”Bronsåldern var nog en obehaglig tid”

Hällristningarna kan ha skapats av hemliga sällskap för att ge magiskt skydd inför långväga båtresor. Det menar Johan Ling, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet, som har skrivit Hällristningarnas värld. Han hoppas att läsarna ska ta med sig boken på sina egna upptäcktsfärder i bronsålderns spår.

För vem har du skrivit boken?

– För både en intresserad allmänhet och för akademiker och forskare. Hällristningarna är en lucka in till den här väldigt intressanta och komplexa bronsåldersvärlden som vi försöker koda av. Jag försöker beskriva de teorier vi har om samhället då, hur mycket brons man konsumerade, hur handeln kan ha gått till, vilka båtar man använde och även vilka handelsvaror man kan ha haft med sig i utbyte mot koppar och tenn.

Bärnsten verkar ha varit en av de saker de betalade med när de köpte koppar och tenn.

– Ja, vi tror det. Och det är lite spännande att vi ofta finner bärnsten i de regioner som koppar kommer ifrån, som Spanien och de brittiska öarna. Vi vet att bärnsten kommer från norr, från Baltikum och den rika bärnstenskusten på västra Jylland, kanske även från Skåne. Vi har inga direkta data om hur man värderade bärnsten under bronsåldern, men vi vet att i det antika Grekland och romarriket hade det ett högt värde, det talas till och med om att det hade guldets värde, men det är lite omdebatterat.

Vilka andra handelsvaror använde nordborna?

– Säkert pälsverk. Vi är också tämligen säkra på att människor har varit en handelsvara. Möjligtvis finns ett bevis för det på en ö utanför brittiska Kent där man har hittat en kvinna och två barn med strontiumsignaturer från Bohuslän. Man fann dem i en grop, nästan lite brutalt lagda, som om man hade slängt dit dem. Från samma tid finns väldigt prominenta gravar med vapen och dylikt, så man tänker att det här kanske är individer som inte har behandlats på samma sätt som de andra. Vi har bland annat gruvor i England belagda från bronsåldern där gruvgångarna är så små så att de måste ha haft barnarbete då. Man har också hittat skelett från barn i de här gruvgångarna, vilket i sig är väldigt obehagligt. Det är nog en tämligen obehaglig tid det här.

Hade man slavar även på hemmaplan?

– Sannolikt. För att kunna realisera de här långväga handelsföretagen så måste du också ha folk som tar hand om sysslorna på gårdarna. Slavarna frigjorde arbetskraft så att du kunde investera i båtar, manskap och krigare – allt det som behövs för sådan här långväga handel. Vi tror vi att systemet påminner ganska mycket om det vi ser längre fram i tiden, det vill säga under vikingatid, där trälar på ett sätt var ganska integrerade i hushållen och kunde avancera och bli fria.

Hur hänger hällristningarna samman med handeln?

– En övergripande teori är att man till exempel skapade hällristningar i samband med resor. Dessa resor är ju inte helt ofarliga. Du ska möta och bemästra havet och man kan tänka sig att man fäster de här skeppssymbolerna och figurerna av krigare i sten för att klara av de här resorna. Stenen är ju ett fast format som nästan ankrar upp skeppen och ger stabilitet. Medan religion handlar om att man egentligen överlåter det som sker till gudarna så är magi ett sätt att själv försöka manipulera skeendet genom kontakt med det övernaturliga.

Du kopplar hällristningarna till hemliga sällskap. Berätta!

– Hemliga sällskap är en institution som återkommer i tid och rum, de finns i stort sett på alla kontinenter. Det kan vara en elit som kontrollerar krigföring, långväga handel och samhället i stort – inte minst överskottsproduktion – och de utövar sin kontroll genom ritualer. Kopplingen till det övernaturliga särskiljer dem från de andra i samhället och gör dem till ett skrå, en speciell grupp. Det spännande är att hällristningar oftast finns med som en variabel i dessa hemliga sällskap globalt sett inom olika religioner. Individerna avbildas ofta med en näbb, ibland med vingar. De kan också vara behornade. Väldigt många av de här krigarna har accentuerade vader och enormt erigerade penisar. Det finns också samlagsscener med djur och människor, även samlag mellan det vi tolkar som barn och vuxna.

Hur ska man förstå dessa samlagsscener?

