiska batterier. Huvudpersonen Neo använder också ett engelskspråkigt exemplar av Baudrillards bok Simulacra et simulation för att gömma undan saker för maskinernas spioner.

Att säga att vår tids problem beror på post­modernismens teoretiker är som att skjuta på budbäraren, menar Frida Beckman. Baudrillard, Lyotard och de andra förespråkar inte detta samhälls­tillstånd, utan diagnostiserar bara sam­tidens sjukdomar. Och de skriver inte ut något recept för tillfrisknande.

– Många av de här teorierna ser inte någon lösning. De har liksom ingen riktning mot revolutionen eller mot någon förändring. Premissen är snarare att det inte finns någon utväg, säger hon.

Frida Beckman framhåller att post­moder­nis­men har gjort bestående avtryck inom sam­hälls­vetenskap och humaniora. Den har gjort forskare medvetna om att språk inte är ett neutralt redskap.

– Men att säga att den kultur man befinner sig i, och den utbildning man har, påverkar vad man uppfattar är inte samma sak som relativism, säger Frida Beckman.

Sanningsrelativism är dock precis vad post­modernismen brukar anklagas för. Stephen R.C. Hicks är professor i filosofi vid Rockford university i Kanada. I sin bok Postmodernismens för­klaring (Timbro 2014) gör han en vidräkning med postmodernismen genom att söka dess filosofiska rötter, från Jean-Jacques Rousseau och Immanuel Kant till den vänsterkritik mot västvärlden, vetenskapen och tekniken som han ser i dag:

”Post­modernismen förkastar det förnuft och den individualism som hela den upplysta världen vilar på. Sedan utmynnar det hela i ett angrepp på upplysningsfilosofins följder i sin helhet, från kapitalism och liberala styrelsesätt till vetenskap och teknologi.”

Hicks argumenterar för att postmodernismen används för att ge återupprättelse åt socialismen: ”Socialismen är historiens förlorare och om socialister vet det, kommer de att hata detta faktum. De kommer även att hata segrarna för att de vann och sig själva för att ha valt den förlorande sidan. Att ständigt hata leder till en längtan att förstöra.” Lösningen blir, enligt Hicks, att hävda att det inte bara är politiken som har misslyckats, utan att precis allt har misslyckats.

– Hicks bok är helt vild men fler än han har haft den ingången. Om man tittar på samhället från ett strukturalistiskt håll, som går utöver individen och fokuserar på hur olika maktförhållanden påverkar människor, då kan det se ut som ett socialistiskt synsätt. Även Marx har på sitt sätt ett strukturalistiskt tänkande, säger Frida Beckman.

Att postmodernism kopplas ihop med soci­alism förstärks dessutom av att vissa post­moderna teoretiker använder sig av marxistisk teori, till exempel den amerikanske litteraturprofessorn Fredric Jameson, som skrivit mycket om post­moderniteten.

– Det har egentligen inte så mycket med ens politiska tillhörighet att göra. Det är en typ av analys snarare än ett politiskt verktyg, säger Frida Beckman.

Och precis det, att marxistisk teori blir ett analysverktyg i stället för ett politiskt verktyg, är ett av skälen till att postmodernismen kritiserats även från vänster. Den amerikanske lingvistikprofessorn Noam Chomsky är en av de vänsterprofilerade akademiker som har gått hårt åt postmodernismen.

– Han tycker att akademikerna blev sittande på sina kontor och skrev ogenomträngliga texter om språk och makt, i stället för att stå på barrikaderna eller organisera sig, säger Frida Beckman.

