Barncancer slår hårdare mot pappors ekonomi
Pappan till ett barn som insjuknar i cancer får en sämre ekonomisk situation på lång sikt, medan mammans blir bättre. Det visar en studie från Uppsala universitet, som därmed motsäger tidigare rön.
Bild: Getty images
I dag drabbas omkring 370 barn av cancer i Sverige varje år, enligt Barncancerfonden. I en studie från Uppsala universitet visar forskare att pappan till ett cancersjukt barn drabbas hårdast ekonomiskt på lång sikt, medan mamman istället får det bättre ekonomiskt.
Det motsäger tidigare forskning, och kan bero på skillnader i hur studierna designats. Medan den nya studien möjliggör slutsatser om orsak och verkan har tidigare studier bara tittat på samband.
– Därför tror vi att vi har hittat någonting som andra forskare har missat, säger Louise von Essen, professor i vårdvetenskap vid Uppsala universitet, och en av forskarna bakom studien.
Mammorna återhämtade sig snabbare yrkesmässigt
Den nya studien bygger på data om drygt 4000 svenska föräldrapar vars barn insjuknade i cancer någon gång mellan år 1995 och 2006. Barnen var då 0 till 18 år gamla, och forskarna samlade in data från fem år innan diagnosen till tio år efter den. I 700 fall avled barnet under uppföljningsperioden.
Innan diagnosen hade föräldrarna i genomsnitt en stabil kurva över årsinkomst och sysselsättning jämfört med varandra. Efter diagnosen blev pappornas årsinkomst lidande på både kort och lång sikt.
Mammornas årsinkomst sjönk kraftigare på kort sikt, men vände sedan och gick brantare uppåt både jämfört med pappan, och hur kurvan hade sett ut om barnet förblivit friskt.
Samma mönster syntes däremot inte för sysselsättning. Att ens barn drabbats av cancer gjorde båda föräldrar mindre benägna att ha en anställning på både kort och lång sikt. (Se faktaruta för mer information om den statistiska metod som forskarna använt i sin analys.)
Inkomstskillnad höljd i dunkel
Varför årsinkomsten utvecklades olika föräldrarna emellan framgår inte av studiens resultat, men forskarna spekulerar kring en del möjliga förklaringar.
De har till exempel inga data på hur mycket föräldrarna jobbade, i procent. Det kan vara så att mammor i högre grad växlade upp från deltid till heltid under åren efter diagnosen, och vice versa för pappan.
Man vet även att det oftast är mammorna som går ned i arbetstid och spenderar mest tid med barnet precis i början, under behandlingen. Där får mammorna extra stöd av personalen på avdelningen och lär känna andra i samma situation, som till och med kan bli vänner även utanför sjukhuset. Det kan stärka mammorna psykiskt på sikt, menar forskarna. I sådana fall skulle pappor i större utsträckning gå miste om samma upplevelse, och bli mer sårbara i sin tuffa livssituation – till exempel genom att på lång sikt drabbas av stress och utmattning med sjukskrivning som följd.
– Om det nu stämmer kanske man bör fundera på att låta mammor och pappor dela mer lika på tiden med det sjuka barnet, från samhällets sida, säger Louise von Essen.
För att ta reda på svaret planerar forskarna fler studier framöver där de går djupare och använder andra metoder, till exempel intervjuer. De ska även skriva en artikel som bara tittar på föräldrarna till de 700 barn som dog under uppföljningsperioden.
Studien är publicerad i tidskriften International Journal of Cancer.
Metoden difference-in-difference
Studien om föräldrars inkomst vid barncancer bygger på metoden difference-in-difference.
Slutsatserna bygger på den inkomst- och sysselsättningskurva som föräldrarna borde ha haft om barnet inte blivit sjukt. Den kurvan bygger på trenderna som de såg ut under åren innan barnet insjuknade i cancer.
Mammor jämfördes med mammor, pappor med pappor. Därefter jämfördes den genomsnittliga kurvan för alla mammor och pappor med varandra. Att räkna ut hur kurvan borde ha sett ut är bara möjligt om trenderna är stabila, vilket de var i detta fall. Metoden kallas för difference-in-difference.
Alternativet hade varit att para ihop varje förälder med en kontrollperson. Det vill säga, någon som i alla hänseenden var så lik föräldern som möjligt, men med ett barn som inte drabbades av cancer.
Problemet är att föräldrar vars barn insjuknar i cancer kan ha okända, gemensamma nämnare – i teorin. Att hitta kontrollpersoner som delar dessa är per definition omöjligt, eftersom det just rör sig om okända faktorer.
Risken är därför att jämförelsen mellan icke-kontroll (föräldrar vars barn fick cancer) och kontroll (föräldrar vars barn inte fick cancer) skulle bli orättvis, och ge sämre data. Genom att låta de 4000 föräldrarna vara kontrollpersoner åt ”sig själva” ökar chansen att de delar även de okända faktorerna, trots att forskarna inte vet om sådana finns eller vilka de är.
Källa: Mattias Öhman, som forskar vid institutionen för bostads- och urbanforskning vid Uppsala universitet, och är studiens huvudförfattare.
