I ett rum med öppen spis och fönster i tre väderstreck mot en klarblå himmel och rödsprakande höstlöv bänkar sig deltagarna till Sveriges första forskar­konferens om panpsykismen. Det är ett tecken i tiden. Tanken på medvetande som en grundläggande egenskap hos all materia har länge ansetts flummig, rent av galen. Men trenden har vänt.

– Det är glädjande, säger Galen Strawson, professor i filosofi vid University of Texas i Austin, USA.

Han skrattar gott när han får veta vad hans förnamn betyder på svenska.

Galen Strawson verkar inom den analytiska filosofin, en tradition med höga krav på logisk och språklig precision, och låg tolerans för flum. Där har det varit svårt att få gehör för en världsbild som säger att allt har någon form av inre upplevelser. Pan är grekiska för ”överallt”, och psyke betyder ”själ” eller ”medvetande”.

När Galen Strawson började förespråka pan­­psykismen i filosofiska kretsar i mitten av 1990-talet sågs den som stollig, rent av ett tecken på misslyckad filosofi. Om ett logiskt resonemang ledde till slutsatsen att det kan finnas medvetande i allt måste något ha gått fel. En tankevurpa. Ton­­givande analytiska filosofer beskrev pan­psykismen som allt från ”svagt illaluktande” till ”rent struntprat” och ”bortom galen”.

Så vad har hänt? Hur kommer det sig att allt fler nu börjar ta panpsykismen på allvar? Jag ställer frågan till de filosofer och hjärnforskare från olika håll i världen som kommit hit till en internationell konferens anordnad av Agora for biosystems, en organisation kopplad till Sigtunastiftelsen som bland annat verkar för en dialog mellan kultur, vetenskap och tro.

Experternas främsta förklaringar kretsar kring filosofiska argument. Men de ser också möjliga kopplingar till övergripande trender i samhället. Någon menar att ett avtagande intresse för organiserad religion kan ha bidragit till en större öppenhet för en bild av själva naturen som besjälad. Här spelar vetenskap och teknik en viktig roll. Sociologer talar om avförtrollning, att vår förundran inför världen klingar av när vi ersätter tron på övernaturliga krafter med rationella och logiska förklaringar.

– Det är svårt att föreställa sig vad det skulle betyda att vara trädkramare om man tänker på ett träd som enbart en mekanism, säger Philip Goff, som deltar i mötet via videolänk från Durham university i Storbritannien där han är professor i filosofi.

Philip Goff doktorerade med Galen Strawson som handledare och har skrivit flera böcker om panpsykismen. Den senaste, Why? The purpose of the universe, argumenterar för panpsykismen som en medelväg mellan traditionell religion och ateism. Han ser den alltså som en möjlighet att göra världen förtrollad igen.

Men stämmer det verkligen att vetenskap och teknik avförtrollar världen? Det är ingen naturlag. Tvärtom är det tänkbart att den tekniska utvecklingen inom till exempel artificiell intelligens faktiskt kan vidga gränserna för våra uppfattningar om var det kan finnas subjektiva upplevelser.

Det är vanligt att tänka sig att medvetande bara finns hos djur med välutvecklad hjärna, och alltså inte i livlös materia. Den uppfattningen kan kännas mindre självklar nu när artificiella intelligenser talar med oss om sina känslor och funderingar. Och om det kan finnas ”någon” inuti server­hallarnas datorchip – varför inte också i annan livlös materia?

Detta är givetvis spekulationer. Möjligen kan det också finnas ett samband med en renässans för forskning om psykedeliska substanser. Människor som efter omvälvande upplevelser av lsd och liknande ämnen har en minskad rädsla för döden blir samtidigt mer benägna att tro på panpsykismen, enligt en rapport publicerad av psykologer i Australien år 2024. Men studien bör tolkas försiktigt eftersom den bygger på självskattning och inte ger några klara besked om orsakssamband.

Deltagarna vid konferensen här i Sigtuna är mer intresserade av neurobiologi och filosofins logiska argument för eller emot panpsykismen. Hedda Hassel Mørch, filosof vid Universitetet i Innlandet i norska Lillehammer, är en av de starkaste förespråkarna för uppfattningen att medvetande är en fundamental egenskap hos all materia.

– Jag ser faktiskt inga trovärdiga alternativ, säger hon.

