”Forskare framställs som massmördare”
Ett storgräl rasar inom medvetandeforskningen. Forskning & Framsteg var med när två av konfliktens nyckelpersoner möttes för att prata.
Det vimlar av folk utanför en underjordisk föreläsningssal vid Tokyo university. Hjärnforskare, psykologer, fysiker, datavetare och andra experter har kommit hit för att diskutera medvetandet, det mentala livets svårfångade inifrånperspektiv. Mötet anordnas av Association for the scientific study of consciousness, ASSC. Årets upplaga har lockat över 700 deltagare.
I vimlet står Liad Mudrik och pratar med Hakwan Lau. Jag ser dem av en slump och tränger mig på. Det är första gången de möts ansikte mot ansikte sedan allt började för precis ett år sedan.
– Jag sökte upp dig här eftersom jag inte tycker om när saker är outtalade, säger Liad Mudrik, professor i psykologi och neurovetenskap vid Tel Aviv university i Israel.
– Jag kan gärna prata med dig en stund, säger Hakwan Lau.
Han är ursprungligen från Hongkong, men leder för närvarande Laboratory for consciousness vid Riken center for brain science, nordväst om Tokyo.
Jag hade väntat mig att bli ombedd att försvinna och lämna dem i fred. De har mycket att prata om, känsliga saker, och båda två vet att jag är journalist. Men ingen protesterar. Kanske beror det på att jag var med den där kvällen i New York för ett år sedan som utlöste bråket.
Filosofen vann vadet
Det var den 23 juni 2023, midsommarafton i Sverige. I New York pågick det årets ASSC-konferens, som just denna dag bjudit in forskare och allmänhet till en galakväll. Drygt 600 människor var bänkade i Skirball theater på södra Manhattan. Jag satt i strålkastarljuset på scenen tillsammans med filosofen David Chalmers och hjärnforskaren Christof Koch.
De båda vännerna var där för att avgöra ett 25 år gammalt vad. Under en barrunda i Bremen år 1998 hade Christof Koch satsat en låda ädelt vin på att någon inom ett kvartssekel skulle upptäcka det han kallade medvetandets neurala korrelat – en enkel process i hjärnan som alltid går hand i hand med en medveten upplevelse, till exempel doften av en ros. David Chalmers hade satt emot. Han trodde inte att den drömmen skulle gå i uppfyllelse.
Många år senare upptäckte de att ingen mindes exakt hur de formulerat sitt vad. Så det såg ut att bli omöjligt att utse en vinnare.Men jag var också i Bremen år 1998. Morgonen efter den berömda barrundan intervjuade jag David Chalmers. Och mirakulöst nog hittade jag ett gammalt kassettband med intervjun där David Chalmers beskriver vadets förutsättningar i detalj.
Ett klipp från den uråldriga intervjun spelades upp i teatern. Texten rullade på en jätteskärm ovanför scenen. Slutsatsen var klar: Filosofen David Chalmers vann vadet och fick sin låda vin. Publiken skrattade och applåderade.
Galakvällen i New York firade medvetandeforskningens utveckling under 25 år – från flumstämplad och ifrågasatt till nästintill väletablerad. Stämningen var på topp. Ett liveband spelade en låt om själen inspirerad av John Lennon och den franske sextonhundratalsfilosofen René Descartes.
Två teorier om medvetandet
I nästa segment klev Liad Mudrik upp på scenen. Hon berättade om ett projekt avsett att utvärdera två helt olika teorier om medvetandet. Det framstod som en tävling mellan två deltagare.
Den ena kallas global neuronal workspace theory (GNWT) och bygger på att sinnesintryck konkurrerar om utrymme i hjärnbarken. De mest relevanta signalerna vinner och sänds ut i resten av hjärnan. När det sker uppstår en medveten upplevelse. Utsändningarna sköts av en särskild sorts celler med långa utskott som till stor del finns i frontalloberna. Resonemanget bygger på hjärnans mätbara egenskaper.
Den andra teorin, integrated information theory (IIT), har en radikalt annorlunda utgångspunkt: vår inre subjektiva värld. Tankebygget utgår från generella fakta om medvetna upplevelser – till exempel att de alltid utgör en helhet – och beskriver i nästa steg vilka fysiska egenskaper som måste finnas för att någon (eller något) ska ha ett medvetande.
IIT är matematiskt mycket invecklad. Ett centralt begrepp är Φ (uttalas ”fi”), ett mått på mängden medvetande i en hjärna, en bakterie, en dator eller vilket annat system som helst.
