Ölands guldkollaps

Romarriket knakade i fogarna, hårt ansatt av barbarer. Rikedomar fanns att hämta, och nordbor for ner för att ta för sig. En del tog värvning i den romerska hären, andra stred med motståndarna och tog krigsbyte. De som återvände kom med klingande mynt.

Några var ölänningar. De bidrog till ett stort välstånd, byggt på romerska solidusmynt, soldatens lön. I några generationer blomstrade Öland, visar de stora mängder guldföremål och guldskatter som hittats på ön. Men så kom kollapsen.

När det västromerska riket föll år 476, gick Öland samma väg. Guldflödet ströps nästan över en natt. Det följde missväxt och pest, interna konflikter blossade upp och snabbade på fallet. Myntpåsar grävdes ner och Ölands guldålder blev kort.

Det tänkbara scenariot har tecknats efter upptäckten 2009 av massakern i Sandby borg, som ägde rum vid skiftet mellan 400- och 500-talet. Upptäckten gjordes efter larm om plundring, som fick arkeologer att rycka ut för att rädda värdefulla före­mål. Skelett hittades genast efter människor som mött en våldsam död, medan värdeföremål lämnats kvar. En mindre del av borgen har sedan dess grävts ut, vilket väckt global uppmärksamhet.

Tack vare att alla solidusmynt inte hade smälts ner och blivit smycken eller andra lyxartiklar har man kunnat datera när guldet kom till ön och koppla det till händelser i omvärlden.

Forskare har skisserat relationer och konflikter, men saknat medel för bredare analys. Tills nu, när en stor tvärvetenskaplig satsning drar igång. Projektet ”Kris, konflikt och klimat” ska pågå i åtta år.

– Nu ska vi utforska allt utom Sandby borg. Vi vill försöka se hur man hanterade svåra kriser med Västroms fall, vulkanutbrotten 536 och 542 som skapade missväxt på norra halvklotet, och sedan justinianska pesten, säger projektledaren Kerstin Lidén, chef för Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet.

Redan före projektets start kom de första ledtrådarna från labbet, vid sidan av osteologiska analyser som visat på ond bråd död. Anders Götherström, professor i molekylär arkeologi, som deltar i projektet, dna-analyserade sju individer från Sandby borg för en annan studie. En av dem var en kvinna, vilket man tidigare inte bekräftat.

Alla sju offer kom från sydöstra Sverige – de var alltså inte utomstående. Isotopanalyser ska ge svar på om de också levt på andra platser under sina liv. En av de sju hade varit sjuk i difteri, men inga spår av pest hittades.

I första hand ska nu ett antal av öns 18 kända borgar undersökas. Ståhejet kring Sandby borg kan ge bilden av att allt redan är känt om dem. Men utom Eketorp som är utgrävd till 80 procent och Sandby borg till 10 procent har man bara skrapat på ytan.

Frågorna är fler än svaren: När byggdes borgarna? Fanns föregångare? Hur användes de? När övergavs de? Gick det fort eller tog det tid? Var det inbördeskrig? Inträffade fler massakrer?

– Vi kommer att fokusera på fyra–fem borgar. Att bo i ett sådant miniurbant samhälle var då något nytt i Skandinavien, säger Helena Victor, som samordnar Riksantikvarieämbetets forsknings- och utvecklingsverksamhet.

Det var folkvandringstidens dynamik som lockade henne till Öland, efter att hon utforskat samma period i Västmanland. Till ön kom hon strax efter upptäckterna i Sandby borg, där hon blev en av två utgrävningsledare.

Planen är nu att undersöka åtta outforskade borgar och gräva ut sju delvis utforskade, med start 2024: Bårby, Gråborg, Löt, Vedby, Triberga, Hässel­by och Sörby borg. Den sistnämnda hittade Jan-Henrik Fallgren, arkeolog vid Uppsala universitet, så sent som 2019. Sedan dess har han även hittat ett dussintal husgrunder i den.

På grund av det stora romerska inflytandet på Öland har teorier lanserats, som går ut på att åtminstone några av borgarna med sin ovala form haft befästa romerska amfiteatrar som förebild. Men Jan-Henrik Fallgren avfärdar förklaringen helt. Formen är mycket äldre, anser han:

– Borgar som Ölands ligger ofta på utmarker där man inte odlade. Där fanns ofta en källa och ett heligt träd. Jag har under 15 år studerat äldre paralleller till dem, från bronsåldern och framåt, bland annat på brittiska öarna, i Baltikum, Spanien och Frankrike.

Arkeologerna ska också undersöka tänkbara maktcentra. Sedan 2019 har de grävt en mil nordväst om Sandby borg, i Gamla Skogsby som kan ha varit öns största gård. Där fanns en 55 meter lång hallbyggnad, men de har grävt i ett hus intill. Det kan ha varit storkök för gästabud, att döma av mängden ben från gris och andra djur.

– Och så har vi, bland mycket annat, även hittat en bronspärla av extremt ovanlig typ. Det länkar platsen till Sandby borg, där vi fann två likadana. En bit in på 500-talet övergavs huset efter att ha brunnit minst två gånger, säger grävledaren Ludvig Papmehl-Dufay, arkeolog vid Linnéuniversitetet.

Han har forskat och grävt i Ölands stenålder, men växlade över till järnålder då han fick chansen att gräva i Sandby borg. Där blev han sedan grävledare med Helena Victor.

