När svenskar började tala med andar

I slutet av 1888 gick en man vid namn J.R. Nordström upp på scenen på varietén Sveasalen i Stockholm. Väl där visade han – strikt granskad av en rad kontrollanter – upp olika konster som även det amerikanska spiritistiska mediet miss Fay under de senaste månaderna framfört på olika spelplatser i Stockholm. Exempelvis gick han in ”gröna huset”, ett uppställt kabinett där hans armar och ben bands fast i en stol. När gardinerna till kabinettet dragits för kunde publiken höra någon spela tamburin och mungiga där inne, men när gardinerna drogs undan satt han fortfarande fastbunden. Detta var dock inte kvällens höjdpunkt.

Efter att Nordström visat upp en rad olika nummer gick han igenom hur han hade genomfört dem. Därmed slog han hål på alla argument som funnits för att det skulle ha varit andar som låg bakom konsterna när miss Fay framfört dem. Miss Fay var själv inte närvarande i Sveasalen den kvällen men hennes assistent herr Pingree var på plats och ställde sig upp efter Nordströms avslöjande för att bemöta anklagelserna. Såväl applåder som burop mötte honom i salen och snart utbröt tumult. Det hela slutade med att polisen uppmanade herr Pingree att lämna rummet och Nordström stod – som det beskrevs i en artikel i Dagens Nyheter – kvar som ensam segrare.

Vad var det egentligen som hände den kvällen i Sveasalen? Vad gjorde att ett avslöjande av hur olika till synes oförklarliga uppvisningar faktiskt gått till skapade så pass mycket kalabalik att polisen till slut var tvungen att ingripa? För att förstå detta närmare måste vi gå tillbaka till mitten av 1800-talet i USA och spridningen av den så kallade spiritismen.

År 1848 hävdade de två systrarna Margaret och Kate Fox i samhället Hydesville utanför New York att de genom knackningar hade fått kontakt med en ande i deras hus. De utvecklade olika system för att kunna kommunicera med anden och fick på så sätt reda på att det var anden efter en handlare som blivit mördad i deras hem. Systrarna började visa upp andekontakten för publik och snart uppmärksammades de även i pressen. I takt med att intresset växte skapade de sig en karriär som professionella medier.

Systrarna Fox påstådda kommunikation med den mördade handlaren brukar återkommande lyftas fram som startskottet för det intresse av att kontakta andar som spreds runt om i USA, och snart även i Europa, från mitten av 1800-talet. Rörelsen som bildades kring intresset gick under namnet modern spiritualism eller, som den oftast benämndes i Sverige, spiritism. Forskare har dock på senare tiden betonat att snarare än att systrarna Fox var orsaken till spridningen av spiritismen så var de en del av den samtida vurmen för att kommunicera med andar. Det speciella med systrarna Fox var inte att de kom på idén att det skulle gå att kommunicera med andar – det hade många sysslat med innan dem – utan den stora uppmärksamhet de fick. Folk var helt enkelt intresserade av att få kontakt med andevärlden och hade troligtvis sysslat med det vare sig systrarna Fox varit inblandade eller inte. Oavsett hur man ser på deras roll i spridningen av spiritismen går det att konstatera att från mitten av 1800-talet blev andekommunikation på modet.

Spiritismen var – utöver just föreställningen att det både gick och var eftersträvansvärt att kommunicera med andar – en heterogen rörelse. Den hade varken någon gemensam organisation, skrift eller ledare, vilket gör det svårt att fastställa hur många som faktiskt var spiritister. På ett konvent för spiritister i Massachusetts 1859 slogs det fast att gällande frågor om filosofi, moral eller teologi så fanns det ingen bestämd spiritistisk åsikt, och spiritisterna tog inte heller ansvar för varandras uppfattningar eller handlande på de områdena. Det innebar således att det inom ramen för spiritismen utvecklades en rad olika trosföreställningar som kombinerades med tron på andar, exempelvis etablerades såväl kristna som icke-kristna inriktningar.

En gren som blev betydelsefull för spiritisterna i Sverige grundades i Frankrike av Allan Kardec. Kardec hade innan han blev spiritist varit lärare och gick då under namnet Hippolyte Léon Dénizard Rivail, men han fick sedan, enligt egen uppgift, sitt nya namn av andarna. År 1857 gav han ut boken Andarnas bok i vilken hans spiritistiska världsbild presenterades. Boken blev en succé och utgjorde ett slags gemensam bibel för spiritisterna i Frankrike. I boken publicerade Kardec meddelanden från andar. Dessa meddelanden var enkelt uttryckta på ett tydligt språk och boken hade ett brett tilltal, till skillnad från många andra liknande samtida verk som ofta var skrivna i en gåtfull stil.