På scenen i den stora teatern presenterades helt nya data från experiment avsedda att visa vilken av teorierna som stämmer bäst överens med verkligheten. Positiva data – alltså i linje med respektive teoris förutsägelser – dök upp i gröna rektanglar på bildskärmen. Negativa data fick röda rektanglar.
Steg för steg redovisades preliminära resultat i två kolumner från de första av flera planerade experiment. Utfallet var tydligt: IIT fick flest gröna rektanglar.
Bråket om medvetandet eskalerar
Detta var något som irriterade Megan Peters, psykolog och forskare i kognitiv neurovetenskap vid University of California, Irvine. Hon satt näst längst fram i salongen och tyckte att tillställningen liknade ett sportevenemang, en hästkapplöpning där det gäller att komma först i mål.
– Jag kände mig förbluffad över hur de ställde dessa två teorier mot varandra och lät en av dem vinna, säger hon när vi ses ett år senare i Tokyo.
Megan Peters är kritisk till att Liad Mudrik och hennes medarbetare spred nya vetenskapliga resultat direkt till allmänheten och journalister från en teaterscen, utan att först ge oberoende forskare en chans att granska dem.
Dessutom anser hon att de genomförda experimenten aldrig på allvar utmanade de centrala delarna av IIT. Redan på förhand var det givet att IIT skulle klara sig bra, enligt Megan Peters. Hon tycker att IIT har ett oförtjänt rykte om att vara en vetenskapligt väl underbyggd teori.
Jag och andra journalister på plats under evenemanget publicerade senare artiklar i tidningar som New York Times, The Economist, Nature, Science och Forskning & Framsteg. Megan Peters irriterade sig på att de i flertalet fall bara nämnde två teorier om medvetandet, när det i själva verket finns dussintals med varierande grad av vetenskapligt stöd. Ännu argare blev hon över att IIT beskrevs som ”ledande”, ”dominerande” och ”väletablerad”. På plattformen X skrev hon: ”Jag är djupt besviken på hur medierna har rapporterat om de senaste upptäckterna inom medvetandeforskningen.”
Megan Peters var inte ensam om att reagera på den mediala bilden att IIT tog hem segern under galakvällen i New York. Hennes tidigare handledare, Hakwan Lau, började skissa på en offentlig protest.
– Det här har legat och pyrt i ett decennium, men nu har det nått en kokpunkt, säger han när vi ses senare i Tokyo för en lång intervju.
Den första versionen av IIT presenterades redan för tjugo år sedan av Giulio Tononi, professor i psykiatri vid University of Wisconsin–Madison i USA. På senare år har en av de starkaste förespråkarna för teorin varit Christof Koch, hjärnforskaren som förlorade vadet om en låda vin. Han blir ofta intervjuad om medvetandet, har skrivit fyra populärvetenskapliga böcker i ämnet och är återkommande skribent i tidskriften Scientific American.
– Den mediala marknadsföringen har innehållit mängder av överdrivna beskrivningar, säger Hakwan Lau.
Men han vill inte lägga skulden enbart på journalisterna eller någon annan enskild aktör. I stället ser han problemen som strukturella.
Svårt med finansiering till forskning om medvetandet
Det är svårt att forska om medvetandet. Ämnet ligger vid sidan av det objektivt mätbara. Länge ansågs det lönlöst att göra laboratorieförsök för att ta reda på vad medvetande är, och hur det hänger samman med världen i övrigt. Det var snarare ett jobb för filosofer och teologer. Därför har offentliga finansiärer av naturvetenskaplig forskning satsat relativt lite på medvetandet.
Vissa privata stiftelser är desto mer generösa. Det gäller bland annat Templeton World Charity Foundation och Tiny Blue Dot (vars vetenskapliga ledare är Christof Koch). Stiftelserna är etablerade av superrika amerikaner med intresse för ämnen som ”sökandet efter mening, syfte och sanning” och ”expanderad perception”. De har också gett stora summor till medvetandeforskare. Så det gäller att ligga bra till hos miljardärerna, enligt Hakwan Lau.
– Då handlar allt om personliga kontakter och vad medierna rapporterar, säger han.
Det finns ett stort intresse för medvetandet bland vanligt folk. Enligt Hakwan Lau leder det till att forskare vänder sig direkt till journalister för att marknadsföra sina senaste rön – som journalisterna i sin tur förenklar, överdriver och förvanskar i sin ständiga jakt på klick och lockande rubriker. På så vis uppstår falska framgångssagor. Följden blir att människor med makt över forskarvärldens pengar satsar på dålig vetenskap, enligt Hakwan Lau. Han menar att denna oseriösa marknadsföring i synnerhet gäller IIT.
