David Attenborough ger hopp om havets framtid

Ibland när jag läser på om lemurer på Madagaskar eller om kejsarpingviner på Antarktis händer det att jag hör David Attenboroughs karaktäristiska stämma någonstans i bakhuvudet. Som filmare har han sett det mesta, och hans berättarröst är en av världens mest kända. Han har en unik förmåga att väcka nyfikenhet och förundran för världens djurliv.

I år fyller den brittiske naturfilmaren 100 år, och boken Havet: Planetens sista vildmark är som bäst när han och medförfattaren Colin Butfield tar läsaren bakom kulisserna. Som den där gången då de hade bestämt sig för att flygfilma en blåval simmande precis intill David Attenboroughs uppblåsbara lilla båt, för att ge tittarna en uppfattning om dess enorma storlek. Men blåvalen har en otrolig förmåga att transportera syre, och kan stanna under ytan i upp till en timme. I flygplanet satt en guide som var särskilt skicklig på att skilja utblåsningen från blåval från den hos andra arter, och berättade över radion vilken väg de skulle ta. I efterhand beskriver David Attenborough ett av hans livs mest spännande möten.

När han föddes var mycket fortfarande okänt om havet. Han konstaterar att de kommande 30 åren blir avgörande. Själv fyller han 100 år i år, och räknar inte med att bevittna något av det, men han skriver att det finns mycket att frukta i dag med både klimatförändringar och biodiversitetsförlust.

David Attenborough är också noga med att prata om hopp. Kraschade valpopulationer kan återhämta sig, viktiga kelpskogar kan återväxa. Dagens barn har chansen att bevittna många arters återkomst. Det kan också vara den mest spännande tiden att leva.