Den spiritism som Kardec stod för hade en kristen grund, men han förespråkade samtidigt reinkarnation – därigenom avvek han från många amerikanska spiritister. Han menade att universum byggde på en ständig utveckling framåt, vilket även omfattade andarna. Alla andar inkarnerades gång på gång i nya, förhoppningsvis mer upplysta, former, baserat på hur de mött olika prövningar i livet. Utifrån denna föreställning var tillvaron på jorden en del i andarnas utveckling, och vi skulle alla så småningom kunna stiga upp till högre former av medvetande genom reinkarnation. Dessa föreställningar hos Kardec passade bra in i den tidsanda som präglade senare halvan av 1800-talet, en anda av framtidsoptimism och utvecklingstänkande som var kopplad till nya tekniska innovationer och vetenskapliga upptäckter.

Under 1800-talet skedde nämligen förändringar som påverkade uppfattningarna kring såväl religionens som vetenskapens roll. Kyrkan började förlora delar av sin makt över samhället – under 1800-talet genomfördes en rad lagförändringar i Sverige som bland annat öppnade för andra religiösa inriktningar än den lutherska kyrkan att etablera sig. Under decennierna runt sekelskiftet 1900 växte intresset för det ockulta, och olika alternativa religiösa rörelser, som spiritismen men även exempelvis teosofin, spreds.

År 1859 kom Charles Darwin ut med Om arternas uppkomst, i vilken evolutionsteorin lanserades och förändrade synen hos många på hur världen var uppbyggd. Natur­vetenskaperna började över lag få alltmer utrymme under denna period och det skedde betydelsefulla vetenskapliga upptäckter och uppfinningar. Innovationer som elektriskt ljus, röntgen, fotografi och telefoni påverkade folks vardag och spred föreställningen om att det bland oss fanns osynliga krafter som vi människor kunde utnyttja.

Hos spiritisterna fanns en stark förlitan till den vetenskapliga utvecklingen och många spiri­tister uttryckte vetenskapliga anspråk med sin verksamhet. Skribenterna i tidskriften Efteråt? Tidskrift för spiritism och dermed beslägtade ämnen argumenterade bland annat för att man genom den spiritistiska kommunikationen med andar hade hittat empiriska – och därmed enligt dem vetenskapliga – bevis för Bibelns mirakel. De hävdade att man genom spiritistisk verksamhet inte längre behövde förlita sig på tro, utan att spiritismen faktiskt kunde visa på existensen av en andlig värld. För många spiritister utgjorde tron på andar på det sättet en möjlighet att kunna kombinera en kristen grund med en tilltro till veten­skapliga tillvägagångssätt.

Det var redan under sent 1850-tal som spiritismen började omnämnas i den svenska pressen – då benämnd som modern spiritualism. Men tecken på organiserad spiritistisk aktivitet och mer regelbundna diskussioner i pressen dök upp i Sverige först under det sena 1870-talet. År 1879 grundades exempelvis ett spiritistiskt lånebibliotek, som 1880 tog namnet Spiritistiska litteraturföreningen(S.L.F.). Föreningen arrangerade regelbundna sammankomster och dess medlemmar anordnade seanser. Två av medlemmarna, Oscar Busch och Matilda Nilsson, kom att bli betydande för spridningen av spiritismen i Sverige. Oscar Busch hade varit med och grundat föreningen, och han var även redaktör för tidskriften Efteråt? Matilda Nilsson var tidskriftens ansvariga utgivare och redaktionen höll till i hennes hem. Där upplät hon också ett rum för S.L.F:s omfattande lånebibliotek. Nilsson var även del av det spiritistiska sällskapet De fem, som på senare år har blivit känt genom att medlemmen Hilma af Klints banbrytande konst fått stor internationell uppmärksamhet.

I Sverige fanns en liten krets av spiritister som skapade föreningar, anordnade seanser och gav ut såväl tidskrifter som böcker. Dessa var till stor del lokaliserade i Stockholm, men det fanns även spiritistisk verksamhet i andra städer, exempelvis i Göteborg. Många av dem som engagerade sig inom spiritismen var kvinnor. Vid den här tiden fanns en utbredd föreställning om att kvinnor var biologiskt mer känsliga och passiva än män – det gjorde att man ansåg att de lämpade sig extra bra för att bli spiritistiska medier, eftersom de påstått kvinnliga egenskaperna ansågs underlätta kommunikationen med andar. Att vara av det kvinnliga könet var därmed inte något negativt inom den spiritistiska verksamheten, utan öppnande snarare för att hamna i den maktposition det innebar att vara den som förmedlade budskap från andevärlden. Detta under en tid när kvinnor till stor del var utestängda från såväl universitet som politisk verksamhet.