– Jag kopplar dem till sådana här hemliga sällskap, att de gjorde mycket för att skrämma de andra i samhället och visa att de hade makt, som en sorts terror mot den egna befolkningen. Kannibalism är också en sådan variabel, liksom grova sexuella företeelser. Det är nog inget trevligt samhälle det här tror jag.

– Det finns inslag av samlag med djur i indoeuropeisk mytologi, bland annat finns det en nedtecknad historia från Irland som man anser är lastgammal och nog går tillbaka till en indoeuropeisk myt. I den ska en person initieras till kung och då måste han ha samlag med en märr. Det här med samlag mellan människor och djur förekommer i många krigarsamhällen – det finns exempel på flera kontinenter på att krigare ses som att de kommer hem med något smutsigt när de återvänder från krig, något brutalt som de måste renas från. Tamdjuren anses som rena så då betraktas samlag med djur som en reningsprocess, ett sätt att få bort det onda, även om det ju för oss då kan tyckas tämligen obegripligt. Det kan också handla om att djuren är ett slags koppling till anfäder och till det övernaturliga.

Hur förhöll sig de första hällristningsupptäckarna till de sexuella motiven?

– En rolig detalj är att de första som dokumenterade hällristningarna tog bort fallosarna i sin dokumentation. Forskare är rörande överens om att det bibliska idealet kan ha legat som ett täcke över dokumenterandet och tolkningarna – de falliska krigarna med horn ser närmast diaboliska ut.

Ett mindre laddat motiv som förekommer på många hällristningar är skepp.

– Ja, skeppen är väldigt tongivande – vi har upp mot 20 000 båtar avbildade på ristningarna. I ett forskningshistoriskt perspektiv så är det intressant att man länge undvek att sätta dem i en maritim kontext. Man sa att det var kultskepp eller fruktbarhetsskepp. När man gjorde de första inventeringarna förstod man inte strandförskjutningsprocessen. I dag ser vi hällristningarna i odlingslandskap men havet har stått mycket närmare många av ristningarna när de skapades.

Vad vet man om båtarna som användes under bronsåldern?

– Där spekulerar vi mycket. Vi håller på med att simulera sådana här båtresor utifrån ett båtfynd som man gjort i Danmark. Fyndet är från tidig järnålder men vi tror att båttypen går tillbaka till bronsålder. Genom simuleringar kan vi testa hur lång tid det tar för 18 man att paddla från Jylland till Bohuslän, Norge eller ända till England.

– Det är ett ganska komplext och stort företag. Jag blir mer och mer övertygad om att de använde segel, åtminstone någon sorts ad hoc-segel. Det finns några ristningar med vad som ser ut att vara master eller segelliknande konstruktioner. Jämfört med paddling innebär användade av segel att du kan ha mindre manskap på båtarna, mer last och att det går fortare. Du avancerar från 3–4 knop till 7–8 knop, så restiden halveras och du behöver inte hålla dig jäms med kusten.

– Det finns också indirekta bevis för det i skeppssättningar på Gotland som dateras till bronsåldern. Skeppssättningarna har samma dimension, alltså samma längd-bredd-index, som vikingaskeppen har. I mitten på de här skeppen finns ibland stolphål där det kan ha funnits en mast. Så vi håller på att driva på ganska hårt om att det de bör ha haft någon form av segel redan under bronsåldern.

Vilka andra motiv vill du lyfta fram från ristningarna?

– Jag tycker att de exakta återgivningarna av vapen och vagnar är jättespännande. Och så finns det ett specialmotiv som kallas voltigör och som visar en person som slår en volt ovanför ett skepp. Det har fascinerat väldigt många forskare över tid, och den närmaste analogin är egentligen från den minoiska och den mykenska kulturen. Även i det forntida Egypten finns avbildningar av personer som slår en volt över ett skepp.

Så du tänker att bronsålderns nordbor kan ha påverkats av motiv som de har sett på andra ställen?

– Garanterat. Man kan tänka sig att du har grupper som åker på resor för att handla med koppar och tenn. Då träffar de andra grupper och utbyter idéer. Väldigt mycket av det vi ser i motiven här kanske är feltolkningar av det man har hört om från andra, eller sett på resorna. De städer och stater som finns under den här tiden, det vill säga Egypten och Mesopotamien, lockar till sig andra kulturer. Det finns givetvis ett slags dragningskraft dit då, lite som att åka till New York i dag.

