Svar av Emma Mattsson, marinbiolog, hand­läggare för kust- och havsmiljöfrågor vid länsstyrelsen i Gotlands län

Östersjön har ett stort problem med övergödning, vilket innebär att det finns ett överflöd av näringsämnen som kväve och fosfor, som bland annat bidrar till ökad algblomning. När dessa encelliga alger dör efter blomning sjunker de till botten och bryts ner i en process som förbrukar syre. Blomningar leder till större mängder döda alger, och därmed större risk för att syrebrist uppstår på botten. I Östersjöns bräckta vatten finns även en tydlig gräns mellan vattenmassor med olika salthalt, en så kallad haloklin, som begränsar syreomsättningen i havet. Eftersom saltvatten har en högre densitet än sötvatten blir det kvar nära botten och blandas inte med mer syrerikt vattnet nära ytan.

I Östersjön finns flera djupa områden där syrefria förhållanden, så kallad anoxi, har bildats på botten. Sådana finns även runt Gotland, bland annat vid västra Gotlandsdjupet. På sådana bottnar bryts organiskt material i stället ner av bakterier som inte är beroende av syre. I denna process bildas giftigt svavelväte.

Starka vindar som blåste runt Gotland i vintras tryckte bort vatten från kusten, vilket gjorde att djupvatten strömmade upp till ytan. En del av detta djupvatten innehöll svavelväte som sedan spreds till luften, vilket gjorde att det luktade ruttna ägg på Gotland.

Samtidigt spreds svavelvätet i vattenmassan. Vissa arter kan simma ifrån detta dödliga gift, men inte alla. Fiskar som inte dör direkt får nedsatt rörelseförmåga och kan inte simma därifrån. Det leder till att vågorna så småningom sköljer upp fiskarna på stränderna där vi kan se dem.