I debatten om Donald Trump och hans fria förhållande till sanning har postmoderna teorier getts skulden för att det i dag tycks vara upp till var och en att definiera sin sanning och saluföra den. Den amerikanska litteraturkritikern Michiko Kakutani, som skrivit boken The death of truth (2018), menar att högerpopulister har gynnats av att akademiker har ”predikat postmodernismens evangelium”. Andra har kontrat med att de postmodernistiska teoretikerna inte har orsakat Trumps framgång, utan tvärtom förutspått den. Den finlandssvenska filosofiforskaren Nora Hämäläinen ryckte till exempel ut till post­modernismens försvar 2019 i essäboken Är Trump postmodern? I likhet med Frida Beckman menar hon att de ledande postmoderna tänkarna är missförstådda och att man ska akta sig för att skjuta på budbäraren.

Men kan postmoderna teorier ändå ha gynnat Trump och andra som använder falska fakta för att nå sina syften? Kan de ha bäddat för post-sanningens tid, även om det inte var teoretikernas intention? Jag mejlar Åsa Wikforss, som är professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet, ledamot i Svenska Akademien och har ägnat sig mycket åt att stå upp för vikten av sanning i en tid fylld av ”fake news”.

 ”Vad vi vet är att vissa högerextrema aktörer använt sig av det postmoderna tankegodset för propagandasyften”, skriver Åsa Wikforss tillbaka.

Hon nämner två exempel: Mike Cernovich, som är central inom den amerikanska extremhögern, och den ryske ideologen Aleksandr Dugin, som brukar kallas Vladimir Putins hjärna.

”Dugin har argumenterat för att sanningen är relativ och han har gjort det med hänvisning till postmoderna teorier. Han har till exempel hävdat att det som rapporteras i ryska medier inte är mindre sant än vad som rapporteras i västliga medier, eftersom sanning är relativt till det samhälle man befinner sig i. Dessa idéer har alltså använts för att skapa dimridåer och sprida intrycket att det inte finns någon sanning”, skriver Åsa Wikforss.

Hon tror dock att inflytandet är begränsat, för de flesta vet inget om postmodernismen. ”Det jag oroar mig mest för är att postmoderna idéer använts så flitigt av pedagogiska forskare med stort inflytande på skolan och läroplanerna.” Denna oro saluförde Åsa Wikforss tillsammans med hjärnforskaren Martin Ingvar och förlaget Fri tankes vd Christer Sturmark redan 2015 i Dagens Nyheter, och två år senare i en egen debattartikel i samma tidning.

Våren 2023 skrev skolminister Lotta Edholm (L) i Svenska Dagbladet att det ”postmoderna experimentet” i skolan inte bara hade skapat otydlighet, utan även lett till stress och psykisk ohälsa bland unga. Hon lovade att regeringen kommer att kasta den postmoderna synen på kunskap över bord.

– Det som är farligast med postmodernismen är att begreppet används för att dölja riktiga problem och riktiga frågor, säger Frida Beckman.

Hon skriver i sin bok att ”det eviga pratet om den onda postmodernismen i praktiken kommit att fungera som en dimridå som döljer de sociala, ekonomiska, kulturella och politiska svårigheter som tynger den svenska skolan”.

Den som vill kritisera icke-auktoritär under­visning, där barnet självt ska styra sitt lärande, bör i så fall rikta udden mot pedagogiska inriktningar som Reggio Emilia och Montessori, snarare än mot postmoderna teoretiker, anser Frida Beckman. Hon vill skilja på postmodernismen och den peda­gogiska inriktning som kallas konstruktivism.

Åsa Wikforss anser däremot att den konstruktivistiska pedagogiken är påverkad av postmoderna teorier. I sin bok Alternativa fakta: Om kunskapen och dess fiender (Fri tanke 2017) går hon igenom den skakiga syn på kunskap som hon hävdar att den svenska skolans pedagogik bottnar i.

”Man har helt okritiskt tagit till sig (vad man tror är) postmoderna idéer om kunskap och sanning och sedan omsatt detta i läroplaner och andra styrdokument. Dit hör tanken att all kunskap måste skapas av individen, att det inte går att förmedla fakta och att katederundervisning därför är av ondo. Där finns också tanken att skolan främst ska ägna sig åt att lära ut kritiskt tänkande, som om detta vore möjligt utan att man också ägnade sig åt kunskapsförmedling”, mejlar Åsa Wikforss.

