Otaliga biografier har skrivits om flickan från Warszawa som tog sig till Paris och revolutionerade fysiken. Trots det lyckas den amerikanska författaren Dava Sobel berätta Marie Curies historia på ett sätt som både fängslar och ger åtminstone delvis nya perspektiv.

Dava Sobel har tidigare skrivit bästsäljarna Longitud och Galileis dotter. Hennes senaste bok består liksom de tidigare av flera skickligt sammanflätade teman. Det första är berättelsen om huvudpersonens liv, Marie Curies uppväxt och – inte minst – relation till forskarkollegan och maken Pierre, som plötsligt avled en vårdag år 1906 när han blev krossad under en hästdroska.

Ett annat tema är den grundläggande naturvetenskapen, i det här fallet fysiken och kemin bakom upptäckten av två nya grundämnen: polonium och radium.

Det sista temat är idéhistoriskt, ett brett perspektiv på hur första världskriget och andra omvälvande skeenden präglade dåtidens tankevärld. Ett sådant skeende var kvinnors intåg i vetenskapens institutioner. Det är välkänt att Marie Curie var en pionjär, men hon bidrog också till att släppa in andra begåvade kvinnor. En av dem var Ellen Gleditsch från fiskebyn Mandal i södra Norge. Efter framgångsrika år i Marie Curies laboratorium blev hon bland annat professor vid universitetet i Oslo, president för International federation of university women och anlitad av FN-organet Unesco för att göra slut på analfabetismen i världen. Det slår mig att hon skulle förtjäna en egen biografi av samma höga klass som The Elements of Marie Curie.