På ett skrovligt stenblock nära vulkanen Ranu Kau på sydspetsen av Påskön sitter en minnesplakett av brons. Den portugisiska texten lyder: ”I januari 1965 togs jordprover på denna plats vilket ledde till att rapamycin kunde erhållas, ett ämne som öppnade en ny era för patienter med transplanterade organ.”

Rapamycin – uppkallat efter Påsköns poly­nesiska namn Rapa Nui – hämmar immun­systemet. Den egenskapen är viktig inom transplantationsmedicinen. Sedan mer än ett kvartssekel används rapamycin för att hindra avstötning hos patienter som fått en ny njure eller något annat organ genom en transplantation.

Patienter som haft en hjärtattack kan också bli hjälpta av rapamycin. Vid en ballongsprängning för att vidga ett kranskärl sätter läkarna in en stent, ett rör av nät, som håller kärlet öppet. Ett täcke av rapamycin hindrar avstötning. Läke­medlet testas även mot vissa typer av cancer.

Men rapamycinets mediala genombrott handlar om något annat. Det finns forskning som tyder på att molekylen från Påskön förlänger livet hos en rad olika organismer. Detta har blivit ett stort tema bland influerare av skilda slag, i synnerhet rika entreprenörer inom techindustrin i USA som börjar komma upp i åren. Bland dem finns Bryan Johnson, 47. Dokumentären Don’t die på Netflix handlar om hans strävan efter att med alla till buds stående medel förlänga sitt liv. Bland mycket annat har han testat rapamycin.

Diskussioner om substansen som skydd mot åldrande finns även i mängder av böcker, poddar, bloggar och grupper på nätet.

Allt började med att forskningsfartyget HMCS Cape Scott avseglade från Halifax i östra Kanada mot Påskön den 16 november 1964. Tidpunkten hade en konkret orsak. Chile, som Påskön tillhör, hade bestämt sig för att bygga en flygplats på ön. Det ledde till att forskare i Kanada såg en möjlighet att studera hur nya kontakter med omvärlden skulle påverka hälsan hos en av världens mest isolerade folkgrupper. Tanken var att två olika expeditioner skulle kartlägga öns knappt tusen invånare före och efter att flygförbindelsen öppnats.

När den första expeditionen anlände stod det klart att projektet var feltänkt. Befolkningen hade redan fortlöpande kontakter med omvärlden via sjöfart. Genom åren hade fartyg försett Påsköns invånare med kor, grisar, cigaretter, radioapparater, jeepar och mycket annat som påverkar kostvanor och livsstil. Forskarna tvingades inse att deras studieobjekt inte levde i den naturnära och primitiva värld de hade föreställt sig. Det hela skulle ha slutat i ett vetenskapligt fiasko om det inte vore för en av expeditionens deltagare: den ungerskfödde läkaren och mikrobiologen Georges Nógrády.

Som läkarstudent blev Georges Nógrády för­älskad i en sjuksköterska, Ilona. De väntade barn när Ilona och det ofödda barnet plötsligt dog i sepsis. Den tragiska händelsen ledde till att Nógrády valde en karriär inom bakteriologin.

Efter att Sovjetunionen invaderade Ungern år 1956 flydde han till Kanada och fick en tjänst som bakteriolog på Montreals universitet. Under expeditionen till Påskön var han ansvarig för att samla in jordprover. I ett av proverna från öns sydspets hittade han en stam av bakterien Streptomyces hygroscopicus som verkade utsöndra något slags svampdödande ämne.

Georges Nógrády hade inte den nödvändiga utrustningen för att identifiera ämnet. Därför gav han sitt jordprov till kolleger verksamma vid läkemedelsbolaget Ayerst pharmaceuticals. De tog patent på tillverkningen av rapamycin, ämnet som Streptomyces hygroscopicus utsöndrar, och skrev i en vetenskaplig rapport år 1975 att det var intressant som medicin mot svampinfektioner.

Från början var mottagandet svalt. Men med tiden tilltog intresset på grund av att rapamycin också visade sig ha förmågan att dämpa vissa av immunsystemets reaktioner. År 1999 god­kände det amerikanska läkemedelsverket FDA rapa­mycin som medicin mot avstötning av transplanterade organ, och forskare runt om i världen fick upp ögonen för den märkliga molekylen från Påskön. Hittills har de publicerat 60 000 vetenskapliga artiklar om ämnet. På senare år har allt fler tagit upp frågan om åldrande.

Det första tecknet på ett samband mellan rapamycin och livslängd kom från jäst. År 2005 rapporterade den amerikanske biologen Matt Kaeberlein och hans medarbetare vid University of Washington i USA att jästceller lever ovanligt länge om de innehåller en mutation som hämmar ett protein kallat TOR (target of rapamycin, rapamycinets måltavla).

