Byggdes Ölands borgar för skydd eller fest?

Öland gör skäl för sin turistslogan Solens och vindarnas ö. I östra kanten av det karga och trädfattiga Alvaret hukar arkeologer under molnfri himmel, på jakt efter pusselbitar av Ölands förflutna. För 1 500 år sedan var detta en av minst 15 större samlingsplatser på ön, Träby borg. De försöker ta reda på vad som försiggått här – då och senare.

Den som besöker borgen till fots eller med cykel denna blåsiga majdag blir lätt lomhörd av den hårda sidvinden. Men arkeologerna är förskonade från pustar som annars lätt virvlar upp jorden de gräver i, tack vare enklare stengärdsgårdar ovanpå spillrorna av de gamla gedigna borgmurarna. Av dessa finns inte mycket kvar sedan traktens bönder vittjat dem på prima byggnadsmaterial genom seklerna.

Ett mindre hemman byggdes inuti västra delen av den tredelade borgen. Grundplanen, som liknar en myra, gör Träby – eller Treby – unik bland de öländska borgarna. Hemmanet är nu också en ruin sedan slutet av 1800-talet, och arkeologerna lämnar den delen, myrans huvud, orörd eftersom den sentida användningen rört om i lagren och förstört de flesta spår av tidigare aktiviteter.

Men här i mittborgen är det välordnat och fint – kanske lite för fint. Grävledaren Sven Isaksson, professor i laborativ arkeologi vid Stockholm universitet, kliar sig i skägget.

– Det är ganska måttligt med föremål. Vi har inga mänskliga kvarlevor, som i Sandby borg, och inga spår efter en sådan förstörelse heller. Inget har heller brunnit. Det verkar snarare ner­monterat, kanske till och med städat.

Just vad borgen använts till är en av huvud­frågorna som arkeologerna försöker få besvarade. Att så få föremål hittats tyder kanske på att borgen inte varit i bruk under någon längre period. Men det vet man ännu inte – kanske kommer analyser av bland annat jordprover att ge en del svar. Och så höstens grävning.

Grävningen ingår i det åttaåriga projektet Kris, konflikt och klimat, som leds av professor Kerstin Lidén på Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet. Syftet är att studera samhällsförändringar i Skandinavien år 300–700, en tid då Öland skakades av konflikter. De kan ha uppstått eller skärpts av stora vulkanutbrott som påverkade jordens klimat i decennier och av Västroms fall år 476 med folkvandringstidens omvälvningar som följd. Under 500-talet ebbade Ölands storhetstid ut, då handeln med romarriket ströps.

För att förstå skeendena ska ett flertal borgar grävas ut. Eller snarare tar man stickprov, för några fullskaliga utgrävningar är det inte frågan om.

Projektgruppen väljer ut borgarna efter att marken först undersökts med drönarburen lidar, en laser som avbildar markytan under vegetation och visar på strukturer – som husgrunder – en bit ner i marken. Det kompletteras med markradar, som ger en mer finupplöst bild, och geokemiska analyser av jorden. Arkeologerna mäter halterna av ett tiotal grundämnen vilka påverkas av mänskliga aktiviteter, som odling, matlagning eller metallhantering.

Utgrävningen är den första i projektet. En ”tjuvstart” utanför projektbudgeten gjordes 2023 i Lenstad borg, nordväst om Sandby borg – där arkeologer för tio år sedan hittade spåren av en massaker från sent 400-tal. Den är byggd med en yttre och inre mur som löper samman i ena kanten och omges av våtmarker på tre sidor. Den är mer diffus i sin form, på grund av uppodling av marken – eller för att det kanske inte är en borg i den vanliga bemärkelsen.

Fina fynd har tidigare gjorts på platsen, bland annat en ovanlig bronsring, ett vackert handtag till en romersk kanna och en påstådd guldring som smältes ner i Kalmar. Vid grävningen 2023 hittades väldigt få fynd, men en möjlig vävtyngd dateras till före 300-talet.

Här i Träby gräver arkeologer från Stockholms universitet och Linnéuniversitetet tillsammans med ett femtontal masterstudenter och doktorander från Stockholm, inom laborativ arkeologi och osteologi. I höst fortsätter grävningen, då med studenter från Linnéuniversitetet.

En av studenterna i laborativ arkeologi är Isabella Engström, som med ett GNSS-instrument mäter in positionen för ett jordprov. GNSS är ett samlingsnamn för navigationssystemen gps, europeiska Galileo, ryska Glonass och kinesiska Beidu.