I Alternativa fakta tar hon också upp exempel på hur kunskap ses som en konstruktion och inte som en avbildning av verkligheten. Konstruktivismen och postmodernismen står i dialog med var­andra – i Frankrike är det till exempel en ledande postmodern teoretiker, sociologen Pierre Bourdieu, som driver på införandet av en konstruktivistisk pedagogik i skolan, påpekar Åsa Wikforss.

Den konstruktivistiska pedagogiken skapar en falsk motsättning mellan faktainlärning och förståelse, menar hon.

”Det är förstås en bra idé att studera vem som har makten över informationen, särskilt i en samtid då denna makt ligger hos de stora techbolagen, men bara om man samtidigt håller blicken på vad målet med kritiskt tänkande är – att besvara frågan ’har jag goda skäl att tro detta?’”, skriver hon i sitt mejl.

Åsa Wikforss tycker att det är oklart hur relativistisk postmodernismen är, men att det åtminstone finns sådana inslag: ”Det finns en typ av sanningsrelativism som stämmer ur en viss syn på språket – tanken att de begrepp vi använder för att förstå och beskriva världen är våra ska­pelser och att de därför inte fångar världen som den verkligen är. Sanningen blir då relativ till olika begreppsliga strukturer och därmed till olika språk och kulturer. Den här idén finns hos Nietzsche, bland annat, och han inspirerade många av de postmoderna tänkarna.”

Även om Friedrich Nietzsche (1844–1900) inte räknas som en postmodern filosof är han inflytelserik för postmodernismen. Frida Beckman lyfter fram ett berömt Nietzsche-citat: ”Mot positivismen, som blir stående vid fenomenet, ’det finns bara fakta’, skulle jag säga: nej, just fakta finns inte, endast tolkningar.”

– Jag har egentligen inget behov av att försvara Nietzsche. Han var en stjärna på att dra saker till sin spets, säger Frida Beckman, som ändå tycker att citatet är missvisande.

Nietzsche problematiserar jagets förhållande till verkligheten. Det betyder inte att han anser att det är omöjligt att nå kunskap om världen, men ”att denna kunskap ofrånkomligen är i händerna på olika tolkningar, perspektiv och affekter”, som Frida Beckman formulerar det.

Vi började i den svenska skoldebatten och hamnade hos Nietzsche – det är svårt att hålla rak kurs när man försöker följa postmodernismens resa. Begreppet samlar diverse ganska disparata akademiska teorier. Det används också som beteckning på stildrag inom konst och arkitektur, vilket är ganska oproblematiskt, menar Frida Beckman.

– Postmodern konst finns. Det kan man gå till Moderna museet och se en massa exempel på.

Men att bunta ihop olika teorier och svepande kalla dem postmodernism tycker hon inte bidrar till klarhet.

– Det finns inget sätt att knacka in alla de här dimensionerna i samma begrepp. Det är lite som att säga träd och inbegripa även blommor och fiskar, säger Frida Beckman.

Åsa Wikforss önskar sig också ett mer precist språkbruk och mindre svepande anklagelser. Postmodernismen kan knappast skyllas för post-sanningens tid, skrev hon i sin recension av Nora Hämäläinens Är Trump postmodern? Den rådande sanningskrisen beror snarare på ny teknik i kombination med effekter av ekonomiska ojämlikheter. Att ödsla kraft på ett ställningskrig, ”förnuftets apostlar mot postmoderna predikanter”, är olyckligt, anser Åsa Wikforss. De som försöker bekämpa desinformationen och stärka kunskapen ska inte anklagas för att vara drivna av dolda maktanspråk. Och samtidigt, sett ur den andra skottriktningen, anser Åsa Wikforss att ”de som kritiserar postmodernismen bör vara tydliga med exakt vad det är de kritiserar och inte onyanserat döma ut en hel rörelse, filosofiska idéer såväl som konstnärliga uttryck”.