TOR spelar en viktig roll i cellernas inre liv. Proteinet anpassar ämnesomsättningen till olika situationer, och jämförs ibland med byggmästaren på ett bygge. När det finns gott om energi och byggmaterial i form av näringsämnen är TOR aktivt och beordrar cellen att växa och dela sig. Men om resurserna tryter ändras budskapet. Då minskar TOR sin aktivitet. Följden blir att cellen ställer om verksamheten mot underhåll och reparationer. Detta underhållsarbete antas leda till ökad livslängd.

Det har länge varit känt att ett begränsat födointag – så kallad kalorirestriktion – förlänger livet hos allt från jäst och maskar till möss och rhesusapor. Forskning visar att möss som får lite mat utan att bli undernärda kan leva bortåt 40 procent längre än möss som får äta så mycket de vill. En vanlig tolkning är att effekten beror på att brist på mat hämmar TOR, vilket i sin tur styr cellernas arbete mot underhåll och reparationer som i slutändan förlänger livet.

Rapamycin har också förmågan att hämma TOR – och förlänga livet hos jäst, rundmaskar, bananflugor, möss och många andra arter. Så det finns gott om spännande resultat från laboratorie­experiment. Däremot har det gått trögt i arbetet med att ta reda på om rapamycin kan bromsa åldrandet hos oss människor.

– Det beror bland annat på att åldrande inte är klassat som en sjukdom, säger Sara Hägg, som forskar om biologiskt åldrande vid Karolinska institutet i Solna.

Det betyder att rapamycin faller utanför det som läkemedelsföretagen normalt strävar efter när de genomför kliniska studier, nämligen att utveckla potentiellt lönsamma mediciner mot sjukdomar. Ur företagens perspektiv är det också relevant att patentet på rapamycin har gått ut för länge sedan. Därmed blir det svårare att tjäna pengar. Men det problemet har kemister löst genom att tillverka snarlika molekyler, så kallade rapaloger, som i vissa fall går att patentera.

Ett annat praktiskt problem i forskning om livslängden hos människor är att vi lever så länge. Det innebär att det dröjer många år innan det visar sig om någon tänkbar behandling fungerar. Ett alternativ är att mäta ålderstecken, snarare än livslängden i sig. Ett omtalat experiment av det slaget kan vid första anblicken verka motsägelsefullt. Det handlar om immunsystemet.

Hos äldre människor blir immunsystemet svagare. Därför drabbas äldre lättare av infektioner, och får ett sämre immunsvar när de vaccinerar sig.

Rapamycin används som immunhämmare för att hindra kroppen från att stöta bort ett transplanterat organ. Därmed vore det rimligt att tänka sig att medicinen skulle leda till ett sämre immunsvar efter en vaccination. Konstigt nog kan effekten bli den motsatta. Det visar ett försök på över tvåhundra 65-plussare i Nya Zeeland och Australien som under sex veckor fick tabletter med antingen en rapalog eller placebo. Efter behandlingen tog alla en spruta med influensavaccin. Hos dem som fått rapalogen blev immunsvaret ungefär 20 procent bättre än inom placebogruppen.

– Det tyder på att den positiva effekten på immunförsvarets åldrande är starkare än den immunhämmande, säger Sara Hägg.

Denna positiva effekt hos människor har lett till förhoppningar om att rapamycin också ska bromsa andra problem som blir vanligare med stigande ålder, till exempel demens.

Några av Sara Häggs kolleger vid Karolinska institutet testar just nu om rapamycin kan bromsa Alzheimers sjukdom. De har behandlat sammanlagt 13 alzheimerpatienter med en låg dos av rapamycin under ett halvår, och studerat deras hjärna med en PET-kamera. Det främsta målet är att se hur hjärnans upptag av socker förändras. Upptaget tenderar att minska i takt med att sjukdomen fortskrider.

– Om vi kan se att upptaget blir stabilt, eller till och med ökar, då är det ett tecken på att det här läkemedlet gör något positivt, säger Pontus Plaven Sigray, forskare i medicinsk avbildningsteknik vid Karolinska institutet i Solna.

Han räknar med att kunna presentera de första resultaten någon gång senare i år. Om allt ser bra ut blir nästa steg en studie med fler deltagare som antingen får rapamycin eller placebo.

Än så länge råder brist på tillförlitliga och vetenskapligt fackgranskade data om hur rapamycin påverkar den mänskliga kroppen. Det har dock inte hindrat entusiaster från att experimentera själva. Bland influerare råder rena rapamycin-hajpen. En av de mest kända är tech-miljardären Bryan Johnson från dokumentären Don’t die. Han började ta rapamycin år 2019, och berättar på sin webbplats att han testat olika doser med varierande intervaller för att optimera effekten. Samtidigt har han dagligen tagit dussintals tabletter med andra läkemedel och kosttillskott av skilda slag.