Offentlig protest slog ner som en bomb
Det är bakgrunden till hans offentliga protest. Tillsammans med sin tidigare medarbetare Megan Peters och en handfull likasinnade skrev han ett öppet brev med rubriken ”The integrated information theory of consciousness as pseudoscience”. Det dök upp i en databas för preliminära resultat inom psykologisk forskning den 16 september 2023. Brevet slog ner som en bomb.
”Ett inbördeskrig har brutit ut inom medvetandeforskningen”, skrev den brittiske filosofen Philip Goff på populärvetenskapssajten The Conversation. Den hårdaste striden gäller rubrikens sista ord: pseudovetenskap, alltså något som vill framstå som vetenskapligt men som i själva verket inte är det. Att anklaga någon för pseudovetenskap hör till de grövsta förolämpningar man kan ta till inom forskarvärlden.
Hakwan Lau är respekterad för sitt vetenskapliga arbete, men också känd för att uttrycka tydliga åsikter. Om han varit ensam författare skulle brevet knappast väckt någon större uppståndelse. Men till slut valde 124 personer att skriva under. En av dem är filosofen Daniel Dennett som dog i våras. Han var så inflytelserik att arrangörerna av medvetandekonferensen här i Tokyo valde att högtidlighålla hans minne under en särskild kväll med hyllningstal och en tyst minut. Bland undertecknarna fanns även andra högt uppsatta i forskarvärldens osynliga men avgörande system av relationer, status och makt.
En forskare med skäl att känna sig träffad av brevet är Giulio Tononi, hjärnan bakom IIT. När det publicerades befann han sig på ön San Servolo utanför Venedig. Han var just i färd med att avsluta ett seminarium om sin teori tillsammans med ett fyrtiotal andra forskare när mobiltelefoner började plinga.
Anklagad för pseudovetenskap
Nu är han i Tokyo för ett seminarium i samma ämne (men väljer att inte delta i den stora medvetandekonferensen ASSC). Jag frågar honom hur han reagerade på att bli anklagad för pseudovetenskap.
– Jag skulle kunna säga många saker. Men du är journalist, så jag kommer inte att säga något. Förutom att påpeka att vissa människor har som strategi att anklaga andra för sina egna synder, säger han.
David Chalmers, vinnaren i vadet om en låda vin, har uttryckt sig desto tydligare om ordvalet. Han hör inte till de ivriga anhängarna av IIT. Snarare är han en kritisk betraktare. Ett par dagar efter att brevet publicerades skrev han på X:
”IIT har många problem. Men ’pseudovetenskap’ är som att släppa en atombomb över en regional dispyt. Det är oproportionerligt, saknar goda argument och orsakar enorma följdskador på fältet långt bortom IIT.”
Hakwan Lau blev bestört av att inlägget nämner en atombomb.
– Du måste förstå att detta inte är en acceptabel jämförelse här i Japan. Det är extremt okänsligt.
Han påpekar att några av brevets undertecknare arbetar på New York university, det universitet där David Chalmers är professor i filosofi.
– Han framställer alltså sina yngre kollegor som massmördare. För mig är det oproportionerligt, för att använda hans egna ord, säger Hakwan Lau.
David Chalmers är en av talarna på konferensen här i Tokyo. Jag söker upp honom under en paus med frågor om hur han ser på sin roll i ordkriget. Han lyfter armen i en avvärjande gest.
– Det är ett extremt känsligt ämne. Du måste förstå att det är känsligt, och jag kommer inte att tala om det utan att tänka mig för, säger han.
När jag gör ett nytt försök följande dag ber han mig att skicka skriftliga frågor. En av dem gäller vad han har lärt sig av det som hänt, om det är något han skulle ha velat göra annorlunda. I ett mejl beskriver han sin huvudsakliga roll som organisatör och deltagare under galakvällen i New York förra året:
”Vi hade hoppats att inramningen med 25 år skulle hjälpa till att dra viss allmän uppmärksamhet till den senaste forskningen inom området. Vi lyckades med det. Kanske lite för bra”, skriver David Chalmers.
Han tycker att den omfattande mediebevakningen var bra på många sätt, men att vissa artiklar beskrev de testade teorierna som ”vinnare” och ”förlorare” i stället för att förklara att båda har svagheter.
”Det spelade en roll i att utlösa kontroversen”, skriver David Chalmers.
I efterhand tänker han att det kanske skulle ha varit bättre att först offentliggöra resultaten på ett mer lågmält sätt, i stället för att presentera dem från en teaterscen.
