Helgonen – de levandes ombud på andra sidan

År 1472 satt en treårig flicka i Visby i fönstret på sina föräldrars stadshus och lekte. Plötsligt gav fönstret vika, flickan ramlade ut och föll mot kullerstensgatan nedanför. Hennes kropp hittades snart av stadsfogden, som fick det tunga uppdraget att berätta om olyckan för flickans mor. Modern blev förstås förkrossad, och hon försökte under tre timmars tid förgäves återuppliva den lilla flickan.

Ryktet om händelsen spred sig snabbt i staden, och när en ung skrivare fick höra om den uppsökte han genast den sörjande modern för att ge henne ett råd: att åkalla den heliga Katarina av Vadstena. Sagt och gjort – både hon och hennes man föll gråtande ner på knä och bad innerligt till S:ta Katarina om att flickan skulle få liv igen. Om hon fick det, lovade de att de skulle vallfärda till Vadstena och ge en offergåva som tack.

Denna berättelse är hämtad från mirakel­samlingen för Katarina av Vadstena, och vittnar om en mirakulös händelse som ägde rum för flera hundra år sedan. Den visar vilken stor betydelse som medel­tidens människor upplevde att helgonen hade. Den huvudsakliga anledningen till att man vände sig till och vördade helgonen var att de troddes kunna bistå de levande. Uppfattningen var att helgonen befann sig i Guds närhet och därför kunde fungera som de levandes advokater eller ombud. De kunde gripa in med sina förböner för den enskilda människans sak, oavsett om det handlade om att förkorta någons tid i skärselden eller om att återställa någons hälsa.

En vanlig föreställning var att man skulle ge helgonet en gåva i retur om man blev bönhörd, såsom föräldrarna till flickan som ramlat ut genom ett fönster. Gåvor till helgonen gav man även i andra sammanhang, och sådana gåvobrev utgör en av flera betydelsefulla källor för att förstå den medeltida människan. Breven förmedlar enskilda livsöden och ger samtidigt insikter i hur människor levde sin religion.

Sedan över tusen år tillbaka har den kristna religionen präglat samhället i det område som numera utgörs av Sverige. Helgonen, som var en viktig del av denna religion under medeltiden, är därmed även en del av vårt gemensamma historiska kulturarv. Genom att förstå helgonens betydelse för den medeltida människan närmar vi oss deras världsbild, vardagsliv och värderingar. För att sätta oss in i de medeltida förhållandena måste vi också förstå dåtidens geografi. Den medeltida svenska kyrkoprovinsen, med ärkestiftet i Gamla Uppsala och sedermera nuvarande Uppsala, bestod i slutet av medeltiden av sju stift och lydde under påven i Rom. Området inkluderade dock inte Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinge, men omfattade i stället Finland och det nuvarande ryska Karelen. Just nu pågår ett stort forskningsprojekt där den medeltida helgonkulten kartläggs, utifrån bland annat liturgiska fragment, reliker och altardonationer. Ett av resultaten är en interaktiv, digital karta där både forskare och allmänheten kan söka efter information om helgonkulter, kyrkor och andra heliga platser utifrån tidsperiod, geografi och helgon. Då kan man till exempel se hur förekomsten av ett visst helgon såg ut i olika delar av landet under olika perioder.

Helgon har funnits i den kristna religionen i cirka tvåtusen år. Traditionen uppstod i romarriket för att hålla minnet av medlemmar i den kristna gemenskapen vid liv, och de första helgonen var de kristna martyrerna – de som dog för sin tros skull. Det var dessa idéer som så småningom skulle växa och bli till en särskild vördnad riktad gentemot de heligaste personerna i samhället. Inom den medel­tida latinska kristendomen måste någon ha dött för att officiellt bli ett helgon. Då ansågs det att helgonets själ hade kommit direkt in i himlen och därmed hoppat över den tid i skärselden som väntade för de allra flesta människor efter döden. Att kalla någon för ett ”helgon” har varit ett uttryck för att personen tolkats som gudfruktig och starkt troende. Kanske hade personen i fråga ägnat sitt liv åt goda gärningar, eller utmärkt sig på andra sätt som visade att personen var särskilt from och utvald av Gud.