Instrumentet är en drygt två meter lång stång, spetsig i botten och med en plasttallrik längst upp. Denna är en antenn, som tar emot signaler från satelliterna. Det ger en precision på centimetern när, till skillnad från 5–10 meter med en vanlig gps.

Instrumentet är en del av 2000-talets digitala revolution, som ersatt metoder där fyndplatser dokumenterats med måttband, papper och penna. De prover som tas till labbet analyseras med kemisk-fysiska metoder för att spåra grundämnen. Men Sven Isaksson gör även en snabbkoll i fält med en handhållen XRF-spektrometer. Det står för röntgenfluorescens och innebär att röntgenstrålar riktas mot provet och ändrar våglängd beroende på vilka grundämnen de träffar.

– Det är ett mörkare parti här mitt i huset. Instrumentet visar på lättare grundämnen som kan peka på att man sysslat med något organiskt här, som mat. Spår av metaller kan tyda på att man tillverkat något. Kanske har det varit en verkstad.

För säkrare slutsatser behöver jordprover från flera ställen undersökas mer noggrant i labbet. Men att det varit en härd på platsen är ingen vågad gissning. Att den ligger lite snett i förhållande till husets väggar kan bero på att det växt träd och buskar som tagit över när borgen övergavs. På 1 500 år kan mycket rubbas av naturens krafter.

– Vi tar också prover mellan golvplattorna här, som har tumlat runt en del. Då kan vi kanske hitta spår av sådant som trillat ner mellan plattorna, som är av röd kalksten och täcker hela golvet, säger Sven Isaksson.

Husen är byggda vägg mot vägg i sidled och deras bakre väggar är själva borgmuren. I sin främre ände vetter de ut mot en ”gränd” – som också var belagd med röda kalkstensplattor. Åtminstone just vid det hus som grävs ut. Fint skulle det vara!

Arkeologen Ludvig Papmehl-Dufay från Linné­­­universitetet, som ska leda höstens grävning i Träby, har sett liknande golv i Gamla Skogsby. Det är en stormannagård från samma tid, någon mil från Sandby borg, där han lett grävningar under fem säsonger.

Ludvig Papmehl-Dufay tänker genomgående utanför boxen och vänder på begreppen: Bara för att det var en orolig tid behöver inte alla forn­borgar ha byggts för försvar. Att man byggde i sten behöver inte vara bara för att det finns mycket sten på Öland.

– Sättet att bygga kan säga något om tidens status­uttryck. Man byggde även gårdar och byar med sten på 200–600-talet, men sedan slutade man. Det var kanske några som hade behov av att manifestera sin position, säger han.

– Det finns enstaka liknande exempel på fastlandet och något i Norge. Men det kan också vara ett sätt att bygga som avspeglar en öidentitet. Öar får ofta en kulturell särprägel. Inte för att de är isolerade – utan för att de inte är isolerade. Har man en båt är man inte isolerad. Vägar var inte lika viktiga då som nu.

Att borgarna byggdes som försvarsverk är inte givet, menar han. Det hade varit mer logiskt att befästa sina gårdar, där man bodde och hade allt värdefullt. Där hade man djuren och odlade sina grödor. Varför bygga ett fäste på utmarken?

Ludvig Papmehl-Dufay är mer inne på att borgarna var mång­funktionella samlingsplatser, där man kanske träffades för att festa eller fatta viktiga beslut, för att fira högtider eller delta i ceremonier.

I borgarna fanns allt som man även hade hemma: bostäder, verkstäder och fähus. Borgarna var som en samling gårdar i miniatyr. Kanske var de en kombination av fäbodar, folkparker och kyrkbyar.

Tankarna har lanserats av arkeologen Jan-Henrik Fallgren, som deltar i projektet och grävningen för Kalmar länsmuseum. Han har forskat ingående på Ölands borgar och liknande an­läggningar på andra ställen i Europa.

För 1 500 år sedan var Öland utanför alvaren tätast befolkat i Norden, enligt Jan-Henrik Fallgren. Han har utifrån antalet kända gårds­lämningar beräknat att det bodde uppåt 30000 människor på Öland då, lika många som idag. All odlingsbar mark brukades, så man behövde ta utmarkerna i anspråk.

Jan-Henrik Fallgren räknar med att de små borgarna på ön hade ett upptagningsområde på 10–15 byar, och de stora 25–30. Träby borg skulle hamna någonstans däremellan. Namnet kan peka på att den ligger i skärningen mellan tre bygder, spekulerar han.