I sina skriftliga svar säger han ingenting om sitt inlägg på X om kärnvapen. Jag skriver till honom att Hakwan Lau tycker att tweeten jämställer undertecknarna av det öppna brevet med massmördare, och att tweeten intensifierade konflikten. Svaret kommer direkt:
”Tyvärr har jag ingen kommentar om det.”
Prenumerera på Forskning & Framsteg!
10 tidningsnummer om året och dagliga nyheter på fof.se med kunskap baserad på vetenskap.
Tonläget risker att skada all forskning om medvetandet
Filosofen David Chalmers är en centralfigur inom medvetandeforskningen. Under en lång karriär har han bidragit till att göra den mer respektabel, bland annat genom att skriva inflytelserika böcker och filosofiska uppsatser, organisera seminarier, vägleda unga forskare och stärka samarbetet mellan filosofer och naturvetare. Budskapet i hans tweet är att det uppskruvade tonläget nu riskerar att skada hela forskningsfältet, inte bara IIT.
Den oron är utbredd. Liad Mudrik anser att skadan redan är skedd. Några veckor efter att det öppna brevet publicerades skulle en av hennes doktorander vid Tel Aviv university försvara sin avhandling. En expert med uppgift att granska doktorandens arbete var neurobiolog men inte medvetandeforskare.
– Hans första fråga var: ”Varför pratar vi om medvetandet? Vi har ju just hört att det är pseudovetenskap”, säger Liad Mudrik.
Men Hakwan Lau står fast vid sitt ordval. Tillsammans med sina medförfattare är han i färd med att uppdatera och utveckla det öppna brevet till en längre artikel för publicering i en vetenskaplig tidskrift. Han berättar att de har diskuterat om de ska använda ordet pseudovetenskap i den nya artikeln.
– Vi gjorde en omröstning och svaret är ja. Gruppen som helhet anser att vi ska fortsätta använda ordet, säger Hakwan Lau.
Exakt när artikeln kommer att publiceras är ännu oklart. Säkert kommer den att utlösa nya diskussioner. Bland undertecknarna finns en forskare i Sverige, Renzo Lanfranco på Karolinska institutet i Stockholm. Han anser att ordet pseudovetenskap ska vara kvar, kanske inte i rubriken men definitivt längre ner i den kommande artikeln.
Arrangörerna av forskarmötet här i Tokyo väljer att blunda för bråket. Det späckade programmet har ingen plats för en öppen diskussion. Däremot pratas det förstås flitigt om pseudovetenskap i korridorerna. Liad Mudrik tar upp det i sitt samtal med Hakwan Lau i vimlet utanför den underjordiska föreläsningssalen. Tonen är respektfull, men långt ifrån hjärtlig.
– Det jag vill framföra är att om du uttrycker dig på det viset så drabbar det många människor, säger Liad Mudrik.
Hakwan Lau nickar.
Den heta zonen sitter där bak
– Jag har tänkt igenom det här, säger han. Det har såklart ett pris. Samtidigt är det viktigt att vara tydlig så att unga forskare vet vad de ger sig in i.
Han återkommer till sina argument om att medial marknadsföring har blivit viktigare än vetenskapliga meriter inom medvetandeforskningen.
– Det är det jag tänker på när jag säger att det är kört, säger Hakwan Lau.
– Men är det inte snarare så att du tycker att forskningsfältet rör sig åt ett håll du uppfattar som problematiskt, än att det är kört? Ser du skillnaden? säger Liad Mudrik.
– Alltså, fältet är kört enligt min uppfattning, svarar Hakwan Lau.
– Jag tycker att du borde vara mer nyanserad, säger Liad Mudrik.
Hakwan Lau berättar att han har sagt upp sig från sitt jobb som medvetandeforskare.
– Jag kommer att sluta. Jag vill inte utbilda fler unga forskare till det här fältet. Jag tror inte att det skulle vara bra för dem, säger Hakwan Lau.
Han har fått ett nytt jobb i Sydkorea. Där kommer han att leda ett laboratorium för hjärnavbildning vid Institute for basic science, en organisation finansierad av den koreanska staten. I framtiden kommer han att studera hjärnans biologi utan att befatta sig med det luddiga begreppet medvetande.
– Det är en förlust för oss alla, säger Liad Mudrik.
– Det tror inte jag, säger Hakwan Lau.
Han tittar på klockan. Samtalet har pågått i mer än en halvtimme. Hakwan Lau säger att han har en tid att passa, ursäktar sig och försvinner i vimlet.