Hur det går till när någon kanoniseras, alltså utnämns till helgon, har förändrats under åren, men det har alltid krävts att en auktoritet måste godkänna personen som helgon. Den officiella kontrollen stod biskopar, abbotar och präster för under lång tid, även om vördnaden av en helig person kunde uppstå mer lokalt och underifrån. Vid början av 1200-talet blev det emellertid kyrklig lag på att påven hade ansvar för den officiella helgonförklaringen. Denna centralstyrning har gett upphov till ett stort och spännande källmaterial som ger inblick i vanliga människors liv under sen medeltid. Materialet som rör helgonkulter är en riktig guldgruva för social- och kulturhistoriker.

Inom det medeltida samhället förankrade helgonen religionen lokalt. Detta gäller även i dag i en stor del av världen. Vördnaden av helgonen var av stor betydelse i det medeltida samhället och nya helgon tillkom också i Norden under hela medeltiden. Till det område som i dag utgör Sverige kom kristendomen förmodligen redan på 700-talet, och under tiden mellan omkring år 1000 och år 1500 utvecklades kulterna av nordiska helgon.

I Sverige hittar vi uppgifter om att missionärer som blev helgon var aktiva under 1000- och 1100-talet, som S:t Sigfrid i bland annat Värend, S:t Eskil i Södermanland och S:t Henrik i Finland. Lekmän som S:t Botvid och S:ta Elin omtalas också som viktiga för kristnandet i sina senare skrivna helgonbiografier. Det finns bevis på att de firades som helgon under slutet av 1100- eller senast i början av 1200-talet. Bland dessa tidiga helgon finns även kungahelgonet S:t Erik.

Något senare uppträder det inhemska helgon som de flesta känner till: S:ta Birgitta. Även andra gestalter från 1300- och 1400-talets Sverige blev påtänkta för påvlig kanonisering och kom att få utbredda kulter: Birgittas dotter Katarina – vars mirakelberättelse vi inledde den här artikeln med – S:ta Ingrid av Skänninge och biskoparna S:t Brynolf av Skara och S:t Nikolaus av Linköping. Reformationen kom dock i vägen för de tre senares kanoniseringsprocesser.

Interaktionen med helgonen kunde ske på olika sätt. Religion handlar inte bara om trosföreställningar, utan är något som människan lever och gör i sitt vardagliga liv, och i relation till helgonen fanns det en uppsjö av praktiker som människor använde sig av för att närma sig det heliga. Det troligen vanligaste sättet att interagera med helgonen var genom bönen, och när man i nödsituationer sökte hjälp hos ett helgon ackompanjerades ofta bönen med att man avgav ett löfte, som i det inledande exemplet. Helgonet kunde också hedras genom donationer, som syftade till att stifta ett altare tillägnat helgonet, eller till utsmyckning och underhåll av ett befintligt helgonaltare.

Människors årsrytm präglades i hög grad av de många helgondagarna. Vissa lever fortfarande kvar i vårt språkbruk och våra traditioner, som mickelsmäss (ärkeängeln Mikael), mårtengås (S:t Martin av Tours) och tjugondag Knut (S:t Knut Lavard), även om Knuts namnsdag har flyttats. Många av helgondagarna var arbetsfria, och förutom att de kunde högtidlighållas genom kyrkobesök var de också tillfällen att ses och fira tillsammans.

Helgonen representerade en valfrihet i fråga om hur människorna levde ut sin religion. Genom helgonkulten kunde man ”skräddarsy” sin religiositet och anpassa den efter de egna behoven. Vissa helgon kom att bli särskilt populära inom olika samhällsskikt och yrkesgrupper, och genom att tillsammans med andra delta i en gemensam kult av sitt ”favorithelgon” kunde man uttrycka sin identitet och stärka sina sociala band. Detta är inte minst synligt i fråga om gillesväsendet. Gillesmedlemmarna hjälpte varandra ekonomiskt i svåra situationer, höll religiösa processioner och man åt och drack tillsammans till skyddshelgonets ära.

Ett skyddshelgon var ett helgon som hade ett särskilt förhållande gentemot till exempel en yrkesgrupp, en byggnad, en stad eller något annat fenomen. Under senmedeltiden räknades bland annat S:ta Elin av Skövde och S:t Sigfrid som Sveriges skyddshelgon. Under medeltidens senare del blev det också allt vanligare att enskilda individer valde ut ett personligt skyddshelgon, som de upplevde sig ha en särskilt nära känslomässig relation till. Vi har flera exempel på detta också från den svenska kyrkoprovinsen. Under mitten av 1400-talet grundade till exempel borgaren Gerike Wikhard i Lödöse ett sidokapell till heliga Birgittas ära, eftersom hon var hans egen ”fru och patrona”. Under samma tid bad också den finska adelsdamen Lucia Olofsdotter i sitt testamente att hennes ”heliga patroner”, S:t Henrik och S:ta Birgitta, skulle hjälpa hennes själ vid övergången från jordelivet.