– Man kan se hur man har utnyttjat ut­marker­na på liknande sätt i England och i Frankrike. Man intog gemensamma offer­måltider i sam­band med att djuren släpptes ut på bete på våren och när de togs in på hösten. De tände eldar på högtider som keltiska Beltane och Samhain, ursprunget till valborg och allhelgona, säger han.

– Samlingarna på sådana här platser var knutna till boskapsskötselns årscykel. Det är samma kulturella yttring som dagens kosläpp.

Förutom arkeologerna i projektet och deras studenter finns en person på plats utan den karakteristiska gula väst som arkeologerna bär, gotlänningen Jan Fälteke. Han har fått möjligheten att delta en vecka som medlem i föreningen Sandby borgs vänner.

– Jag får inte gräva, men följa arbetet och se hur det går till. Alla är hjälpsamma och svarar gärna på mina frågor, så jag lär mig mycket. Sedan kör jag jord de grävt upp i skottkärra till sållen, där de söker igenom den efter mindre föremål.

Med skarp blick lade Jan Fälteke ändå märke till en sten som skilde sig från de andra grå kalk­stenarna – den hade klar röd färg på en sida. En snabbanalys med XRF-instrumentet visade på järn, men det är oklart om det rör sig om färgpigment eller någon naturlig utfällning. Vidare analyser på labbet får utvisa vad det rör sig om.

Ett annat fynd är en pilspets i ben med ovanligt utseende. Liknande spetsar från tidig järnålder har hittats på Öland, men de har haft mönster inristade, vilket saknas på denna. Troligen är den avsedd för småvilts- eller fågeljakt och kan vara äldre än från 400-talet.

Det gäller också en nit med rombiskt huvud, som användes från 200-talet till vikingatiden. Men den vanligaste typen av fynd är ben från husdjur som ko, får, grisar och höns, som nu ska dateras med kol-14-metoden.

Det finns fler ingredienser i analysen av Träby borg, dess funktion och ålder.

Borgen karterades på 1930-talet och grävdes delvis ut 1966. Dåtidens metoder gav inte möjlig­het till noggranna dateringar, men spännande fynd gjordes som står i kontrast till det fyndfattiga hus som nu grävs ut.

Grävningen 1966 gjordes i samband med att Eketorps borg en mil söderut grävdes ut. Den borgen är i dag rekonstruerad och ett av Ölands stora turistmål. Arkeologer ser tre faser i Eketorps användning: en befästning från 300-talet som revs efter hundra år och återuppbyggdes som en större permanent boplats till 700-talet. Den övergavs sedan i 500 år och återuppbyggdes igen som befästning i början av medeltiden när det svenska riket tog form.

Under utgrävningen passade en av arkeologerna, Birgitta Skarin-Frykman, på att även gräva ut ett hus i Träby borg. Det låg i östra delen av borgen, och hade i stort sett samma planlösning som det man gräver ut nu. Där hittade hon bland annat en skärva av en glasbägare, en stor glaspärla och en stor smälta, samt ett bronsbeslag.

Fynden daterades till cirka 350–550  eller folkvandringstid, och var mycket exklusiva för sin tid. De står i bjärt kontrast till de mer alldagliga fynden i mellersta borgen, och väcker frågor om hur borgens olika delar använts. Men grävningen 1966 blev aldrig riktigt klar, Birgitta Skarin-Frykman nådde inte botten av husgrunden.

Kort efter utgrävningen lämnade hon arkeologin för ett annat yrke, och resultaten av hennes undersökning publicerades aldrig. Det sker i stället nu, som en del av projektet Kris, konflikt och klimat.

Borg för borg lägger nu arkeologerna ut trådarna som ska hjälpa dem att väva en bild av folkvandringstidens Öland. Mycket återstår av projektet innan motivet får skarpare konturer.

Men en sak står redan klar: Det finns ingen mall för Ölands borgar, vare sig när det gäller utformning eller användning. Kanske har de anlagts under ungefär samma tid, kanske under en längre period. Några av dem användes sparsamt, andra flitigt och blev permanenta byar och befästningar längre tid. Om människorna som bebodde dem vet vi ännu mycket lite.

Frågan om huruvida massakern i Sandby borg var en enstaka händelse eller del av ett större mönster – hur folkvandringstidens ölänningar drabbades av och hanterade samtidens kriser – får ännu vänta på sitt svar. Men sex år återstår av projektet, och fler borgar ska grävas ut. Vilka som väljs beslutas fortlöpande utifrån resultaten.