Ett mystiskt motiv är skålgropar, alltså små uthuggna gropar i sten, som kan ha samlat upp vatten.

– Ja, vattensymboliken är väldigt stark när det gäller ristningar i överlag. De fanns nära vatten, vid havet eller vid sjöar, åar och älvar. Sedan finns det historiska uppgifter om att man har haft blod eller mjölk i skålgroparna. Jag har till och med uppgifter från min släkt om att de användes i samband med sjukdom och att man smorde in fett eller hällde saft i dem. De används väldigt långt fram i historisk tid, men den användningen är svårare att låsa fast till bronsåldern.

Många har vant sig vid att ristningarnas motiv är ifyllda med röd eller vit färg, men det avråder du bestämt från.

– Gedigen forskning på det här området, både i Norge och Sverige, har visat att mineralerna som bergarten består av andas och anpassar sig efter säsong, men målar du i ristningarna så fixerar du mineralerna. Det innebär att de inte kan anpassa sig efter hetta och kyla på samma sätt som de annars kan göra. Då ökar vittringen kraftigt, ja, de sprängs kan man säga. När vi har tagit bilder med infraröd kamera av imålade och inte imålade ristningar ser vi att de imålade ackumulerar värme, vilket bidrar till vittring. Det har också visat sig att varje ommålning gör att mineraler skrapas bort. Därmed tappar vi information om texturen och data om huggtekniken, som vi just nu håller på att försöka få grepp om. Jag jobbar mycket med geologer som också är bestörta över det här och säger att vi måste stoppa det.

Så varför fortsätter ändå imålningsbruket?

– Problemet är att folk inte ser ristningarna och då får museerna klagomål. Det började med att man fyllde i runor på runstenar på 1930-talet, runrött hette det då, vilket man i stora drag har slutat med nu. Jag hoppas att boken bidrar till att budskapet når ut och att man slutar med målandet. Jag har försökt prata med Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen om att de borde ta ett samlat grepp och verkligen sluta med det här, så som man exempelvis har gjort i Norge.

I målningarna kan det ju också finnas tolkningar av motiven.

– Exakt. Vi ser väldigt mycket av det. När vi laserskannar ristningarna kan vi se hur feltolkade vissa har blivit av den som har fyllt i dem. Det finns ett exempel från Fossum där två krigare går i klinch med varandra. Där har finns en imålad yxa, men laserskanningen visar att han håller ett svärd. Någon har gjort den första tolkningen i målningen och sedan har de andra bara reproducerat den tolkningen. Jag har internationella kollegor som är förfasade över detta bruk. Det är ungefär som om någon skulle ta Mona Lisa och fylla i målningen.

Hur kan man då hjälpa betraktaren att se motiven?

– Nu försöker vi jobba med VR (virtual reality) och AR (augmented reality) där vi fyller i motiven digitalt i stället. Vi har ett projekt just nu där vi håller på att utveckla en app som vi hoppas kan lanseras. Då kan man dels se all dokumentation, dels fylla i ristningarna själv digitalt. Man kan också använda belysning och informationsskyltar. Erfarenheter från andra länder visar att besökarna har blivit mer stimulerade och aktiva när man har slutat med imålningar.

Är ni säkra på att hällristningarna inte var målade från början?

– Det finns ingen uppgift som visar att det skulle ha funnits någon form av färg. När du knackar in en sådan här ristning kommer det fram en vitare del av stenhällen. Det kanske har synts ett vitt skimmer i 10–15 år efter att de huggits, men de kan inte ha synts på distans. Möjligen på 15 meter, om du har tur.

I boken har du med QR-koder till de ristningar som omnämns. Har du tänkt dig att folk ska ta med boken ut i fält?

– Absolut! Även formatet med mjuka pärmar är anpassat för det. Genom QR-koderna kommer du till Svenskt hällristningsforskningsarkivs databas där vi har ett kartgränssnitt så att man kan få koordinaterna till platsen. Du kommer också till all dokumentation som finns om varje ristning. Det var en stor utmaning att välja bilder till boken, men på det här sättet kan jag i alla fall länka vidare till fler bilder. Nu lanserar vi också en 3D-viewer som gör att du kan titta på ristningarna i väldigt hög detaljnivå.