”Dödas data kan bli en handelsvara”

Vad händer med all personlig data på sociala medieplattformar när användare dör? Carl Öhman, biträdande universitetslektor vid Uppsala universitet, ser problem i att stora techbolag ensamma förvaltar det digitala arvet.

När kommer de döda vara fler än de levande på Facebook?

– Man kan göra olika scenarion men det landar någonstans i mitten av 2060-talet. Då är de döda fler än de levande. I västvärlden finns tendenser till en uppdelning mellan plattformar, att yngre människor framför allt är på Tiktok medan äldre är på Facebook. Men de flesta yngre är också på Instagram, som ägs av Meta och som därmed delar data med Facebook. Tittar vi på det globalt så är Facebook fortfarande överlägset störst.

Är problemen med att Meta äger så mycket av dödas data störst på individnivå eller för oss alla gemensamt?

– Problemet på makronivån återspeglar mikronivån. När en släkting dör ställs man inför en rad praktiska frågor: ”Vem äger dessa data? Hur kan jag komma åt dem? Var finns de? Vem kontaktar jag?” Det är också moraliskt svåra frågor: ”Vad borde jag göra av dessa data? Borde de sparas till personens barn eller barnbarn? Hade personen velat att de låg kvar?” Jag ställer den typen av moraliska frågor, fast på en makronivå – alltså vad vi som samhälle borde göra med den föregående generationens data. Vi har outsourcat den typen av frågor till ”big tech”. Det är djupt problematiskt att en handfull personer äger vårt kollektiva digitala förflutna.

Vad är lösningen?

– En sak som jag har föreslagit är att instifta någon form av världsarvsmärkning för dataarkiv, på samma sätt som att vi har fysiska världsarv. Techjättarna ser inte sig själva som förvaltare av något digitalt världsarv, utan det är bara en biprodukt av affärsmodellen. Därför förstör de regelbundet stora mängder material som borde bevaras.

Vilken typ av viktiga data förstörs i dag?

– Det finns till exempel människorättsorganisationer som har sparat bevis för krigsförbrytelser, bland annat i Syrien. De har laddat upp hundratusentals videoupptagningar som ibland även används i Haag som bevis för krigsbrott. Men för Youtube ser det där bara ut som vilken IS-propaganda som helst: ”Det är människor som mördas och det är våldsamt så det tar vi ner.” Så har man förstört tusentals videor, som har ett stort värde för forskare, för journalister, och för domstolar som behöver bevis. Sorteringen skulle kunna göras mycket bättre än i dag.

Vad händer om en sociala medier-plattform läggs ner?

– Ja, min stora rädsla är vad som händer om en av de här techjättarna går i konkurs, vilket absolut inte är osannolikt vad gäller X. Då kommer det in en konkursförvaltare som säljer ut tillgångarna. Och tillgångarna i det här fallet är allas våra data. Om Putin vill komma in och köpa alla Facebook­användares data efter en eventuell kollaps så är det fritt fram.

Men det finns väl ändå ett skydd för personliga data?

– I Europa har vi GDPR, vilket gör att levande användare har en viss rätt att begära att data förstörs om något sådant här händer. Men det är en minoritet av alla användare som har den typen av rättigheter. Och döda användare har inga som helst dataskyddsrättigheter. När det finns ett par hundratals miljoner dödas konton hos de olika techjättarna kommer deras data kunna säljas och köpas hur som helst av vem som helst. Datan kan också lätt användas för att spåra de levande ättlingarna till de här människorna.

Men händer det i dag att Facebook och Instagram raderar döda användares konton?

– Nej, Facebook började göra det, men stötte på patrull, eftersom folk hade börjat använda sidorna som digitala minneslundar. Då instiftade man något som kallas för ”memorialisation”, där profilen omvandlas till en minnessida. Men som användare kan man genom en inställning begära att alla ens data ska förstöras om någon rapporterar in att man är död.

Hur fungerar dödas konton i ekonomiskt hänseende?

– Hela affärsmodellen med sociala medier går ut på att sälja riktad marknadsföring. Men döda användare klickar inte på några reklamlänkar. Ska deras konton finnas kvar så gäller det att företagen kan använda dem för att kräma ut mer pengar genom de efterlevande, som fortsätter använda tjänsten, vilket inte är otänkbart. Företagen kan använda dödas data till att bygga nya modeller, i och med att det inte finns några integritetsbegränsningar. Man kan också tänka sig att de börjar sälja datan. Det finns redan en industri kring att simulera de döda genom deras digitala fotspår. Det är inte osannolikt att det görs en chattbot baserat på din farfars Facebook-konversationer och att du kan få tillgång till dem för en viss summa per år.

Varför har inte samhället tagit ansvar för att bygga en digital infrastruktur?

– Det är ju såklart en gåta varför folk inte bryr sig mer, och varför samhället inte har tagit den typen av initiativ. Engagemanget kanske kommer att öka när hela generationer snart ligger begravda på techjättarnas servrar. Nu när vi stiger ut ur eran då internet bara var nytt och flashigt, så hoppas jag att vi frågar oss vem som ska ta ansvar för internets åldrande. Och att vi därigenom börjar bygga kollektiva infrastrukturer för den långsiktiga vården av internet och dess befolkning.