Det har gått tjugo år sedan hon började studera filosofi vid Universitetet i Oslo. Under en grundkurs nämndes det som filosofer kallar the hard problem – den stora gåtan om hur det kommer sig att medvetandet över huvud taget existerar. Det är verkligen en gåta. Naturvetenskapen är inte i närheten av att lösa den.

Redan för över fyrahundra år sedan skrev den italienske fysikern och astronomen Galileo Galilei att ”naturens bok är skriven på matematikens språk”. Med det menade han att naturvetenskapen ska ägna sig åt det som går att mäta och uttrycka i matematiska formler. Han observerade Jupiters månar med sin stjärnkikare och uppmanade andra att titta efter själva. Det är bara att läsa innantill i naturens bok. Men metoden har sina begränsningar.

I sin bok Galileos misstag skriver Philip Goff att en naturvetenskap baserad på matematik aldrig kan fånga medvetandet. Galileos vetenskapliga metod har onekligen varit en framgångssaga, en urkraft bakom tekniska landvinningar som laserstrålar, datorer, hårtorkar och rymdraketer. Men enligt Philip Goff är det naivt att inbilla sig att naturvetare kommer att lyckas lösa medvetandets gåta om de bara får tillräckligt mycket tid på sig. Subjektiva upplevelser, som doften av en ros, ligger helt enkelt bortom det som går att mäta objektivt och beskriva med matematik.

Man kan vända och vrida på detaljerad information om nervcellerna, arvsmassan och det periodiska systemets alla grundämnen hur mycket som helst, utan att hitta en plats för medvetandet. Materien beskrivs som något objektivt och mätbart, medvetandet som subjektivt och tillgängligt enbart från insidan. Hur hänger de ihop? Det är just det som är problemet, the hard problem. När Hedda Hassel Mørch gick den där grundkursen i medvetandefilosofi för tjugo år sedan presenterades hennes lärare två möjliga lösningar.

Det ena alternativet, dualismen, utgår från att det mentala och det fysiska är två helt olika saker. Historiens mest kända dualist var den franske filosofen René Descartes, som dog i Stockholm år 1650 kort efter att han tackat ja till ett jobb som lärare åt Sveriges drottning Kristina.

Enligt René Descartes består världen av två väsensskilda substanser. Kroppens substans har utbredning i rummet och kan delas i mindre bitar. Själens substans, däremot, är odelbar och saknar utbredning.

En dag fick Descartes ett brev från den vetenskapligt intresserade prinsessan Elisabet av Böhmen. Prinsessan frågade vänligt hur en själslig substans utan utbredning i rummet kan påverka en materiell kropp. Hur går det till? René Descartes fick aldrig fram något vettigt svar, och dualister tampas med frågan än i dag.

Det andra alternativet som presenterades under grundkursen var fysikalismen. Den skiljer sig från dualismen genom att utgå från att det bara finns ett slags substans: materia av det slag som fysikerna beskriver med sina formler. Fysikalismen (även kallad materialism) är vanlig bland naturvetare. Fysikalisternas stora svårighet är att förklara hur det går till när materia – som enligt den gängse bilden saknar medvetande – plötsligt ger upphov till en inre subjektiv värld.

Hedda Hassel Mørch var skeptisk till båda alternativen. Hon tyckte att vare sig dualismen eller fysikalismen verkade trovärdig.

– Men jag fick en vag idé om att det kanske finns något ytterligare alternativ, säger hon.

Senare under utbildningen upptäckte hon att filosoferna Baruch Spinoza och Gottfried Wilhelm von Leibniz redan på 1600-talet kopplat samman medvetande och materia. Men läroböckerna framställde deras panpsykistiska idéer som förlegade och konstiga.

Hedda Hassel Mørch började på egen hand läsa allt hon kom över om panpsykismen, bland annat artiklar av Galen Strawson och den amerikanske filosofen Thomas Nagel. Hon insåg snabbt att panpsykismen slipper fastna i the hard problem. Frågan om hur medvetande plötsligt uppstår ur något omedvetet försvinner förstås om man utgår från att det finns i materien redan från start.

Dessutom kan panpsykismen lösa ett annat problem. Den brittiska astrofysikern Sir Arthur Eddington – känd bland annat för att ha utnyttjat en total solförmörkelse år 1919 till att testa Albert Einsteins allmänna relativitetsteori – påpekade att naturvetenskapen bara beskriver vad materia gör. Inte vad den är.