Men i januari 2025 meddelande han sina miljontals följare på Instagram, X och Youtube att han slutat med rapamycin på grund av bi­verkningar. ”Trots den enorma potential som visats i prekliniska studier kom mitt team och jag fram till att fördelarna med livslång dosering av rapamycin inte uppväger de allvarliga bi­verkningarna (återkommande hud- och mjuk­delsinfektioner, rubbade blodfetter, förhöjt blodsocker och ökad vilopuls)” skrev Bryan Johnson.

Inlägget väckte uppmärksamhet. En av dem som reagerade starkt var den amerikanske biologen Matt Kaeberlein, en av forskarna bakom upptäckten att TOR påverkar livslängden hos jäst och andra organismer. Han har publicerat över 200 vetenskapliga artiklar om biologiskt åldrande. På Linkedin skrev han: ”Låt oss vara tydliga: Bryan Johnson är ingen trovärdig röst inom forskningen om livslängd.” Kaeberleins främsta invändning är att man inte kan dra några säkra slutsatser från en enda persons upplevelser, i synnerhet inte om personen i fråga samtidigt stoppar i sig mängder av andra läkemedel och kemikalier i hopp om att bromsa åldrandet.

Matt Kaeberlein har berättat att han själv tagit rapamycin mot frusen skuldra, en typ av besvär som är vanligast mellan 40 och 60 års ålder – trots att det inte finns några vetenskapliga belägg för att det fungerar. Han pekar på studier av olika ålderskrämpor hos människor och hundar, men än så länge är studierna små och resultaten preliminära.

Det som saknas är ett experiment med många deltagare som slumpats till antingen placebo eller rapamycin, en så kallad randomiserad kontrollerad studie. En sådan pågår just nu med hundar i USA.

– Om vi kan visa en effekt när det gäller livslängd och – inte minst, livslängd med god hälsa – så vore det ett stort framsteg, säger Rozalyn Anderson, professor i medicin vid University of Wisconsin.

Hennes universitet driver tillsammans med Texas A&M University The dog ageing project som innefattar över 50 000 hundar på olika håll i USA. Av dem ska 580 ingå i en specialstudie av rapamycin.

– Hittills har vi rekryterat över 200, säger Rozalyn Anderson.

För att få vara med ska hundarna väga mellan 20 och 54 kilo och vara minst sju år gamla. Varje vecka under ett år ska deras husse eller matte ge dem en tablett, men hundägarna själva vet inte om tabletten innehåller rapamycin eller placebo.

Efter medicineringen följs hundarna upp under ytterligare två år. Veterinärer kommer bland annat att undersöka hjärtats funktioner, mäta kognitiva förmågor och ta blodprover för att studera kemiska förändringar kopplade till åldrande.

Eftersom hundarna i studien är relativt gamla kommer somliga att dö under experimentets gång. Därmed finns goda utsikter att ta reda på om hundarna som fått rapamycin lever längre än hundarna i placebogruppen.

Rozalyn Anderson ser en rad fördelar med att använda vanliga familjehundar i sin forskning. Deras ålderskrämpor liknar människans. Och till skillnad från bananflugor, möss och andra djurarter som brukar användas i laboratorieförsök har hundar större genetisk variation. Dessutom lever de tillsammans med människor. De har olika dieter och är exponerade för samma slags ämnen i miljön som vi.

– Så om rapamycin fungerar på hundar finns all anledning att tro att vi bör undersöka samma biologiska mekanismer som en behandling för kroniska åldersrelaterade sjukdomar hos människor, säger Rozalyn Anderson.

Hon bedömer att hundexperimentet kommer att vara klart år 2028, men hoppas kunna presentera preliminära data tidigare än så. Projektet har väckt stor intresse bland forskare runt om i världen inom det växande forskningsfält som brukar kallas longevity research eller geroscience. Pontus Plaven Sigray vid Karolinska institutet tar fasta på att metodiken, en stor randomiserad kontrollerad studie, bäddar för data med hög kvalitet och relevans även för oss människor.

– Jag tycker att det är en av de mest spännande studierna i hela världen som pågår just nu, säger han.

Det har gått precis 60 år sedan Georges Nógrády tog det jordprov från Påsköns sydspets som ledde till upptäckten av rapamycin. Minnesplaketten på platsen talar om en ny era för patienter med transplanterade organ. Inom en inte allt för avlägsen framtid kanske det finns skäl att komplettera plaketten med en mening om att bromsa åldrandet och förlänga livet. Den som lever får se.