Inom de svenska spiritistiska kretsarna kom många från välbärgade förhållanden, medan spiritismen i exempelvis England och USA hade anhängare även bland arbetarklassen. Det är troligtvis en av anledningarna till att det i Sverige inte fanns några allianser mellan spiritister och socialister, till skillnad från i flera andra länder. Tvärtom var tidskriften Socialdemokraten den som gick hårdast ut i sin kritik mot spiritismen i några av de debatter som rörelsen orsakade i den svenska dagspressen. Ett exempel på en sådan debatt var när det amerikanska mediet miss Fay besökte Stockholm. Hennes uppträdande följdes av upprörda svallvågor i pressen.

Det var i juni 1888 som miss Fay först kom till Stockholm för att hålla uppvisningar av sina mediala förmågor. I sin show visade hon upp olika nummer, likt det som J.R. Nordström imiterade i sin uppvisning. Hennes framföranden kunde även bygga på att hon spikade fast en bräda, samtidigt som hon var fastbunden i tältet, eller lyfte ett bord med endast beröringen av sina handflator. Uppvisningarna väckte uppmärksamhet både i spiritistiska kretsar och bland offentligheten i Stockholm.

Stockholmstidningarna informerade om begivenheten och diskuterade miss Fay, dock med en viss osäkerhet kring hur hennes förevisningar skulle tolkas – var de endast god underhållning med väl genomförda trick eller låg andar bakom dem? Många insändare i tidningarna försvarade en spiritistisk tolkning av miss Fay och menade att endast existensen av andar kunde förklara hennes framföranden. Medan exempelvis geologen Gerard De Geer gick ut i pressen för att argumentera emot att några övernaturliga krafter skulle ligga bakom det amerikanska mediets framställningar.

Trots – eller möjligtvis på grund av – de olika tolkningarna av vad miss Fays framföranden innebar besökte många i Stockholm hennes uppvisningar. I en tidning framkommer det till och med att Kung Oscar II och Prins Carl närvarade vid en av hennes seanser. Miss Fay och hennes konster var alltså ett hett samtalsämne i Stockholm redan innan J.R. Nordström klev upp på scenen i Sveasalen, vilket ger en bakgrund till den kalabalik som uppstod när han en gång för alla slog hål på de spiritistiska förklaringarna av hennes uppvisningar.

Efter J.R. Nordströms avslöjande höll miss Fay i november 1888 en sista offentlig seans i Stockholm innan hon reste vidare. Genom en tolk framförde hon efter showen att hennes uppvisningar hade granskats av vetenskapsmän som gått i god för hennes äkthet och att seanserna därmed skulle ses som ”vetenskapliga”. Publiken var dock inte nöjd med detta, och efter att miss Fay lämnat scenen reste sig författaren och folkbildaren Anton Nyström upp bland åskådarmassan för att förklara hur han ansåg att konsterna genomförts.

När miss Fay lämnade Sverige försvann debatterna kring henne. Intresset för spiritismen levde dock kvar i Sverige i flera år till, för att under 1900-talets första halva successivt alltmer falla i glömska. I samband med att allt färre intresserade sig för spiritismen försvann även mycket av kunskapen om den, och om det inflytande den hade på det sena 1800-talets kulturliv. För som framkommit var spiritismen en aktivitet som många stockholmare läste om, diskuterade och besökte. Inte minst för de kvinnliga huvudstadsborna innebar spiritismen en möjlighet att få stå i centrum.

Tron på andliga dimensioner av tillvaron försvann dock inte, utan andra rörelser, som exempelvis teosofin och antroposofin, har fortsatt att behandla och diskutera dem. Intresset för det andliga har även påverkat olika konstnärliga uttryck; den redan nämnda Hilma af Klint har på senare år fått stor postum uppmärksam för sina målningar som, enligt egen utsago, skapades av andar genom henne. Än i dag lever tron på såväl andar som reinkarnation kvar. New age och annan typ av nyandlighet har stora följarskaror och under de senaste åren har det talats om en renässans för olika esoteriska strömningar. En ny undersökning från Uppsala universitet visar att 41 procent av svenskarna tror på paranormala fenomen, det vill säga saker som inte går att förklara.

Genom att bättre förstå andlighetens historia och den roll som tron på andar spelat i olika tider och samhällen kan vi även komma närmare en förståelse för vår egen tids intresse för det andliga. För även om det var ett begränsat antal personer som var troende spiritister i Sverige under 1800-talet visar debatter, såsom den om miss Fay, att spiritismens intresse för andlighet var ett ämne som – precis som nu – både berörde och upprörde omgivningen.