Därför är pappersmuggen en klimatbov

På många håll diskuteras förbud mot produktion och användning av engångsplast. Plasterna skräpar ner både städer, sjöar och hav. Vanliga plastprodukter ersätts ofta av förmodat hållbara alternativ i papper med en biobaserad plastfilm av majs eller sockerrör.

– Men ibland kan tillverkningen av bioplaster kräva lika många eller ännu fler kemikalier än konventionell plast, säger Bethanie Carney Almroth, som är professor i ekotoxikologi och zoofysiologi på institutionen för biologi och miljövetenskap vid Göteborgs universitet.

I en ny studie har hon och hennes kollegor undersökt engångskaffemuggar med tillhörande lock, som införskaffades på olika kaféer i Göteborg. Tanken var att ta reda på om muggarna kan vara skadliga för vattenlevande organismer om de skräpar i naturen.

Några av de utvalda muggarna var tillverkade av plast, andra var gjorda av papper och belagda med en tunn biobaserad plastfilm. Muggar och lock placerades sedan i akvarier tillsammans med sand och kranvatten. Efter uppemot fyra veckor separerades vatten och sand och placerades i separata behållare, där en liten fjärilsmygglarv (Chironomus riparius) fick flytta in och bo i sju dagar.

Efteråt observerade forskarna både tillväxthämningar, utvecklingsförseningar och missbildningar hos mygglarverna. Ju fler veckor plasten fick ligga i akvarierna, desto tydligare var effekterna.

– Även pappersmuggarna innehöll kemikalier som var skadliga för mygglarverna. Jag kan inte säga att jag är förvånad. Däremot hade jag blivit förvånad om vi hade kunnat se att pappret var helt säkert. Kemikalier finns i alla produkter, även bioplast. Vi behöver komma bort från all form av engångsplast, säger hon.

Det är alltså inte pappret i pappersmuggarna som ställer till det, utan den lilla plastfilmen. Om en sådan pappersmugg med sådan plastfilm hamnar i havet är risken stor att den inte bryts ner, trots att bioplast ofta är biologiskt nedbrytbart. Bethanie Carney Almroth konstaterar att nedbrytningen bara sker under vissa kontrollerade omständigheter, med rätt syrehalt och temperatur.

Dagens plaster kan innehålla mer än 13 000 kemikalier. Bethanie Carney Almroth efterlyser reglering. Hon är arbetar själv med det globala plastavtal som FN har beslutat ska tas fram för att minska plastföroreningarna på land och i havsmiljön.

– Fortfarande famlar vi i mörkret och vet inte exakt vilka kemikalier som plasten egentligen innehåller. Jag får skattefinansierade forskningsanslag för att ta reda på det, men det skulle vara mycket enklare om vi kunde tvinga producenterna att berätta det i en innehållsförteckning. Då kan vi skydda både människa och miljö, säger hon.

Studien är publicerad i tidskriften Environmental Pollution.