Nu ska han leda grävningarna i Ölandsprojektet, jämte Sven Isaksson från Stockholms universitet som nyligen grävt flera säsonger i Birka. Han är expert på laborativ fältarkeologi, och ansvarar för naturvetenskapliga analyser i fält. Bland annat undersöks markens kemiska innehåll, som visar hur den använts av människor och deras djur.

Skogsby omges av platser som klingar ljuvt i arkeologers öron: Färjestaden, Björnhovda och Torslunda. I trakten har många fynd gjorts som bidragit till begreppet Ölands guldålder: En femringad guldhalskrage, öns näst största skatt med romerska guldmynt samt guldsmycken och matriser för att pressa guldbleck till hjälmar.

Här låg en centralplats som kan ha varit i klass med Helgö i Mälaren och Uppåkra i Skåne. En plats för en kung.

Ett annat viktigt centrum var Skedemosse, en bit norrut på östra sidan, där mängder av vapen offrats i den sjö som sedan blev mosse. Även här har mycket guld hittats, bland annat sju armringar på totalt 1,3 kilo. I närheten finns lämningar av en verkstad för öns äldsta kända guldhantverk, på 100-talet. Öster om platsen begravdes en liten flicka med pärlor av guld. En silverskatt med nästan 1 000 mynt har hittats i närheten.

Guldhalskragen som grävdes upp 1860 på Färjestadens gård väger 800 gram och är med sitt mästerliga hantverk ett av Sveriges finaste forntida konstföremål. Den och två liknande från Västergötland är de enda kända i världen. De finns alla i Historiska museets guldrum.

Kragen har daterats till sent 400-tal, några årtionden före massakern i Sandby borg. Att den stulits där tror inte arkeologerna, men de anar en konflikt mellan öns västra och östra sidor.

Ölänningarna som for ut i strid antas ha varit andra- och tredjesöner som inte fick ta över en gård, utan sökte annan försörjning. När de kom hem rika och utmanade makten uppstod konflikter, kanske inbördeskrig. Där hade i så fall veteranerna en stor fördel.

Guldet fördelades inte jämnt, och det kom inte kontinuerligt, utan togs hem vid ganska få tillfällen av enskilda personer eller grupper. Det visar analyser av arkeologen Svante Fischer, en av världens främsta experter på solidusmynt, som inte deltar i projektet.

På Öland har vart tredje av Nordens 1 200 kända solidusmynt hittats, vilket är väldigt många i ett litet område långt från Rom. Om de hade kommit dit i vanlig cirkulation skulle de ha hittats hela vägen från Rom till Öland. Men den stora mängden mynt av typer som utanför Italien hittats enbart på Öland visar att det är inte är så.

Svante Fischer har undersökt hur många mynt det finns av en viss typ och hur fyndplatserna är kopplade till varandra samt spårat mynten tillbaka till romarriket. Av stampavtrycken kan han se på vilken myntort de slagits.

Mynt med skilda dateringar hamnade i olika delar av ön; en del kom till östra sidan, andra till västra. Fördelningen visar på tänkbara maktcentra, där småkungar samlade på sig guld i tribut, eller nya makthavare etablerade sig i kraft av sitt guld.

Några av dem som gick segrande ur konflikten levde kring Färjestaden, gissar Helena Victor.

– Men det vet vi inte. Vi vill undersöka vilka som bäst klarade krisen med klimat, pest och interna strider.

Guldåldern handlar inte bara om guld. Mängder av andra romerska fynd har gjorts i Norden, som stora serviser med brons och glas i skånska Öremölla och danska Hoby. Statusföremål i ädla metaller och glas har även hittats i Sandby borg. Romerska bronsstatyetter pekar troligen på äldre maktcentra på Öland.

En viktig del av projektet är att sätta in fynd och händelser i ett större perspektiv. Mycket romersk import till Skandinavien skedde via danska Himlingöje, under 100–300-talen. Guld kom i större mängd från 300-talet, då via centralplatsen Gudme på Fyn. På 400-talet gick de stora flödena till Öland, för att från 500-talet nå Helgö, Bornholm och Gotland – dit mycket guld redan tidigare kommit från Östrom.

Av en händelse fick ett danskt projekt om Bornholms borgar under järnåldern finansiering samtidigt som Ölandsprojektet. De ska dela erfarenheter genom bland annat medverkan i varandras referensgrupper.

På Bornholm finns Sorte Muld, där öns centralplats låg under järnåldern. Här har hittats 3 000 av världens 3 500 guldgubbar, pyttesmå figurer stansade i lövtunna guldbleck, som sannolikt gavs i tribut till småkungar. De har också hittats i Sverige, flest i Uppåkra, men även ett dussintal i Eketorp.

Ölandsprojektet börjar med att den kunskap som finns om borgarna sammanställs. Det kompletteras med kartering i fält. Detaljerade höjdkurvor mäts in med lidar, luftburen laserradar. Markradar ska avslöja strukturer under jord, medan geokemiska analyser visar hur marken använts. Utifrån det väljs vilka borgar som ska grävas ut.

Helena Victor är övertygad om att projektet kommer att ge mycket ny kunskap.

– Jag hoppas vi kan få se vilka som bråkade med vilka, och få en större bild. Att fånga in Östersjöaspekterna med kontakter i norra Polen, Baltikum och Bornholm. Men inte minst ska vi ta fram en kronologi. Först när vi förstår vilka händelser som varit samtida och inte kan vi på allvar diskutera orsaker till bland annat massakern i Sandby borg.