Matematiska formler kan med stor noggrannhet be­skriva hur en elektron på väg genom ett magnet­­fält ändrar riktning till följd av sin massa och laddning. Men vad är det egentligen som matematiken beskriver? Vad döljer sig bakom mät­instrumentens avläsningar?

För Arthur Eddington var saken klar. Han påpekar att det finns en enda bit materia i hela universum som han kan studera med mätinstrument från utsidan – och samtidigt betrakta från insidan: hans egen hjärna. Och om den biten materia har den inre egenskapen att vara medveten är det rimligt att anta att samma sak gäller all materia, enligt Arthur Eddington.

Det är här invändningarna brukar dyka upp. Hedda Hassel Mørch får ofta frågan om vad panpsykismen har att säga om en gråsten. Ligger den kanske där i sin skogsglänta och begrundar till­varons förgänglighet?

– Det jag påpekar direkt är att panpsykismen inte säger att alla saker som vi vanligtvis betraktar som saker har ett sammanhållet medvetande, säger hon.

Så även om man tror att det finns pyttelite medvetande i alla elektroner och övriga elementarpartiklar som tillsammans utgör en sten, är det inte nödvändigt att själva stenen som sammansatt föremål upplever något. Stenen kan vara medvetslös. Stendöd.

Samtidigt verkar vissa föremål ha ett medvetande, till exempel din hjärna. En panpsykistisk syn på saken är att hjärnan är ett system där de ingående elementarpartiklarnas pyttesmå medvetanden smälter samman till något större, till ett sammanhållet medvetande. Men varför sker det i en hjärna och inte i en gråsten? Och exakt hur går det till när små medvetanden smälter samman?

Att besvara den frågan är panpsykismens svåraste problem, det så kallade kombinationsproblemet. Somliga anser att det är lika svårt att lösa som the hard problem. Det gör dock inte Hedda Hassel Mørch. Hon tycker det är lättare att föreställa sig hur mänskligt medvetande uppstår ur många pyttesmå medvetanden, än att det skulle uppstå ur inget medvetande alls – och drar en parallell till energi. Det går inte att skapa energi ur ingenting. Men så fort det finns energi i någon form är det möjligt att omvandla den till en annan. Kanske gäller något liknande för medvetande.

Hittills har ingen lyckats tänka ut något sätt att reda ut saken med hjälp av laboratorieexperiment. Medvetandets plats i universum är en metafysisk fråga som filosofer har käbblat om i årtusenden.

Sannolikt var panpsykismen utbredd långt innan någon ens kom på tanken att kalla sig filosof, enligt boken Panpsychism in the west av den amerikanske filosofen David Skrbina. Han skriver att Aristoteles filosofi och kristendomen så småningom trängde undan panpsykismen under många sekel, men att den så smått började komma till heders igen på 1500-talet. Senare utvecklade Spinoza och Leibniz olika varianter på temat, och panpsykismen fortsatte att vinna inflytande ända till en storhetstid för drygt hundra år sedan. Därefter blev andra inriktningar mer tongivande inom filosofin, och inom vetenskapen bidrog behaviorismen till att det blev pinsamt att över huvud taget prata om medvetandet. Att i det läget spekulera i att det skulle kunna finnas medvetande i allting var närmast dåraktigt.

Men på senare år har panpsykismen återigen blivit rumsren, rent av respekterad. Hela 7,5 procent av alla professionella filosofer accepterar eller lutar åt den tidigare så ringaktade panpsykismen, enligt en rapport från 2023 baserad på världens största opinionsundersökning bland professionella filosofer, The Philpapers survey. Samma år fick deltagarna vid ett stort forskarmöte på Sicilien med titeln The science of consciousness rösta om vilken av fem olika teorier om medvetandet de tyckte var mest övertygande. De dryga 200 deltagarna i omröstningen placerade panpsykismen på andra plats, näst efter det något oklart definierade alternativet ”De sociala angreppssätten på medvetandet”.

Andra tecken på ett växande intresse är att det kommer ut mängder av nya böcker om panpsykismen, både akademiska och populära, samt att antalet googlingar på begreppet ökar. Det faktum att det nu för första gången hålls ett forskarmöte om panpsykismen här i Sigtuna ligger också i linje med trenden mot att allt fler tar teorin på allvar.

– I dag skulle det anses vara en brist att inte ta upp panpsykismen under en introduktionskurs i medvetandefilosofi. Den har fått en självklar plats i debatten, säger Hedda Hassel Mørch.