”De finska krigsbarnen förväntades vara tacksamma”

Vad har gripit dig mest i läsningen av breven?

– Den förtvivlan som mödrarna kände när de hade skickat i väg barnen. Den där första stunden hemma utan barnen – fäderna var ofta vid fronten. På kvällarna och nätterna kom längtan och ångesten över att inte kunna hålla om sina barn och höra deras röster. Många mödrar blev också övertalade att skicka bort sina barn. I breven till fostermödrarna ber de om ursäkt för sin längtan och skriver ”ni ska inte tro att jag inte är tacksam” och ”jag är glad över att jag överkom min själviskhet”.

Och när barnen väl kom hem igen, kanske efter flera år, var det inte alltid omedelbar lindring?

– Nej, ibland blev det en besvikelse när barnen kom tillbaka. Mödrarna hade längtat och väntat, men de barn som var små när de skickades i väg hade glömt både språket och sin mamma.

Hur resonerade de svenska fosterföräldrarna?

– De flesta familjer som tog emot barn ville hjälpa till. Men med paroller som ”ett finskt barn i varje hem” uppstod också ett tryck som gjorde att även de som inte hade resurser kände att de ändå borde ta emot ett krigsbarn. En del hade specifika önskemål om ålder och kön – de kunde till exempel vilja ha liten flicka som kunde bli lekkamrat till deras egen dotter. Äldre pojkar var svårast att placera ut. Det hände att fosterföräldrar som inte fick sina önskemål tillgodosedda ville byta barn. En kvinna som önskade en liten flicka och fick en pojke skrev till Hjälpkommittén att ”jag behåller det här tills jag får rätt barn” Barnet blev en sorts gisslan.

Vad förväntades av barnen?

– Att de skulle vara snälla, tacksamma, och anpassliga. Det var barnsynen på den tiden och det var också den bilden som gavs från myndighetshåll. Men under andra världskriget gjordes studier på brittiska barn som flyttades ut på landsbygden, och studierna visade att barnen mådde dåligt av att skiljas från sina föräldrar. Alva Myrdal kommenterade detta i pressen och ansåg att transporterna skulle utvärderas. Men farhågorna fick inget fäste och transporterna fortsatte.

Hur gick det för de barn som inte var anpassliga?

– Ibland gick det inte så bra – det är inte så lätt för små barn att förstå att de ska vara tacksamma. En del hade varit med om krigshändelser och var ledsna, rädda och kissade i sängen, eller gömde sig. De var inte de glada rosenkindade barn som målats upp i pressen. Det fanns en okunskap om hur krig drabbar barnen och familjerna förbereddes inte inför att ta emot traumatiserade barn. Fosterföräldrarna kunde vara oförstående och be att få lämna tillbaka ett besvärligt barn.

En del av krigsbarnen hamnade på barnhem – hur fungerade det?

– Vem som helst kunde etablera ett barnhem, till exempel LO, arbetarrörelsen, advokater och privatpersoner. Det var inte möjligt att inspektera alla barnhem men rapporterna visar att en del var väldigt fina med en hemlik miljö. Det finns också rapporter om bedrövliga barnhem där barnen gick i särkar utan underkläder, och där det luktade avföring och urin. Vid en inspektion hittades en pojke som låg sjuk i feber i ett dragigt rum med bara ett hästtäcke över sig. Jag vet inte hur många av krigsbarnen som hamnade på barnhem och jag tror ingen har undersökt det.

Av breven går det inte utläsa hur det går för barnen över tid. Har det varit frustrerande?

– Det är så med historisk forskning; det är inte ett drama med en början och ett slut, utan mer av ögonblicksbilder. En del mödrar var ganska flitiga i sitt brevskrivande och då kan man följa historien något år eller två. Men jag vill understryka att det här bara är en liten del av deras berättelse. Man får en inblick i våndan och ångesten som de finska mödrarna upplevde. Det var inte bara att sätta dem på ett tåg, utan det var ett förfärligt beslut. Det är tragiska berättelser.

För vems skull genomfördes barnförflyttningarna?

– Inledningsvis var det ett humanitärt projekt, men det förvandlades till ett politiskt projekt. I Finland fanns det kritik mot Sverige och neutralitetspolitiken, mot att grannlandet inte gav Finland tillräckligt militärt understöd. Barnöverföringarna och insamlingar kläder blev en del i en gottgörelsepolitik. Det fanns en ganska massiv kritik i Finland mot barnöverföringarna, bland annat mot att själva resorna var farliga och att barnen kunde ges hjälp på plats i Finland i stället. Men kritiken tystades ner. Det gick till och med så långt att finska staten, i början av år 1942, förbjöd den finska pressen att skriva något negativt om transporterna.

Vad har du fått för reaktioner från personer som varit krigsbarn?

– Jag har fått kontakt med flera före detta krigsbarn. En sa att han, tack vare boken, hade fått större förståelse för sin finska mamma och för hur svårt det var för henne. Många av dem är gamla nu men funderar fortfarande på hur deras mödrar kunde skicka i väg dem. Jag hoppas min bok kan hjälpa till där. Det var inte så enkelt för mödrarna.

Var det bara finska barn som ansågs behöva skydd i Sverige?

– Egentligen fanns det inga goda argument, varken geografiska eller språkliga, för att inte ta emot barn från andra länder. Majoriteten av de finska barnen var finsktalande. Men all hjälp riktades till de finska barnen, oavsett om de behövde den eller ej. Sverige erbjöd visserligen även Norge och Danmark att skicka barn. Från Norge kom det ett par tusen barn men intresset där var ljumt, och i och med den tyska ockupationen så blev det också komplicerat att föra över barn därifrån. Och Danmark sade nej. Samtidigt stängdes gränsen för andra barn. Det här var politiskt: Sverige ville inte bli inblandat i kriget. Att vi tog emot finska krigsbarn stack visserligen lite i ögonen på ryssarna och det kom en varning om att hjälpen var större än vad som var acceptabelt för ett neutralt land.

Så det var bara nordiska barn man ville hjälpa?

– Ja. Internationella Rädda Barnen sade ”ni måste hjälpa barn i alla länder” och efter 1943 tog Sverige emot några barn från andra länder, men de var få. Judiska barn i Polen fick inte komma för det ansågs inte bra att rycka upp dem från deras hemländer. Många av de barnen dog i koncentrationsläger.