Interaktionen med helgonen skedde förstås också i kyrkorummet. Där var helgonen närvarande i predikan och liturgi, men givetvis också i fysisk form som reliker, skulpturer och väggmålningar. En kult av en specifik helgonbild kunde uppstå spontant på folklig nivå, men kunde också initieras av kyrkan som organisation. Ett flertal bevarade medeltidsbrev från den svenska kyrkoprovinsen visar hur olika biskopar utfärdade avlat för dem som vördade vissa helgonbilder, eller för dem som besökte vissa helgons gravar. Exempelvis beviljade biskop Sven av Skara år 1441 fyrtio dagars avlat för alla som vördade den skulptur av S:t Lars som fanns i Horns sockenkyrka i Västergötland, genom att knäböja framför bilden och fromt be Pater Noster och Ave Maria till helgonets ära.

I kyrkorummet hade helgonen sina egna altaren. I en vanlig sockenkyrka på landsbygden fanns alltid åtminstone tre altaren – högaltaret, Mariaaltaret och ett altare tillägnat kyrkans skydds­helgon – men i stora klosterkyrkor och katedraler kunde antalet altaren vara mycket stort. I Vadstena klosterkyrka tycks det under 1400-talet ha funnits omkring ett fyrtiotal. Många sådana altaren stiftades av fromma privatpersoner som ville ära ett särskilt helgon. Över lag var det ett vanligt förfarande, åtminstone bland samhällets mer bemedlade, att genom donationer till kyrkor och kloster försöka försäkra sig om sitt eget och sina anhörigas själsliga välbefinnande. Genom att studera donationer till specifika altaren eller sidokapell kan man se vilka helgon de enskilda donatorerna valde att vända sig till.

Ett exempel är den förmögne och inflytelserike borgaren Peter Ålänning, som under slutet av 1300-talet och början av 1400-talet donerade lantegendom till ett flertal kyrkliga institutioner i både Sverige och Finland. Med denna kartläggning har man nu en tydligare bild över den geografiska spridningen av donationerna, och man kan konstatera att han tycks ha haft en förkärlek för de nordiska helgonen S:t Erik, S:t Olof och S:t Henrik. Tack vare dessa donationer kunde Peter få förböner för sin och sina familjemedlemmars själar, men han kunde också knyta viktiga sociala kontakter till mäktiga institutioner som Åbo domkyrka och Vadstena kloster.

En annan person som donerade flitigt till kyrkor och kloster var adelsdamen Birgitta Olofsdotter (Tott). Hennes donationer under slutet av 1400-talet hade dessutom tydliga instruktioner till prästerskapet om de specifika liturgiska arrangemang hon ville skulle äga rum vid de altare hon donerade till. När hon år 1472 donerade två gårdar till franciskanerna i Söderköping, ville hon att bröderna varje lördag ”i evig tid” skulle sjunga till Jungfru Marias ära vid kloster­kyrkans Mariaaltare. Om bröderna inte upprätthöll detta hedrande av Maria skulle de båda gårdarna återkallas.

Helgonkulten var central i det medeltida samhället och är en väsentlig del av vårt kulturarv. I databasen ”Mapping saints” samlas inte bara donationer, utan också ett stort antal andra fenomen med en koppling till helgonkulten – som pilgrimsresor, liturgiska firanden, muntliga traditioner och olika typer av konstföremål. Sammantaget bidrar denna forskningsresurs med nya möjligheter till att utforska medeltidens kulturella landskap i både fysisk och andlig bemärkelse.

Hur gick det då för den lilla flickan i Visby, henne som vi mötte i inledningen? Jo, hon återfick livet och blev helt återställd efter olyckan. För att uppfylla det löfte som hennes föräldrar hade avgett reste hon sedan samma år tillsammans med sin mor till Vadstena kloster och lämnade sin offergåva till S:ta Katarina. De berättade också om den fantastiska händelsen för klosterfolket, som skrev ner berättelsen. Tack vare detta har den bevarats för eftervärlden och kan i dag bidra till att hjälpa oss att förstå hur människor tänkte och agerade i en för oss avlägsen tid och tankevärld.