”Vi får leva med Hitlerbaggen”

I mitten av 1700-talet formaliserade Carl von Linné ett sätt att klassificera och namnge naturen. Hans ramverk används än i dag och ligger till grund för internationella regler för namngivning av arter. Artnamn är viktiga inom biologin eftersom varje namn måste vara unikt för att möjliggöra en tydlig hänvisning till den aktuella arten.

Nu pågår en debatt om att ersätta artnamn som kan uppfattas som stötande. Ett omdiskuterat exempel är den blinda jordlöparen Anophthalmus hitleri. Namnet föreslogs av en österrikisk insektssamlare år 1933, kort efter att Adolf Hitler blivit rikskansler i Tyskland.

Liksom andra delar av samhället måste vetenskapen anpassa sig till samtiden och reflektera över sin historia. Konstverk tas bort om de står för slaveri, kolonialism och andra former av förtryck. Inom vetenskapen finns en liknande rörelse. Ett exempel på det är att Karolinska institutet överväger att ändra namn på föreläsningssalar som är uppkallade efter forskare med koppling till rasistisk vetenskap.

Att ändra artnamn är något annat. Vetenskapen utvecklas ständigt, men det behövs stabilitet när det gäller nomenklaturprocessen och själva namnen. Trots våra känslor angående valda namn är det ingen bra idé att ändra dem.

Det är svårt att definiera arter. Taxonomer och forskare inom biodiversitet lägger ner mycket arbete på att komma överens om gränsdragningar. Däremot råder stor enighet om hur processen för namngivning ska gå till. Vi följer internationella koder för namngivning, såsom den Internationella koden för nomenklatur för alger, svampar och växter. Koden diskuteras och revideras vart fjärde år vid den Internationella botanikkongressen.

Dagens system bygger på att det första namnet som sätts på en art (typexemplaret eller den ursprungliga dokumentationen) är det enda som formellt erkänns. Detta ursprungliga namn förs sedan vidare genom alla uppdateringar till följd av nya upptäckter. Att förändra denna praxis skulle gå emot själva kärnan i nomenklaturen.

Däremot pågår en diskussion bland forskare om det i dag är vettigt att hedra specifika personer genom att uppkalla nya arter efter dem. Är det verkligen förenligt med jämlikhet och representation? Ett stort antal inhemska arter i Nya Kaledonien (tidigare fransk koloni i Stilla havet) hedrar franska medborgare. 94 procent av arterna är uppkallade efter män.

Betyder detta att mängder av arter borde få nya namn? Vem ska i så fall bestämma vilka namn som är problematiska, och hur det ska gå till att välja nya? Enligt Internationella naturvårdsunionens senaste statistik har världens biologer hittills beskrivit 2,13 miljoner arter. Risken är stor att en strävan att byta ut oönskade namn inte bara skapar förvirring, utan även slukar värdefulla resurser och tid från arbetet med att namnge nya arter i naturhistoriska samlingar och i naturen.

Vad ryms egentligen i ett namn? I pjäsen Romeo och Julia av William Shakespeare säger Julia till sin älskade: ”Det, som ros vi kalla, med annat namn dock lika ljufligt doftar.” Budskapet är att själva namnet saknar betydelse. Ett namn är bara ett namn. Vi använder namn för att organisera världen omkring oss, människor och föremål i våra liv – liksom för att beskriva arter värda att bevara.

Vad ryms egentligen i namnet Anophthalmus hitleri, den blinda skalbaggen som kryper omkring i slovenska grottor? Var upphovsmannen till artens namn full av beundran för Adolf Hitler? Eller drev han med ledaren genom att namnge en blind insekt efter honom? Det vet vi inte. Och vi bör inte bry oss eftersom ett namn bara är ett namn, inget mer.