”Dålig matchning mellan skola och arbetsliv ökar risk för kriminalitet”

Brottsligheten kryper längre ner i åldrarna och är allt grövre. För att kunna vända utvecklingen krävs insikter i vilka socialpolitiska åtgärder som faktiskt fungerar för att förebygga utanförskap, kriminalitet och ohälsa.

I skrivande stund är drygt 250 000 unga mellan 15 och 24 år arbetslösa, och det är tyvärr en del av en lång negativ trend; sedan 1990-talet har det hela tiden funnits minst 100 000 arbetslösa unga. Detta samtidigt som flera branscher dras med kompetensförsörjningsbrist. Det finns gott om jobb men många arbetslösa saknar efterfrågad kompetens. Problemet är alltså att Sverige dras med en matchningsproblematik.

Unga med gymnasiekompetens löper mindre risk att begå brott än dem som inte har en gymnasieutbildning. För att unga ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden krävs en fungerande övergång mellan skolan och arbetslivet. Som forskare i socialt arbete med fokus på övergången skola och arbetsliv har jag identifierat flera brister i utbildningssystemet:

1. För att unga ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden krävs det att de har gymnasiekompetens. Men varje läsår är det minst 25 procent av eleverna som avslutar skolan utan gymnasiekompetens. Det innebär att var fjärde elev som lämnar gymnasiet löper mycket hög risk att bli arbetslös och fastna i utanförskap.

2. Alldeles för få väljer yrkesprogram. Andelen som läser yrkesprogram borde ligga på cirka 55 procent för att skapa en gynnsam övergång mellan skola och arbetsliv. För läsåret 2023/24 ligger andelen elever på nationella program som läser ett yrkesprogram på endast 29,2 procent. En del av eleverna som fullföljer högskoleförberedande program, och inte fortsätter studera på högskolenivå blir samtidigt arbetslösa. Arbetsmarknadens kompetensbehov täcks inte och därför brister övergången mellan skola och arbetsliv. Obalansen i andelen som väljer yrke- respektive högskoleförberedande program fortsätter år efter år.   

3. Den senaste gymnasiereformen genomfördes 2011 och går under namnet Gy11. Den syftade till att bättre förbereda elever för arbetslivet, bland annat genom att göra yrkesprogrammen mer attraktiva. Men attraktionskraften har i stället minskat och målet de senaste åren har därför varit att uppnå ett (lika dåligt) läge som före Gy11. Statistiken är bekymmersamt talande:

Att yrkesutbildningarna har så låg attraktionskraft beror till stor del på den kunskapselitism som genomsyrar utbildningssystemet. Den finns på flera nivåer – bland politiker, skolrepresentanter, elever och föräldrar. Föreställningen är att eleverna i första hand bör välja högskoleförberedande program för att hålla fler dörrar öppna, för att kunna studera på högskolenivå, och för att bli framgångsrika. Yrkesprogram diskuteras utifrån felaktiga uppfattningar, såsom att denna form av utbildning saknar bredd, att det handlar om att lära sig arbetsuppgifter i stället för att utveckla en kompetens som håller i ett helt yrkesliv, samt att yrkeseleverna fostras till yrkesskicklighet, vilket hotar det fria kunskapssökandet och det livslånga lärandet. Yrkeseleverna beskrivs ofta som skoltrötta, resurssvaga eller lågpoängare.  

4. Det råder fri etablering på skolmarknaden i konkurrensen om elever där skattemedel bekostar transaktioner mellan köpare (elever) och säljare (skolor). Högstadieelever gör ofta skolvalet utan hänsyn till framtida etablering och skolorna behöver inte ta ansvar för övergången mellan skolan och arbetslivet. De kan därför locka till sig elever utan tanke på hur de ska klara sig efter studenten.

De unga som inte går vidare till fortsatta studier, och som inte matchar efterfrågan på arbetsmarknaden, hamnar i arbetslöshet och de flesta behöver då ekonomiskt bistånd. Oftast blir de föremål för KAM, det vill säga kommunala arbetsmarknadsåtgärder. KAM bedrivs framför allt på grund av missnöje med den statliga arbetsmarknadspolitiken som är ryckig, ogenomtänkt, ineffektiv och som sällan anpassar sig till behov på lokalnivå. Men de kommunala arbetsmarknadsåtgärderna har också stora brister:

1. För att få ekonomiskt bistånd ska den arbetslösa ungdomen acceptera kommunens arbetsmarknadsåtgärder – även om åtgärderna varken höjer kompetensen eller leder till jobb.

2. KAM pressas i flera fall fram utan medvetenhet om strukturellt eller konjunkturellt betingad arbetslöshet och oberoende av brukarens önskemål, problem- och behovsperspektiv.

3. Åtgärderna är heterogena och bedrivs ofta utan kunskap om effektivitet.

4. KAM genomförs i flera fall i projektform, men projekten saknar tydliga mål och har låg kvalitet när det gäller att höja de arbetslösas kompetens och se till att de etablerar sig på arbetsmarknaden.

5. Åtgärderna används ibland som gratis arbetskraft för kommunen. Flera KAM, till exempel gräsklippning, flytthjälp, snöröjning och matlagning, leder sällan till etablering på arbetsmarknaden.

Välfärdsområdena ställer till det för vissa unga; utbildningssystemet genererar ungdomsarbetslöshet genom att många från varje elevkull saknar efterfrågad kompetens, och KAM reproducerar arbetslösheten genom ineffektiva åtgärder för arbetslösa.

Det behövs strukturella förändringar men flera regeringar har under lång tid undvikit att ta sitt ansvar. Och de ansträngningar som har gjorts har varit missriktade. Både utbildningssystemet och arbetsmarknadspolitiken behöver reformeras i grunden. Så länge det inte görs kommer onödigt många unga hamna i utanförskap och riskera att välja kriminalitet.